Alla medlemmar i Glimra har över 20 års erfarenhet som artister, Annelie Roswall och Bittis Jakobsson från den välkända gruppen Ainbusk, och Annika Fehling med 13 CD album i bagaget och omfattande turnéer i världen. De bjuder på trestämmig skönsång. Singer-songwritermusik på svenska med en lutning åt amerikanska tongångar, ärligt och jordat. Emellanåt rufft, emellanåt silverstämmor som skimrande stråk i kalksten. Under året har de släppt singlarna ”Så Småningom” och ””Minnas Att Glömma Bort”. Vi fick oss en pratstund med Annika Fehling.
Hur kom det sig att ni tre träffades och slog er ihop då ni gjort mycket på eget håll?
Om vi ser tillbaka så har vi jobbat ihop de senaste tio åren, så det har pågått under en lång stund. Vi har setts i olika sammanhang då vi vi bor på Gotland, men sen har vi oftast varit ute på turnéer på olika håll, Det blev aldrig att vi gjorde något ihop under tiden som de var en del av Ainbusk. Efter att Ainbusk tagit en timeout som kom att bli deras avslut så träffade jag Anneli på skolgården (vi hade barn i samma skola) som sa: – ”ska vi inte hitta på något? Vi kan sjunga lite tillsammans.” Då bestämde vi oss för det och då kom Bittis med också. Vi sjöng och de har så himmelskt fina stämmor så att jag bara bröt ihop. (skratt) Det var så vackert! Det blev ett starkt och kreativt möte där vi kom på olika roliga saker som vi kunde göra. Det blev en julshow det året, vilket var vår premiär som Glimra.
Skriver ni musiken ihop?
Jag skriver väldigt mycket, för jag är i singer – songwriter traditionen. Senaste låten, ”Minnas Att Glömma Bort” har jag skrivit. Men vi har skrivit en hel del ihop. Ibland skriver de på sitt håll och tar det till gruppen. Det har blivit lite att vi flätar in och ut i varandra.
Vi säger att du skriver en låt, presenterar den för de andra och så vill de in och ändra och peta i låten. Får de det då?
Det beror helt på hur pass färdig låten är. Ibland kanske man har en låt som man har spelat på engelska eller för länge sedan, då kanske det inte är helt lätt. Oftast när jag kommer med en låt till dem så är den så fräsch så det fortfarande är möjligt att gå in och ändra lite. Då är det ingen fara utan då kan vi pilla med den allihop.
Tänker mig att en låt blir lite som ens barn…
Jo det blir ju det, men när jag skriver en låt tänker jag att det här passar bra för Glimra. Då tycker jag att det är ok om de vill gå in och ändra. För då är det något som vi gör tillsammans. Sen är det så att jag har hållit på med detta så himla länge så jag har ingen prestige i det där. Det känns mer viktigt att slutresultatet blir bra och att vi kan göra det snyggt ihop.
När ni skriver en låt som ”Minnas Att Glömma Bort”, plockar man då saker ur sitt eget liv?
Jag skulle säga att man alltid gör det. Det behöver inte alltid vara helt sant eller i kronologisk ordning, utan det kan var minnen och saker man har hört som blandas in. Då det gäller oss så är nog kärnan på något sett självupplevt. Det blir väldigt förtroligt.
Sen gör man det lite så att alla lyssnare kan relatera till det utifrån sina egna erfarenheter?
Ja, för det är oftast så att det som är mest personligt är också det som blir mest allmänt.
Videon till den här låten är inspelad på Gotland?
Ja, vi jobbade med ett crew från filmskolan som var otroligt professionella och det var jättekul att jobba med dem. Sen har vi haft kontakt fram och tillbaka då de hade en grundidé och vi hade idé. Så vi en snickrade vi ihop dem och resultatet blev en charmig och trevlig video tycker jag.
Glimra har släppt två låtar i år, 2013 gav ni ut ert första album, men jag antar att det har blivit ett antal låtar däremellan?
Absolut. Vi har ett helt gäng låtar som står och knackar på dörren och väntar på att få bli inspelade. Dels kommer det sig av att vi har spelat ute mycket på både fastlandet och Gotland. Det har blivit jul och sommar konserter. Sen så har även livet kommit emellan. Så det har blivit ett långt skutt. Vi släppte en singel 2015 ”Jag reser hem”. Sen har vi mest koncentrerat oss på att dels ta fram nytt, men framför allt på att turnera. Vi är glada att det känns som att det börjar komma igång nu efter årets två låtar. Det är så fint att få spela in med så bra musiker och producent. Då tänker man att det här att vi fått möjlighet att ta oss tiden att spela in är det enda positiva med pandemin. (skratt) Den har slagit sönder turnéer och jag hoppas det lägger sig så folk kan komma ut och lyssna på musik igen. Vi längtar efter att få komma ut och vi längtar efter vår publik.
Under rådande omständigheter kanske man kan förvänta sig nån mer låt?
Jag hoppas det. Men nu ska vi först och främst heja på den senaste. Den förra vi gjorde. ”Så Småningom”, var en sång som ligger oss varmt om hjärtat. Den kändes viktig att få ut. En tröstevisa som jag vet att många spelar och känner sig berörd av. Jag tänkte att då blir det fint att komma ut med den här mer igenfyllda låten som förhoppningsvis kan lyfta upp och rycka och dra i dansnerven. Så småningom får vi fundera på hur vi ska följa upp den.
De planerna är inte ristade i sten?
Nej, vi håller det lite öppet. Vi har några spelningar som vi ska göra i höst. Vi planerar för hur de konserterna ska se ut, vilka låtar som ska vara med och hur vi ska lägga upp det. Då ingen vet säkert hur det kommer att se ut framöver så får man förhålla sig väldigt flexibel.
Hur började ditt musikintresse?
Oj, det började jättetidigt. Min pappa var jazzpianist förutom sitt yrke som han hade. Vi bodde i Göteborg och jag var med honom som treåring på Nefertiti och lyssnade på helt konstiga toner. (skratt) Det har funnits med mig under hela mitt liv. Jag har suttit och pillat på både pianot och gitarren och tagit ut egna små slingor, sånger och så där. Sen gick jag omvägen via teatern. Jag jobbade först som skådis i tio år innan jag kom till Gotland för första gången på en ensamsemester. Då kom jag fram till att det var musiken som var det som jag måste hålla på med. (jag hade spelat lite innan i olika band och tagit fram egna sånger) Då började jag rikta in mig på min musikaliska bana och den har jag försörjt mig på professionellt sen 1993. Det har blivit tretton album, turnéer ute i världen, låtskrivarworkshops osv.
Dina tio år som skådis är de något som du haft nytta av som musiker när det gäller scenframträdande och liknande?
Det tycker jag absolut. Man tränar sig så mycket med närvaro och flexibilitet, att kunna handskas med saker som kommer upp i stunden. Det har jag haft väldigt stor nytta av som musiker rent sceniskt. Också hur man bygger upp dramaturgi i en show, hur man kommunicerar till en publik och på nåt sätt fångar in alla i samma rum. Men även så tänker jag mig att det i texterna kan bli en annan närvaro. Jag känner att jag har en säkerhet på scen som jag tror mycket härstammar från teaterträningen och alla föreställningar som jag har spelat.
Var det ett lätt val att välja musiken före teatern?
Det kändes som att musiken gick rakt in, där behövdes inga förklaringar medan teatern tog omvägen via hjärnan. Så när jag väl vågade pröva mina musikaliska vingar, vilket inte var helt lätt från början, kändes det som att det är här jag ska vara. Alla såna här förändringar är både kris och möjlighet. Det är inga lätta val, men jag har aldrig ångrat mitt val.
När du var på teatern var det nån som styrde och ställde, men nu får du bestämma själv…
Ja och det passar mig mycket bättre. (skratt) Detsamma gäller nog för Bittis och Anneli att de är vana att bestämma själva, komma med egna idéer och forma själva. Tror det är en del i varför vi fungerar så bra ihop. Även att vi tycker det är fantastiskt när våra tre stämmor smälter ihop och hur vi kan fläta in och ur varandra. Det är så roligt och det känns som att det gnistrar liksom. När vi kommer tillsammans så blir det nån sorts gotländsk country på svenska. Vår egen nisch.
