Tro, hopp och musik…

Peter och Linda Dahl är gifta, inte bara med varandra utan också med musiken. Peter spelade i dansbandet Pyrets Orkester redan som 11-åring och Linda fick som 17-åring skivkontrakt och blev nationell kändis med sitt band Angel och one-hit-wonder låten “Sommaren i city” bandet medverkade även i melodifestivalen 1992 med låten “Venus Butterfly”, skriven av bland andra självaste Bert Karlsson. Musiker och låtskrivare på en hög, rikstäckande och internationell nivå, men som kanske inte känns igen på tunnelbanan.

Tillsammans spelade och sjöng makarna i bandet Whisky and Dynamite, ett bluegrass band (subgenre från countrymusiken) som släppte två album plus en julskiva och var flitigt ute och turnerade i Sverige under 2000–talet. Peter och Linda utgör dessutom två tredjedelar av trojkan P. Dahl, L. Dahl (Jansson) & T. Holmstrand som bland annat skrev låten “När vindarna viskar mitt namn” och som vann den svenska schlagerfestivalen år 2000, vem har väl inte Roger Pontare färskt i minnet med den låten? Duon har även spelat och sjungit tillsammans i ABBA Showen, Mamma Mia part 1 och S. O.S a Tribute to ABBA part 2 mellan åren 1996-2012, där också Thomas Holmstrand som paret skrivit flitigt tillsammans med under åren ingick. De har skrivit låtar till artister så som Sten & Stanley, Drifters, Northern Cowboys, Annika Ljungberg (fd sångerska i Rednex) och Don Redmon för att nämna några, så du har säkert både trallat och dansat till Peter och Lindas alster.

Linda är en ihärdigt anlitad sångerska, låtmakare och konfrancier också vid sidan av sin man, hon sjunger till exempel på Smurfhits 1 & 2 där även Monica Forsberg har ett finger med som textförfattare. Lite ironiskt är det dock att på Smurfhits 3 finns “När smurfarna viskar mitt namn” med, men då är inte Linda med och sjunger!
Linda har ett låtskrivarprojekt på gång tillsammans med Linnéa Deb (hennes låt ”You” vann melodifestivalen 2012 och sjöngs av Robin Stjernberg) Pernilla Andersson (sångerska, låtskrivare, producent och gift med Dregen från Backyard babies) är också tillfrågad och detta blir framåt i tiden ett nytt tjejprojekt.

Peter har alla musikers dröm, nämligen en studio i det gemensamma hemmet. Studion heter Meadow Creak (Ängebäck, ett fint område i Degerfors) och där arbetas det nitiskt både dag och natt med att skriva ny musik. Det var där bland annat Don Redmons debutalbum “Walk in the footsteps” spelades in och färdigställdes nu i somras. Bakåt i tiden spelade Peter med i kända band som Tracy, Doctor Cover och Peckas Pack. Nu för tiden är det musikproduktion som gäller och nu senast tillsammans med Thomas Berglund som skriver mycket till Lasse Stefanz m.fl. Låtarna som Peter skriver skickas sedan till olika musikförlag och fördelas ut till artister, ofta ligger låtarna på hold för att sedan dyka upp med någon känd sångare eller band. En uppföljare till Don Redmons debutalbum finns planerad, så musik skrivs det ju hela tiden. Linda och jag har planer på att göra en skiva tillsammans, men när i tiden det ligger är svårt att säga berättar Peter.

2012 utsågs paret till årets Degerforsare, Peter är troligen den enda Karlskogabo som fått den fina utmärkelsen! Dessutom belönades de samma år med Vänsterpartiet i Degerfors Kulturpris till minne av Marianne Nielsen.

Etablerade i branschen som ni är, har ni ändå valt att bo kvar i Degerfors, varför?

Linda: Ja, jag vet inte riktigt, men jag tror det har att göra med boendemiljön och att vi trivs så himla bra. Vi har alltid bott i skogen Peter och jag, ändå sedan vi flyttade ihop i princip. Det har fallit sig så bra att vi alltid haft möjligheten att ha en studio hemma och man har haft bra energier omkring sig, inspiration och jaa...

Peter: Jag vet inte, man kan väl spekulera i om man bott i Stockholm och då kanske det har hänt något mer, eller ännu mindre. Men då har vi inte haft den livskvaliteten som vi har här, om vi bott i Stockholm, Göteborg eller Malmö…

Linda: Sedan ligger ju Degerfors så bra till rent geografiskt, det är vad då, två timmar upp till Stockholm, vi är ju där uppe ändå till och från…

Peter: Sedan är det ju att man kanske trodde när man var yngre att man var tvungen att bo i Stockholm för att bli någonting… Thomas (Holmstrand) och jag åkte ju skytteltrafik mellan här och Stockholm och det gick ju bra! Nej, jag vet inte, du kanske träffar rätt människor men jag menar det gör du ju nu också, så jag tror inte att det är så förbannat viktigt att bo just där…

Linda: Ja men sedan är det ju så också att nu för tiden kan man ju sitta i en studio i Degerfors och skicka filer till någon som sitter i andra delen av Sverige eller i ett annat land. Det är ju så mycket smidigare nu för tiden, tekniken har ju gått framåt så nu kan du vara, bo och arbeta där man trivs helt enkelt. Vi har aldrig velat bo någon annanstans helt enkelt!

Peter: Fast nu är det ju tydligen så att lantisar inte är lika smarta som Stockholmarna, som Batra säger… (ha ha ha)

Järnverket har funnits i Degerfors i ca 350 år, vad har ni för relation till verket?

Linda: Egentligen ingen alls… jag vet att jag varit där på studiebesök i skolan men har knappt varit inne, har kompisar som jobbar där. Nej, pappa gick på Industriskolan där nere.

Peter: Nej, inte någon alls… Jag har ingen koppling till fotbollen heller och det kanske är konstigt när man bor i Degerfors… (skratt) jag såg en match på Stora Valla 1972 tillsammans med farsan, och en gång såg Thomas (Holmstrand) och jag en snygg tjej som gick in där och då följde vi efter… ha ha ha!

Degerfors har varit och är ett litet samhälle på ca 9,500 innevånare. Varför tror ni att det producerats så många stora profiler just härifrån?

Linda: Degerfors har alltid haft ett rikt föreningsliv, alla vill ju inte spela fotboll  Vi hade tur att ha ett studieförbund som stod för replokaler, utlåning av instrument mm. Det hjälpte oss såklart mycket för vår musikkarriär. Jag har alltid upplevt att de flesta försökt hjälpa till och stöttat vårt musikintresse. Det finns nog fler eldsjälar i en liten kommun tror jag. Då är det också lättare att nå sina mål. Både inom till exempel sporten och musiken eller något annat område…

Peter: Jag tror att det sitter i vattnet, det tror ju jag vet du (skratt). Nej, jag tror att det är ju ett litet samhälle, så tror jag är det är ganska lättare att vara kreativ och att sikta framåt, det tror jag ju men jag tror fortfarande att det sitter i vattnet som gör att vi blir bra. Letälven är det ju ha ha ha!

Vilken LP skiva var den första du köpte?

Linda: Ååhh, vilken var det tro… oj hjälp! Det borde jag komma ihåg. Men första LP-skivan som jag var helt begeistrad i, bästa julklappen ever var Animalize med Kiss den fick jag 84 tror jag. Annars var det var säkert Smurfarna eller Trazan och Banarne… (skratt) Neej, det kan ha varit Televinken och Anita…

Peter: Det vet jag faktiskt… det var Made in Japan, Deep Purple 1972, köpt på Wessels i Örebro… första singeln var Gilbert O´Sullivan, Matrimony, det var ju tidigare förstås…

Peter fortsätter: När vi var yngre då rappade vi skivor, det var ganska kul. Då åkte man hem till en polare med en Ica-kasse med LP-skivor och de skivor som majoriteten inte gillade, dom slog man sönder på plats. Det kallades att vi rappade skivor… (skratt)