Sylvia Vrethammar, en av våra mest älskade och internationella artister, är aktuell med dels sitt nya album ”More Champagne” – en skiva som innehåller både nya och tidigare inspelningar- samt hennes kommande konsert ”Back in Town” på konserthuset den 31 maj. En konsert som är unik och inte bör missas. När vi ringer upp Sylvia i Tyskland njuter hon av grönskan som går i olika gröna nyanser och säger att hon passar på att syresätta kroppen inför allt som ska hända.
Du har lite att stå i nu.
Det är planering, planering, planering. Ibland på minuten för att det ska funka, men jag tycker det är roligt att organisera. Att se till att det finns luft mellan så det inte blir stressigt. Det är viktigt för alla medverkande.
Din nya skiva innehåller både nytt och undanlagda inspelningar. Några som du inte vill göra några ändringar i och några som du gjort nya sångpålägg på. Hur kändes det?
Det var en utmaning och väldigt intressant. Det fanns sångpålägg på de tidigare inspelningarna men jag kände att det var intressant att göra nya, med min röst som den låter idag. Det finns en låt som inte var med under inspelningen av min CD ”Champagne” och det är ”A Felicidade” med Ulf Wakenius. Den spelade vi in i Brasilien 1985 och den var tänkt för Ulfs skiva, men den kom aldrig med. Under pandemitiden så har vi hittat de här skatterna och det var min man Alex som fann just den här tidigare versionen. På mitt album ”Vortex” gjorde jag en nyinspelning av ”A Felicidade” med Ulf. När jag lyssnade på den äldre versionen tycket jag att det var ett intressant tidsperspektiv av hur vi tolkade den då och hur min röst lät då. När Alex först spelade upp den sa han inte att det var jag som sjöng så jag trodde att det var en brasiliansk sångerska. (skratt) Den var tvungen att vara med som en antikvitet.
Blir musiken olika under olika perioder av livet?
Ja det är intressant med tidsperspektiv. Man får automatisk en annan timing och inställning till materialet. Och det var så tydligt just med A Felicidade, så den gjorde jag inget nytt sångpålägg på.
Många artister uttrycker en känsla av att man blir aldrig nöjd, men nån gång måste man ändå släppa ifrån sig materialet.
Så sant. När man känner sig verkligen nöjd, då är det riktigt bra. I mina öron. Oftast tycker man att man kunde ha gjort det lite bättre och så håller man på och petar. Men man förstår innerst inne att det är ingen annan än man själv som känner så. När jag var på TV i Efter Fem den 6:e maj var jag faktiskt nöjd. Tror att det hänt en gång i mitt liv att jag varit nöjd med ett live-framträdande I TV! Vi började repa och det var väldigt svårt ljud i studion. På min CD så är det ett fantastiskt sound och då har jag det i huvudet. I studion var det så torrt och ingen klang. Alex gick ut i kontrollrummet och försökte styra dem lite för att få det så likt mitt original som möjligt. Och tillsammans lyckades dom väldigt bra. För när det väl var dags för sändning blev jag positivt överraskad av det fina ljudet! En härlig känsla som man nästan aldrig hinner uppleva för det är så mycket omkring att ta hänsyn till, kameror och annat. Men den här gången blev det en wow känsla.
Du har en unik konsert, Back in Town, som väntar runt hörnet. Vad kan du berätta om den?
Det blir i konserthuset i Stockholm den 31 maj och är en stor och härlig produktion som man bara gör en gång. Det är nio musiker på scenen. Det blir en helt ny konstellation för mig. En jazzkvartet eller en trio har jag alltid som grund. Men nu har vi lagt till en woodwind section bestående av fem musiker som spelar klarinett, flöjt och basklarinett. Det ger ett fantastiskt nytt sound och Magnus Lindgren har skrivit alla arrangemangen. Min käre man Alex kom en dag med idén att göra en konsert med en stråkkvintett, eller varför inte en träblåsensemble? Alex idé överfördes till Magnus som tyckte att vi skulle överföra stråkarrangemang till träblås. Lyckligt för för mig som har gjort internationella konserter med symfoniorkestrar och haft jättefina arrangemang som aldrig går att använda. För när har jag råd att ta med mig en symfoniorkester? (skratt) Så detta är otroligt spännande! De fem musikerna i träblåskvintett kommer från både jazz och den klassiska musiken och det tycker jag känns nytt och intressant. Det innebär att de har olika sätt att angripa arrangemang, toner osv.
Det här blir en unik engångshändelse. Blir det inspelat för dem som ej kan vara på plats och avnjuta konserten?
Det blir inspelat och filmat för att ha detta bevarat. Förra gången, 2019, när jag hade min jubileumskonsert, hade vi elva musiker på scen. Dubbla pianister, dubbla basister som kom och gick och avlöste varandra. Det var alltså en stor produktion som vi också spelade in, men ljudet blev inte bra och vi blev besvikna och kände att en dag måste vi få till det. Så nu kommer vi med ljud- och bildproduktion från Tyskland så vi vet vilka vi jobbar med. Förra gången sa vi att nästa gång ska vi inte ha så många musiker, men så har det blivit nio musiker i alla fall.
Så du satte inte stopp vid fem musiker denna gång?
I det här yrket är det så att om man får en idé så går det inte att släppa den. Det blir så unikt och kommer bara hända en gång. Vill man få uppleva detta så får man boka sin biljett nu så länge det finns några kvar.
När det blir så här unikt och med en så pass stor produktion, känner du att det finns mer nerv i luften då?
Det blir nog samma vad man än gör. Det är samma känsla att stå på scen oavsett om det är fler eller färre musiker. Samma 100 procentiga koncentration och förberedelser. Men lite mer spännande egentligen, då detta är något nytt. Att det pirrar lite extra och man känner att ”nu jäklar” ska det här bli kul.(skratt)
Är det inte lite sorgligt på samma gång att det bara blir en gång?
Jo, lyckan och trösten är att det bevaras. Det är en så dyr produktion, Och att ta med sig blåsarna till t ex Landskrona teater där jag har konsert 20 augusti blir för dyrt. Det finns ingen arrangör som betalar det. Då får man lägga till det själv för att få det att fungera, men nånstans ska man tjäna nånting själv också. (skratt)
Om jag går tillbaka lite i tiden så slog du igenom rätt så ung.
Jag brukar säga så här:” TUR att jag var lite mogen när jag började för det här är ett tufft yrke”. Jag var tjugofyra år och hade stabilitet i mig då jag hade utbildat mig till lärare. Jag kände mig mogen och kunde stå emot frestelser från ”dumma människor” runtomkring mig som ville nånting som inte jag ville: (skratt) Nej, så farligt är det inte. Allt gick så fruktansvärt fort. Tanken var aldrig att jag skulle bli sångerska, även om jag alltid har sjungit. Jag började sjunga med en trio på privata fester i Stockholm på Operakällaren, Grand hotell, bredvid mina studier. Då upptäckte Rune Öfwerman (pianist) mig och jag fick ett skivkontrakt. När jag tog min lärarexamen 1969 hade jag min första singel ”Tycker om dej” hängandes runt halsen. Jag hade en singel istället för blommor. I samma veva upptäcktes jag i TV och fick en halvtimme där jag presenterades som ny artist. Hyland såg detta och så blev jag erbjuden att bli hans värdinna och sen visste alla vem jag var. Sen tog det fart. Det bara hände utan att jag hade bett om det. (skratt)
Du har rört dig inom lite olika genrer, men är blues och jazz det som ligger närmast hjärtat?
Man kan nog förklara det så här. När jag var liten så spelade min äldsta bror Bo mycket jazz för mig. Jag sög i mig detta utan att veta att en dag så kommer jag ha stor användning av det här. Jag lyssnade på Ella Fitzgerard, Frank Sinatra, Tony Bennet, allt som fanns att lyssna på i jazzvärlden. Även Alice Babs har varit en förebild. I hemmet fick jag en första grundkänsla för den klassiska musiken (som mina föräldrar spelade) och för jazzen. Jag har sjungit schlager i både Tyskland och Sverige och tyckt om det med. Jag tolkar det på mitt sätt. I början på 70talet dök Viva Espana upp som ett förslag. I början kände jag mig tveksam. Men efter ett tag började jag tänka att det temperamentet passar mig verkligen. Jag gillar hela känslan i den låten. Så jag sa att nu gör vi det här och så körde vi. Den blev en dunderhit i England.
Vilken är din egen favorit bland låtarna som finns med på nya plattan?
Först, innan vi var färdiga, så var det ”When You´re Smiling”. Det arrangemanget tycker jag är så sagolikt härligt. Jag såg en konsert på TV där Tony Bennet sjöng låten i ett svängigt tempo som de flesta sjunger den i. Då fick jag idén att göra den i ett långsamt, vackert tempo så att texten kunde få ännu större betydelse. Jag spelade in en demo med min Iphone i badrummet så att arrangören skulle förstå hur jag ville göra den. Inspelningen gjordes sedan med en pianist som jag precis börjat samarbeta med, Simon Oslender, som är 24 år. JAG var 24 år när jag började för 53 år sedan. Det är ett intressant tidsperspektiv. I musiken så är man lika gamla eller unga, där finns ingen ålder utan det handlar om att ha samma uppfattning om vad det är som händer. Annars så funkar det inte. Efter det så spelade vi in ”Autumn Leaves” och då skrev Simon arrangemanget. Det är en väldigt sorglig text och det ville vi framhäva i arrangemanget. När hösten kommer tänker man på sin förlorade kärlek extra mycket. Så nu ligger den väldigt högt i favoritlistan. Sen finns en låt som jag skrivit själv som jag tycker är kul och det är ”Back in Town”. Den fick jag idén till när jag hörde en väninna som sa, efter att jag varit ute på en resa, ’when you´re back in town, give me a call’. Det var en fras som jag ville sätta musik till och så kom texten och låten fram. Det är svårt att välja ut en favorit, nästan som att svara på frågan om vilket barn man älskar mest.
