En resa till Karelen i sökandet efter rötterna. Till sin farfars äppelträdgård, med 200 äppelträd som han med hopp om framtiden planterade. Sedan kom finska vinterkriget och allt fick lämnas. Anna Heikkinen & Längtans Kapell bjuder på kraft, stark närvaro och ömsint musikalisk dialog i personliga tolkningar av den finska tangotraditionen på sitt debutalbum Omenatango som släpps 16 mars på Kakafon Records. Vi ringde upp Anna för att få veta lite mer.
Snart är det dags för release av ert album. Antar att det är väntans tider nu.
Man jobbar med omslag och småsaker in i sista minuten. Nu har vi precis fått klart allting och idag skickades det iväg på tryck. Det är en lång resa från det att man bestämmer sig för att göra en skiva till att den blir tryckt.
Blir det vinyl eller CD?
Vi bestämde oss för CD nu till att börja med. Vi tänker att vår målgrupp fortfarande har CD-spelare och vinyl är väldigt dyrt att trycka upp. Vinyl känns som en lyxprodukt. Men man vet aldrig, det går ju att ge ut den senare på vinyl om man vill.
CD är väl lättare att ta med sig ut på turné.
Jo vi tänker att vi vill ha med oss den så folk kan köpa den och ta med sig den hem.
På albumet blandar ni svenska och finska språket.
Så är det. Jag kan inte finska. Men att sjunga på finska är mitt sätt att knyta an till mina finska rötter. Jag började sjunga på finska innan jag alls kunde prata på finska. Nu har jag pluggat lite och kan jag prata lite lite finska. Vain vähän. Att sjunga på språket är en bra väg in för då får man känna på och träna på uttalet.
Är det inte svårt att sjunga på finska?
Det är ett annorlunda språk. En alldeles egen språkgrupp. Ungerska hör väl också dit. Det är jättesvårt att lära sig, det ska jag inte sticka under stol med. Men det är faktiskt ett väldigt skönt språk att sjunga på för det har öppna vokaler.
Blandar du språken i en och samma låt eller blir det låtar med enbart det ena eller andra språket?
Ibland blandas språken. Vissa låtar sjunger jag en vers på finska och en på svenska. I andra låtar kanske jag sjunger mest på svenska och sen kommer det en liten finsk vers på slutet. Ibland är det bara finska eller enbart svenska. Så det varierar.
Är det du som skrivit musiken?
Det är två spår som det står Anna Heikkinen på. Annars är det kända, klassiska tangolåtar. Larisa Ljunkrona-Mönttinen har skrivit en tango som heter Omenatango vilket även är titeln på skivan.
De spår som du skrivit, var de på finska?
Jag har skrivit en sång som vi sjunger i kanon och den innehåller tre finska ord. Sen så gör jag en sångimprovisation där jag använder två finska ord. Det är alltså inte så många ord i det som jag har gjort och Larisas tango är helt instrumental. Det var roligt att sjunga något som kom inifrån mig själv på finska. Sen får framtiden utvisa om jag gör mer texter på finska allteftersom jag lär mig språket.
Kommer ni åka över till Finland för att spela live?
Vi hoppas det. Det har inte varit möjligt under de speciella tider vi haft med pandemin, men vi hoppas vi får åka dit och spela. Det är en dröm.
Albumet har anknytning till din farfar.
Hela projektet startade för tio år sedan när jag reste tillsammans med min pappa in i Ryssland och besökte hans barndomshem. Min farfar hade en gård på ett ställe som heter Terijoki. Han anlade en äppelodling och nu kunde vi åka och besöka den. Äppelträden är närmare hundra år och står fortfarande kvar. Det var en stor upplevelse för att få komma dit och se allt som han planterat. Det var så projektet startade. När jag kom hem kände jag att jag ville dyka in mer i det finska. Jag valde då att gå in i den finska tangon för jag har sjungit argentinsk tango förut. Tango som musik låg nära mitt hjärta. Jag tog kontakt med Larisa Ljungkrona-Mönttinen och vi började jobba ihop. Sen bjöd vi in Ida Gillner och Leonor Palazzo och då bildades Längtans kapell.
Spelar ni de klassiska tangolåtarna som de alltid spelats eller gör ni om dem på något sätt?
Vi har våra egna tolkningar av den traditionella finska tangon. Vi tar med oss vår musik och våra erfarenheter och så spelar vi på vårt sätt. Vi vill göra något personligt och har på så sätt skapat vårt eget sound. Instrumenten är inte heller de vanligaste inom finsk tango. Jo dragspelet förstås men vi har också cello och sopransaxofon.
När jag tänker på din farfar och Karelen så är det många som inte vill berätta om det som hände när kriget kom. Var han mer öppen så att du kunde få del av den historien också?
Farfar stupade 1941 i fortsättningskriget. Honom har jag aldrig kunnat prata med och min farmor dog när jag var fyra år, men min pappa har alltid varit öppen med historien och även hans syster. På det sättet har jag kunnat ta del av vad som hände. Redan som liten visste jag hur allting låg till, men sen som äldre blev jag mer intresserad och har ställt mer frågor. Jag är väldigt glad att min pappa fortfarande lever och att vi kan föra en dialog och prata om de här sakerna. Jag önskar att jag hade fått den möjligheten med farmor och farfar. Att få göra den här skivan och föreställningen Satumaa-Sagolandet som vi gjorde 2019 är ett sätt för mig att bearbeta att jag har den här bakgrunden. Förvalta nån sorts arv.
Har du även varit intresserad av Kalevala?
Ja, faktiskt lite grand. När jag gick på Musikhögskolan Ingesund 1989 till 1994 åkte jag över en vecka till Sibelius-Akademin i Helsingfors och sjöng gamla runsånger. Det var jättespännande.
De är väl annorlunda skrivna än vanliga sånger.
De har gått i arv muntligt och så hade man sjungit och lärt sig dem på gehör. Sen var det Elias Lönnrot som skrev ner sångerna nån gång på 1800-talet. Jag har inte gått in i det lika djupt som jag har gjort med den finska tangon. Fast jag tycker jättemycket om det och tycker det är häftigt hur man sjunger de här gamla sångerna.
Det är inget du smyger med på nästa album?
Man ska aldrig säga aldrig. Jag har provat på så det finns ju där liksom. Men nästa album är fortfarande en hemlighet vad det kommer att bli. Nu tar vi det här albumet först. (skratt) Jag är inte klar med Finland eller det finska språket så vi får se vad som kommer.
Hur träffades ni i gruppen?
När jag kom hem till Göteborg efter resan till Karelen med pappa så kände jag att jag ville sjunga finsk tango, men visste ingen som spelade sån musik. Jag fick ett tips av en vän att ta kontakt med Larisa. Min vän visste att hon hade varit i Finland ett helt år och studerat dragspel på Sibelius-Akademin. Att vi träffades var en riktig lyckoträff! Då vi båda ville utforska den finska tangon så satte vi igång och jobbade som duo. Vi lärde oss de gamla låtarna och studerade finska på en studiecirkel. Efter några år kände vi att vi ville göra något större av det här. Jag ville göra en föreställning, skriva manus och berätta historien och Larisa kände att hon ville ha fler instrument så att det gick att arrangera musiken. Vi båda kände Ida som spelar sopransaxofon och sen bjöd vi in Leonor som är cellist från Belgien. Hennes pappa är argentinsk så hon hade något med sig som tillförde så mycket till musiken.
Det blir en internationell touch.
Verkligen. Ida har spelat mycket jiddisch, klezmer och folkmusik och hon har tagit med sig de tongångarna. Så när vi spelar finsk tango så blir det på vårt sätt. Sen har alla lärt sig att sjunga på finska. Trots att varken Larisa, Ida eller Leonor har något finskt påbrå. Men nu sjunger alla på finska.
Ni gör även skolföreställningar?
Det har vi börjat med ganska nyss. Vi kände från början att det vore kul att göra det. Både jag och Ida har jobbat som pedagoger med yngre barn. Så även om vi kortat ner föreställningen så är den sig ganska lik. Vi har spelat för olika åldrar. Från åtta år upp till arton. Vi upplever att alla gillar det och kan ta till sig musiken och berättandet.
Vilka är dina egna favoritartister rent generellt?
Oj, det är så många. Den som fick mig att sjunga tango över huvud taget var Julia Zenko, en argentinsk sångerska. När jag hörde henne live så sa det bara klick, åh det här vill jag sjunga. När jag lyssnat på finsk tango så har jag lyssnat på Olavi Virta, Eino Grön, Tamara Lund och de andra tangostjärnorna. Tidigare har jag lyssnat mycket på latinamerikansk musik. Mecedes Sosa betydde mycket för mig.