40 år med skinnställ – Kenneth & the Knutters

Reklam

Kenneth & the Knutters är bandet som i hela 40 år spridit glädje med sin musik på konserter, after skis och AW:s runtom vårt avlånga land – det firar de med en samlingsskiva som summerar deras karriär. 

”Så jäkla skönt att vi i Knutters får sammanfatta våra fyrtio år tillsammans. I skrift men också med våra bästa låtar och en helt ny låt bara för att vi fortfarande vill och kan ;-)” hälsar Kickin Kenneth

Vi ringde upp bandets sångare, Leif ”Lurre” Goldkuhl för att få veta lite mer.

Bandet har blivit fyrtio år och ni i bandet har några år till på nacken.

Ja vi är runt sextio. Man trodde aldrig att man kunde bli så gammal. Det krävs en hel del av ett band att hålla ihop i fyrtio år. Men vi har haft lite tur.

För ni är originalsättningen?

Ja förutom basisten som dog i tidig ålder. Han blev ersatt av en dansare som tillika spelar bas. Sen så har vi haft några olika keyboardister genom åren. Men nu har Motor-Henrik permanentat sin plats där. Så det är i stort sett samma gubbar som i stort sett har samma tjejer.

Då är det flera jubileum att fira?

Faktiskt! Eller att fundera över. (skratt) Man kan göra vilket man vill.

Var det här något som du trodde att du skulle få uppleva när ni satte ihop bandet?

Nej, verkligen inte. Det var gjort som en partygrej som bara skulle vara roligt. Sen så anmälde Pelle Pilsner oss till en talangtävling 1982 i Örebro. När vi spelar så åker Janne Askerlind som var producent på Sony Music (då CBS) och hör att Kenneth & The Knutters har vunnit talangtävlingen. Han signar oss utan att ha hört ett ljud från oss. Han har bara sett en affisch med oss. Vi hade solglasögon och hemliga namn för vi var musiker allihop och det här var lite mer roligt än seriöst. Å på den vägen är det. Vi hade som motto att inte bli lönnfeta, 25år och åka i folkparkerna.

Men ni levde inte upp till det mottot.

Nej gudskelov så gjorde vi inte det, utan vi körde väldigt länge.

Nu är det inte så många folkparker kvar.

Nej, men då det begav sig så åkte vi runt och drog folk till parkerna. Vi hade ett rekord i Kisa bland annat. Över fem tusen. Jag tror vi var ganska bra som underhållare i parkerna. De som såg oss brukade komma tillbaks. Så det blev bättre och bättre för varje gång.

På nya samlingen har ni en låt med engelsk titel, annars var det väl övervägande svenska texter?

Det var enbart på svenska. Vi kanske släpper några engelska låtar senare i vårt liv. Har du hört schlagerlåten som hette: ””En riktig jävla schlager” som Tommy Körberg sjöng? Den skrev jag, Pelle Pilsner och på engelska. Vi hade en idé om att Knutters skulle låta mer irländskt. Tommy hörde den och tyckte att den var skitbra, men han ville ha den på svenska. Det kan vi fixa sa vi. Han fortsatte och sa att vi har en kompis som kan skriva om den. Tankarna slog oss att tänk om det kunde vara Ulveus. Tänk att få ståta med en låt där upphovsmännen är Kickin´ Kenneth, Pelle Pilsner och Björn Ulveus. Men det visade sig vara Henrik Dorsin. Då stekte vi ”penny in the pocket”, men vi hade redan gjort en uppföljare till den som hette All the Way. Nu när vi skulle göra jubileumsplattan så frågade Sony oss om vi hade nån outgiven låt. Då var det All the Way, men de ville ha texten på svenska. Då fick jag det tvivelaktiga nöjet att försöka översätta världens roligaste piratsång. Vilket jag inte klarade av. Allt blev bara humbug. Då kom vi på att vi kunde ju sjunga om låten och då gick det ganska enkelt. Den finns på engelska också och kanske ges den ut nån gång. (skratt)

Men man kan höra det irländska i den?

Ja och den här gången så tog vi in en irländare som spelar irländsk säckpipa. Han bor i Närke och har spelat med de största artisterna.

Var det svårt att välja ut vilka låtar ni skulle ha med på plattan?

Det var inte hundra procent enighet i bandet. Det finns favoritspår, de mest streamade och de som man tycker borde förtjäna en andra chans. En del var självklara. Det blev mycket från skivan ”Tankad, packad och klar”. Det är den platta som sålt bäst. Jag saknar fortfarande några spår som jag skulle velat haft med, men jag böjer mig. Ska det spegla våra fyrtio år så är det här ett bra sätt att göra det på.

Det blir ingen deluxe box?

Nej inte den här gången, men vi har gjort en sån box tidigare, ”Flickan, flaskan och bågen”. Den innehöll alla våra skivor och lite till. Även den gången skrev vi vår egen booklet där vi berättade om oss. Men den kom efter ca tio år. Allt går igen.(skratt)

Men denna gång blev det ingen vinyl, utan enbart CD och digitalt.

Det blir så hemskt dyrt med vinyl. Jag vet att många vill ha det, jag själv inräknad. Det är roligare med vinyl då vi gör art:en själva. Men då priset är så högt så skulle det kännas fel. Så vi sket i det. Vi fick ändå göra en 20 sidig booklet. Jag försökte få grabbarna att hjälpa till med skrivandet, men det blev bara Benny och jag som skrev alltihop. Ja sa att det här är storyn om oss, visst svarade de och sa att det var bara för mig att köra.

Då kan man nästan säga att det är du som kör och de sitter i sidovagnen?

Exakt så. (skratt) Vi kallade oss alltid för musikerna och artisterna. Jag och dansarna var artisterna.

Ni var ett stort gäng.

Nio stycken fördelat på tre dansare, jag och bandet.

Ni tog er mellan spelningarna på motorcyklar.

Ja och det gjorde vi oavsett om vi skulle spela uppe i Luleå eller nere i Skanör. Att vi alltid anlände på bågar imponerade på arrangörerna. Vi hade några idiotturer. Från Stockholm till Åhus till Luleå till Örebro på mc. Klart att vi var helt slut efter det. Idag hade vi inte klarat av det.

Blir det att ni ger er ut på vägarna nånting i sommar?

Nä. Kropparna håller inte längre. Vi skulle ha spelat på en båt, Hojkryssen, men det blev inställt. När vi tränade inför det gick jag bakom dansarna och det brakade och knakade. Det lät som plockepinn. Vi låter bli för vår och publikens skull. (skratt)

Har du nån egen favorit bland låtarna på plattan?

Tankad, packad och klar är min absoluta favorit. Det har den nästan alltid varit. Den är lite av att man försöker förklara för någon som inte begriper, som Stenmark sa. När man lyssnar på texten så är det så nära som jag kan komma för att förklara för nån som inte kör båge hur det är att göra det. Jag stod i mitt föräldrahem när jag fyllt arton och jag hade packat min båge. Den stod klar för avfärd söderut. Känslan när man drar upp blixtlåset i skinnstället och slänger sig över bågen är en otrolig frihetskänsla. Låten skrev jag för jag ville förmedla vad som är motorcyckelåkning för mig. Den kanske inte är så Knuttrisk, men det är mycket knutte över den. Sen så gillar jag även All the Way för den sammanfattar våra 40år väl.

En annan låt som många känner till är ”Vi ska ha våra bågar kvar”.

Det är väl nationalsången för alla knuttar. Den skrevs i vredesmod när de försökte förbjuda bågarna genom att hissa försäkringspremierna i höjden, det skulle vara max hundra hästar och max 70 km i timmen osv. En otippad låt som kom med är ”Det blev en båge i år”. Den har en riktigt rolig text.

Har du nån egen artist som varit din inspirationskälla?

Från början var vi inspirerade av Status Quo. De var rolemodel för boogie rocken. Vi gillade nog lite hårdare musik än vi själva spelade. Anledningen till att vi bara hade tre ballader på tio plattor var för att vi var inte så bra på ballader. (skratt) Tanken bakom musiken var att den skulle vara lätt att ryckas med i ute i parkerna. Skulle man försöka få oss alla i bandet att säga sina favoritartister så skulle det spreta så i helskotta. Min favorit är jazzmusikern Esbjörn Svensson. Jonathan Johansson är också riktigt bra.