Den ikoniska sångaren berättar om sjukdomen alopecia /håravfall som han dragits med hela sitt liv och visar för första gången för sin publik hur han ser ut i verkligheten.
Då världen är som mest galen tar många chansen att tala fritt. Efter att sålt miljontals skivor, spelat inför oräkneligt antal fans och frontat några av det mest inflytelserika banden i historien så har den prisbelönte låtskrivaren och kraftpaketet till sångare Joe Lynn Turner tagit bladet från munnen och ventilerar sina åsikter så högt som han kan på sin nya platta BELLY OF THE BEAST som är hans debut för Mascot Label Group. Han samarbetar här med producenten Peter Tägtgren (Hypocrisy, PAIN, Lindemann) och den New Jersey-födde stormvinden framkallar en typ av metal som inte bara får dig att sträcka näven i luften utan också att fundera.
”Belly Of The Beast (i stormens öga) är ett uttryck vi hört om och om igen genom historien,” förklarar han. ”Du kan spåra världens kulter och korruption tillbaka till bibelns profetior. Det verkar som de når sin kulmen i dessa dagar. Då du tittar i Uppenbarelseboken så står det där. Jag har alltid intresserat mig för esoteriska läror, hermetism, ockultism, bibelstudier, eklektisk filosofi. Jag är fascinerad av att upptäcka dolda mysterier. Vi befinner oss verkligen i ett andligt krig just nu. Det är det goda mot det onda. Vi har alla en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Vi befinner oss i ”the belly of the beast”, fångade i systemet där det inte finns någon utväg. Det är vad plattan handlar om.”
En femtio år lång karriär förberedde honom för att göra en sådan utsaga. Joe bildade Fandango 1977 och sjöng med bandet på fyra plattor innan Rainbows gitarrist Ritchie Blackmore ringde. Hans sång hördes på bandets album Difficult to Cure (1981) som sålde gulds i Storbritannien, Frankrike och Japan och hamnade på Billboards topp 50 i USA och topp 3 på Storbritanniens albumlista. Ett år senare laddade han Rainbows Straight Between the Eyes med energi och Guitar World hyllade den som ”ett av de 25 bästa gitarralbumen inom rock 1982.” Den innehöll även hiten Stone Cold. 1988 ville en av höjdarna på skivbolaget Polygram att Turner skulle utvidga sitt skrivande och sin sång för att samarbeta med legendariska virtuosen Yngwie Malmsteen på hans projekt Rising Force. Deras album Odyssey snuddade vid topp 40 i USA vilket då var Malmsteens högsta placering och den sålde guld i Sverige. Inte så långt senare slog han sig samman med Blackmore igen på Deep Purples Slave and Masters (1990) som sålde guld i Schweiz och Japan.
I tillägg till allt det har han tillsammans med Mick Jones skrivit låtar och gästat på hans Mick Jones (1989), Riots Privilege of Power (1990) och Lita Fords Dangerous Curves (1991) för att bara nämna några. Han lade även bakgrundssång på Michael Boltons dubbel-platinasäljande The Hunger (1987), Chers platinasäljande Cher (1987) Billy Joels GRAMMY®-nominerade och flerfaldigt platinasäljande Storm Front (1989) samt många fler. Under åren 2001 – 2004 slog han sig samman med sin vän och tidigare samarbetspartner Glenn Hughes och bildade HTP, Hugh Turner Project. De gav ut två kritikerrosade album och genomförde två världsturnéer. Några andra samarbeten värda att nämnas är konserterna med Raiding the Rock Vault på LVH Hotel and Casino och en oförglömlig vända på Bulgariens X Factor samt två låtar på Michael Schenker Groups platta Immortal (2021).
2017 mötte han för första gången Peter Tägtgren efter att han uppträtt på hans brors födelsedagsfest. Kort därefter samarbetade Joe och Peter på deras första låt Don’t Fear The Dark som cementerade deras kreativa arbete och började skapa vad som skulle komma att bli Belly Of The Beast.
”Det var en ren slump men det är ju så saker ofta blir till,” konstaterar Joe. ”Jag var inte speciellt bekant med Peters band Pain och Hypocrisy men då vi träffades så älskade jag hans personlighet och kände att vi hade en kemi emellan oss. Då det gäller själva låtskrivandet så måste man utvecklas och mogna. Det var något jag hade inom mig. När vi började gå åt det mer tyngre håller så sa Peter, ”Joe anpassade sin röst”, vilket är sant. Det är ju dock fortfarande jag. Jag höll det skitigt, rått och metal.”
Titelspåret och plattans första singel, Belly Of The Beast, stormar ut genom portarna på en spärreld av lufttäta gitarrer och mullrande bas. Precis innan ett monumentalt solo kraschar den in i en vädjan, ”Heaven help us shall we be released, ’cause we can’t break free.”
”Det handlar om ritualen kring ormguden som representerar rädsla som är densamma som Lucifer,” förklarar han. ”Han som läser en förbannelse över mänskligheten. Om du tror på det goda så måste du tro på det onda. Det är livets Yin och Yang. De måste samexistera, det handlar om enkel fysik. Låten har en ond stämning så handlingen var uppenbar. Peter föreslog den dubbla refrängen och jag gillade det.”
Detta nya kapitel i hans liv gjorde att han tog ett djärvt beslut. Han fick diagnosen alopecia/håravfall som treåring och började bära peruk vid 14 och fick utstå emotionella och psykiska våndor från elaka mobbare i skolan. Så han bar peruk genom hela karriären tills han till sist beslutade att ta av sig den. ”På sätt och vis är det både en välsignelse och en förbannelse,” erkänner han. ”Jag har inget att bevisa och kan bära peruk, eller inte. Jag är fri att göra som jag vill, jag är en vuxen människa som håller på att bli en gammal människa. Många i branschen kommer till slut fram till att fortsätta ”ha hår” eller att raka av sig allt vilket ju blivit rätt inne. Hur som helst så krävs det en hel del mod. Skitstövlarna i pluggets trakasserier gjorde mig starkare och gav mig den nödvändiga motivationen och kraften att resa mig över alla andra. Ångest och smärta är fantastiska redskap om man använder dom på rätt sätt. Det kan få dig att utvecklas till en bra människa. I stället för att gå och gömma mig så gömde jag mig medan alla såg på.”
Till slut vill Joe säga något om själva essensen av Belly Of The Beast.
”Rock’n’roll handlar förstås om underhållning men jag hoppas att du även uppfattar budskapet,” avslutar han. ”Det verkar som alla har sålt sin själ till storföretagen. När de väl är rika och framgångsrika blir de en del av etablissemanget. Var är rebellerna? Vem ska säga, dra åt helvete! Vi står inte ut med den här skiten? Jo, jag.”
