Roscoe Parker Band består av Rickard Beurling, Joakim Paulsson och Roger Gustafsson. Deras sound är country/americana men deras låtskrivande hämtar inspiration från livet i Sverige och är också väldigt präglat av uppväxten i en svensk småstad, där nöjet var begränsat till att köpa smuggel från lastbilschaufförer och att fördriva tid i replokalen eller ägna sig åt planlöst bilåkande. Vi hörde av oss till Rickard för att få veta lite mer om bandet, deras album ”You Might Get Lost, You Might Get Hurt” och lite annat.
När bildade ni bandet?
2018 släppte vi vår första låt, men vi hade hållit på ganska länge fram till dess. Framför allt jag själv. Redan 2014 började jag skriva låtar till det här albumet. (skratt)
Hur kom sig den här restiden för albumet?
Jag flyttade från Stockholm till Malmö och bodde där under ett år. Det var då och där idéerna tog form. Kände även att jag ville jobba ihop med min gamla vän Joakim Paulsson (som producerat och spelar trummor på skivan) som jag spelat med i ett band tidigare. Det var så smidigt att jobba med honom på distans. Vi båda är från Mjölby, där han bor kvar. Efter det så flyttade jag tillbaka till Stockholm, köpte en studiorigg och försökte jobba på allt medans jag bildade familj. Jag har tre barn och en fantastisk flickvän så vi har händerna fulla.
Då var det bara ni två till att börja med?
Det var bara vi två, men tanken var väl att låna in musiker till inspelningarna och skulle vi spela live så var det i första hand akustiska solokonserter som var tänkta. Akustiska konserter började jag med under 2017.
Känns det inte lite naket att köra solo och akustiskt?
Jag tycker att det är roligt att spela, men det finns en utmaning och det är att underhålla när man bara har en akustisk gitarr. Jag kan gilla att gå på sådana konserter själv, men oftast så förkortar formatet upplevelsen. Det är svårt att leverera en upplevelse mer än 25 till 30 minuter, kan jag tycka. Det finns dock de som gör det bra. I somras var jag och tittade på Eva Eastwood som oftast brukar ha band, men hon underhåller otroligt bra på egen hand.
Men sen har det blivit ett band?
Under de här konserterna jag gjorde 2017 så sprang jag på en pedal steelgitarist från ett band som jag spelade som förband till. Vi pratades vid lite och hans kneg bestod av att spela med Jill Johnsson. När jag skulle gå hem från giget så visade det sig att vi bodde två portar ifrån varandra så vi slog följe. Efter det har vi varit tre stycken i bandet.
Och det blev ett tillskott för er…
Vi har haft mer möjlighet till att laborera och då vi bor så nära varandra har vårt samarbete blivit väldigt tätt. Så nu är vi tre grundstommen i bandet. På vår skivreleasespelning var vi ett sexmannaband på scen. Och då var inte ens Joakim med , utan han satt i Mjölby och ugglade istället. Roger har ett bra nätverk när det kommer till musiker, vilket är väldigt tacksamt. (skratt) Jag står för administrationen och Roger ansvarar för live upplevelsen.
Det sägs att er musik präglas av uppväxten i en småstad….. Är er låt ”Still Drinkin´ My Beer From A Can” något representativt?
Det gör det verkligen. Alla låtar har någon form av avstamp i Mjölby även om jag har spenderat större delen av mitt liv i Stockholm. ”Still Drinkin My Beer From A Can” är en motpolstext. Här där jag bor ska allt vara lite ordnat och tjusigt till stor del, men där jag kommer ifrån är det ingen big deal om man dricker bärs ur burk. Jag kan tycka att det är känns konstigt när man är hemma hos någon och får ett glas till ölen för det är inte så jag är van att få den. Ölen är tusen gånger godare direkt från burken.
Men det handlar inte enbart om att dricka bärs och köpa smuggelsprit från lastbilschaufförer?
Nej, men det var en faktor speciellt innan man var tjugo då jag bodde nära en bensinstation där många lastbilar stannade och de alla hade något med sig att sälja.
När började du själv att spela? Har du gått på någon musikskola?
Jag började med pianolektioner när jag var fem och sen fick jag en gitarr när jag var nio år. Jag började klinka lite själv och så hade jag en dansbandsgitarist till granne som lärde mig ganska mycket i början. Jag minns inget annat än att jag haft någon form av instrumentfokus under hela min uppväxt. Country-uppenbarelsen kom i trettonårsåldern. Jag spenderade otroligt mycket tid med att kolla på kanalen VH1 och vid något tillfälle så var det Storyteller Session med Lyle Lovett. Jag tyckte att han var så jävla bra. Min tanke var att detta var den ultimata formen för musik!
Vilka är dina andra husgudar?
Brorsan släpade hem Bruce Springsteens Greatest Hits nån gång när jag var runt 7-8 år och det förändrade mycket för mig. Han är i gränslandet mellan rock och country och gör det superbra. Han är en inspirerande karaktär. Annars lyssnar jag mycket på den moderna countryn. Min senaste stora upptäckt som jag har studerat är Sturgill Simpson. När man ser hur hans skivor är uppbyggda blir jag inspirerad.
Är det både musik och text du fastnar för?
Verkligen, det är både och. Det är inte så att man kopierar utan det blir det som det blir. Vår skiva är är jämförbar med Sturgill Simpsons tidiga skivor som innehöll ballader, americana och honky tonk country på samma album. Det känns skönt att det finns en etablerad artist som gör det för då blir det inte lika utmanande att göra det själv. Det hade varit svårare om man inte haft något att jämföra med. Att släppa en skiva med fyra sorters country skulle kännas jättenervöst, men då det uppenbarligen funkat för andra så känns det tryggt. Då blir man mer självsäker och törs göra det själv.
Nu för tiden släpper artister många singlar och en del föredrar det för då kan låtarna skilja sig från varandra ganska mycket, men gör man en platta så vill man väl ha lite av en röd tråd? Kan tänka mig att det därför blir svårare att göra en platta och att man sållar bland låtarna?
Vi har sållat bort sånt som inte riktigt håller, men faktum är att när jag sen kollat på de bortsållade låtarna så känner jag att vi ska bara spela in dem en gång till så blir även de superbra låtar. Jag fattar grejen med singlar då vi lever i en en-låtskultur, men nu efter att vi släppte vår skiva så förstår jag inte varför fler släpper album. Det är mycket roligare att arbeta med ett album och jag är förvånad över den positiva responsen. Visst finns det de som lyssnar på en eller två låtar, men kollar man på streamingen kan man se att folk sätter sig ner och lyssnar på hela albumet.
Finns skivan fysiskt eller enbart digitalt?
Den finns även på vinyl som vi säljer på gig och online via vår hemsida. Vi gjorde en förköpskampanj och den gick så bra att vi kunde pressa en röd vinylskiva istället för svart. Så den känns superlyxig!
Har du något kul turnéminne du kan dela med dig av?
Jag och Roger var ute som duo. Jag hade spelat för en klubb som heter Swedish Country Club som finns i Stockholm. Jag hade haft ett gig som förband till Jay Smith och efter det så ringde dem och sa att Brad Paisley uppträder på lördag på Hovet och att de tänkte ha en inofficiell förfest där de tänkte samla de som gillar honom på en pub i Gamla stan. De frågade oss: -”Skulle ni vilja spela några låtar? Verkligen, vi kommer!” Så Roger tog med sig en banjo och jag en gitarr. Halvvägs in i giget så klampar Brad Paisley in. Vi tappade hakan, det var rätt så mäktigt. Han filmade oss och lade upp det på sin Instagram. Om man gick in på Country Music Television hemsida så fanns vi där som första bild. Jag, Roger och Brad Paisley. Det var coolt. Ett fast track till de stora medierna. (skratt)
Är det något du vill hälsa dina fans?
Jag vill uppmana alla att lyssna på skivan på Spotify och se till att hålla sig uppdaterade på Instagram inför kommande spelningar.
