Mannen med den röd/vita trombonen – Nisse Landgren

Degerforssonen Nils Landgren är en världsartist och en musikalisk tusenkonstnär. Dessutom professor vid Musikkonservatoriet i Shanghai och vid musikhögskolan i Hamburg. Det har skrivits spaltmeter om denna unika musiker och hans enorma konstnärskap och insatser för spridningen av svensk musik utomlands. Nils Landgren har alltid många järn i elden vid sidan av sin egen musikkarriär, han är till exempel just nu i Shanghai i Kina dit han rest med en bunt glada tyska musiker i ett nystartat utbytesprogram mellan musikhögskolorna i Hamburg och Shanghai. Efter detta åker Nisse på julturné i Tyskland tillsammans med projektet Christmas with my friends och kommer att göra 26 koncerter på 20 dagar, alla är redan utsålda! Efter det kommer vi att kunna njuta av Nils Landgren tillsammans med Dalasinfoniettan uppe i Dalarna som ger ett antal Nyårskonserter.

Du arbetar otroligt flitigt, vad gör du om och när du är ledig?

Det händer ibland att jag tar någon dag här och där ledigt, och då umgås jag med min fru. Det är det bästa jag vet! Jag tycker att det är roligt att få arbeta med det jag gör och då brukar jag hitta på lite olika uppslag. Jag är lyckligt lottad och jobbar på att jag ska få fortsätta med det jag älskar. Min fru Beatrice och jag har också projekt tillsammans nere på Österlen i Skåne där vi bor som heter Jazz Under Stjärnorna. Det brukar komma mellan 500 till 2,500 personer till en fotbollsplan för att lyssna på musik och ligga i gräset med en pick-nick, härligt opretentiöst men otroligt trevligt

Tunet

Tunet var platsen där allt hände

Nisse berättar för svip.se att han i ungdomsåren höll till på Tunet i Degerfors som då var ungdomsgård. På Tunet hölls också koncerter ibland och Nisse berättar vidare att han som femtonåring såg Peps Persson tillsammans med Örebrogitarristen Lasse Welander och Mats Ronander spela där, en riktig kultspelning. Jag har även sett Af Anna spela där, de var riktiga popstjärnor tyckte vi som var lite yngre. De köpte till och med en Buick Electra som turnébil, en riktig Amerikanare som de gled runt i. De var övercoola! Säger Nisse.

Jag hade min bror Håkan (gitarrist och sångare i Degerforsbandet Af Anna) som idol, för att han gjorde så mycket saker som jag tyckte verkade vara så kul, lärde sig att spela en massa olika instrument och så startade han ju bandet Af Anna med sina kompisar.

Om du fortfarande bott kvar i Degerfors och inte var en framstående musiker, vad tror du då att du arbetat som idag?

Ja, hade järnverket funnits kvar på det sättet som det gjorde när jag var ung. Då hade jag antagligen jobbat där och fått pension. Något annat vet jag inte, jag flyttade ju när jag var 16 år. Men det tror jag att jag hade jobbat vid järnverket och så hade jag spelat i musikkåren antagligen. Jag var så dålig i fotboll, så där hade jag inte haft någon framtid ändå! (skratt)

Degerfors folkets hus omkring 1960

Jag har läst att du var 6 år när du började spela trummor, kan du berätta lite om var, hur och varför just trummor?

Det hade att göra med att pappa spelade trumpet i musikkåren och båda mina bröder spelade trummor också i musikkåren, så det var ganska naturligt för att mig att börja spela det, jag såg upp till mina bröder väldigt mycket och tyckte att det verkade kul. Deras lärare Macke Nilsson från Bofors musikkår erbjöd sig att komma till Degerfors och undervisa mig, det fanns liksom ingen organiserad verksamhet för barn utan det här var någonting han gjorde på sin fritid. När jag sedan gick över till att spela trombon vid tretton års ålder fick jag åka till Karlskoga eftersom det fortfarande inte fanns något i Degerfors.

Degerfors har varit och är ett litet samhälle på ca 9,500 innevånare. Varför tror du att det producerats så många stora profiler just härifrån?

Ja det är ju ett litet brukssamhälle, det blev lite för trångt helt enkelt… på den tiden var ju järnverket den stora arbetsgivaren och samlingspunkten, ortens medelpunkt och så är det ju inte riktigt idag. Många tvingas att söka sig därifrån för att hitta arbete. Man har inte kunnat göra det man själv har velat i Degerfors och då har vi fått söka oss någon annanstans. Min kärlek till Degerfors har ju aldrig tagit slut, även om man skojar mycket om det. Degerfors har nog egentligen mycket större potential än vad det har kunnat visa på. Det kanske krävs sådana som du som flyttar in utifrån som ser vad man kan göra i Degerfors. Det är en jättefin plats, jag hade med mig ett Tv-team ifrån Tyskland och åkte ut i skogen och filmade en massa, vi var till Åtorp hos min brorsa och vi tittade på mamma och pappas gamla hus… Det är först när man kommer tillbaka till sina gamla jaktmarker som man ser hur vackert det är!

Järnverket har funnits i Degerfors i ca 350 år, vad har du för relation till verket?

Jag har en ganska lång relation, den sträcker sig för mig personligen till min farfar Erik som var valsmästare där. Erik var också den som startade fackföreningen i Degerfors en gång i tiden och han ledde också musikkåren. Min pappa och min äldsta bror Per, min bror Håkan och jag själv jobbade där på somrarna. Så jag jobbade som murarhantlangare under somrarna. Alla föräldrar, systrar och bröder jobbade i princip vid järnverket, det var där det fanns arbete helt enkelt. Det handlade mycket om verket, när jag var 7 år bodde vi på Solberga gård som var en bondgård och som då tillhörde järnverket, också de andra som bodde på gården var anställda av verket som då ägdes av Uddeholm.

Vilken var din första LP?

Hmm, den första LP-skivan köpte jag inte, den bytte jag till mig. Min bror Håkan lovade mig skivan om jag ställde upp och körde ut tidningarna åt honom en morgon och det var en skiva med Paul Revere & the Raiders, namnet var taget efter en gammal frihetskämpe i USA som slogs under frihetskriget. De var inget vidare bra, men det var den första skivan som jag i alla fall på sätt och vis köpte. Det fanns en skivaffär i Degerfors som hette Högbergs, den låg där Karlskoga Kurrirens lokalkontor ligger. Mitt emot Folketshus. Där kunde man gå in och få lyssna på de nya skivorna, de hade hörlurar inte sådana som man sätter på sig, utan som man höll i handen som en telefon. Gråa bakelitlurar. Ibland kunde man gå in varje dag för att lyssna på en skiva som man kanske köpte en månad senare och som man tyckte att jag bara måste ha den här skivan. Jag minns att Simon and Garfunkels Bridge over troubled water, den lyssnade jag nog på i en månad innan jag köpte den. Så var det då, lite annorlunda!