Hur startade er musikaliska karriär?
Johan: Musiken började, som för många andra på slutet av 70-talet, med ett gäng kompisar som i en nedgången källarlokal tafatt börjar lära sig spela för att sen via replokal i skyddsrum under tunnelbanan till slut landa i en lite mer ordnad lokal (dock kulvert) under en skola. Konserter och olika galor fixades och allt gjordes med känsla av att allt var möjligt.
Per: Vi blev båda uppslukade av punken och startade 1977/78 de första banden i den vågen på Lidingö. Jag i ”Besserwisser Boys” och Johan i ”Säpo”. Ni hör ju själva. Vilka klassiska punkbandsnamn! Vi lärde känna varandra genom att spela på samma ställen och genom att se på konserter tillsammans, med band som Ebba Grön, The Clash och Ramones. Efter några år började spela i samma band. Först i ett renodlat Punkband och sedan i ”De Ståndaktiga Tennsoldaterna”, ett band inspirerat av det som idag kallas för postpunk och som består av band som ”Joy Division”, ”Siouxie and the Banshees” och ”The Cure” Ett nytt tonläge dök upp och vi lockades av svärtan och mystiken. Det bandet hade en återförening för tre, fyra år sedan och då tog spelandet fart igen.
Kommer ni från musikaliska familjer?
Per: Jag kommer från en teaterfamilj, där ingen var aktivt utövande av musik. Det fanns däremot ett allmänt kulturintresse. Böcker hemma och konst på väggarna. Jag lyssnade mycket på all slags musik,(Svensk progg, Stones och Nils Lofgreen t ex), men det var först när punkrocken kom som jag fattade att jag själv skulle kunna spela.
Johan: Kommer från en helt vanlig familj där radion stod på med Östen Warnerbring och Jan Malmsjö som det mest poppiga uttrycket. Den klassiska musiken fanns dock där hela tiden i bakgrunden med en pappa som älskade opera och de stora sångarna som Jussi Björling, José Carreras o.s.v. Min första egna riktiga hook var ”Det börjar verka kärlek banne mig” med Claes Göran Hedenström som jag tycker håller än idag och det var nog första gången jag blev så där lite lätt maniskt besatt av en låt där man lyssnar om och om igen tills skivan i stort sätt var utnött. Sen på 70-talet dök Kiss och Sweet upp och tog över lyssningen men lämnades rätt snart för Ramones och punken.
Hur skulle ni vilja beskriva era utgivna singlar?
Per: Jag är lika intresserad av textskrivandet som musiken. Texterna måste på något plan beröra en när man sjunger och ha någon typ av svärta eller humor. Annars känns det bara löjligt. Skulle vilja utveckla texterna till mer historieberättande. Älskar skruvade berättare som Jonathan Ritchman och även tidig Lou Reed. Ursprungsidén var att skriva på svenska, men under en period kände jag mig friare på engelska och därför är några låtar på engelska. Mindre prestationsångest.
Och vilka är era husgudar?
Per: Buzzcocks, Lou Reed, New Order och Leonard Cohen.
Johan: Först var det band som Clash, Damned, Buzzcocks, Pistols och naturligtvis Ebba som var de största förebilderna. Men det tog inte lång stund innan man började försöka hitta något som utmanade den mer traditionella och kanske lite konservativa punken/rocken. Nu blev det band som exempelvis Cure, Siouxsie, Au Pairs, Killing Joke som blev förebilder. Hade även en crush på XTC som jag tycker är ett av de mest underskattade banden genom tiderna. The Japan var också något som jag lyssnade mycket på och som än idag finns med som inspiration och då kanske mest i det David Sylvain gjort efter The Japan. Förutom dessa finns Eno, Bowie, Beatles att nämna…även en hel del av ambientmusiken finns med på inspirationslistan. Idag skulle jag nog lägga till band som exempelvis Muse, Panic at the Disco.
Hur skulle ni vilja beskriva er själva?
Per: Jag är en människa som trivs när jag får skapa saker, själv eller i grupp. Det gäller i stort eller smått. En roll i en film, laga en stol eller en god måltid.
Vad kan vi förvänta oss härnäst ifrån er?
Per: Singlarna är ju det första vi ger ut och förhoppningsvis en början på ett större projekt. Vi kommer med mer musik under våren. Vi får se vart det landar. Vi försöker hitta vår röst.
