Levnadskonstnär med gitarren som livskrydda

Att vara trubadur och vilja spela den musik som ligger varmast om hjärtat är inte alltid lika enkelt som det låter, det händer att man får ge vika för den bredare massan av musiklyssnare runt om i Sverige. Ändå är valet enkelt, Raymond Mattiasson har funnit sitt kall och gör ungefär mellan 25-30 spelningar per år i huvudsak på festivaler men även arrangerat en hel del själv. Det är i festivalsammanhang under Country Festivalen i Lunedet den 4 juli som vi kommer att få njuta av hans fantastiska röst när han tolkar Waylon Jennings så att nackhåret reser sig av vällust…

Under 90-talet spelade han in ett album hos ett skivbolag i Uddevalla och lovades en fantastisk karriär, men karriären hände liksom inte. Tråkigt nog hamnade han i samma situation som många andra artister på uppgång och ägde i slutändan inte sin egen skiva, men den finns att köpa på cdon.com, Amazon.com. Sedan dess har Raymond rest både land och rike runt som trubadur och bjudit på sig själv och sin musik, för som han själv säger “ska man leva på det så är det trub som gäller”. Raymond är ursprungligen krögare och nöjesfixare från Västkusten och kan alla Glenn-vitsar du kan tänka dig och har nu slutligen hamnat i Roslagen, där han är allmänt känd som “Göteborgarn”.

Beskriv Raymond Mattiasson med tre ord…

Countrysångare… Herregud vilken fråga ha ha… Countrysångare är jag ju, ganska egen… countrysångare, egen och… beslutsam!

Du har kallats för en Waylon Jennings imitatör…

Alltså min röst ligger ju där, men givetvis tolkar jag honom. När jag sjunger i hans tonart så blir det rätt bara. Det är ju på grund av att jag har lyssnat väldigt mycket på honom. Jag har alltid älskat Waylon Jennings, på mitten av 70-talet när jag fyllde tjugo år så fick jag en kassett med honom och det var där allt började. Jag gillar inte att bli kallad imitatör, när jag sjunger så är jag ärlig och sjunger med min egen röst. Jag är inte Bosse Parnevik (skratt).

Hur ser du på countrymusikens utvecklig och frammarsch i Sverige?

Jag ska tala om för dig, att då när jag släppte skivan var det väldigt mycket media och det. Så kom jag till en TV-inspelning på TV Skaraborg för TV4, det kan ha vart 97. Skivbolaget hade gått ut med att jag var en så kallad outlaw-sångare då, som tolkade mitt eget liv och så och det var ju rätt! Den första frågan som kom var: ”Det här med outlaw, vad menar du med det…? ” För mig betyder ju outlaw att man går utanför etablissemanget lite grand och sjunger om samhället och inte bara faller in med kärlek och pina liksom. För det behöver det ju inte vara, men just det hör att kunna ha en egen åsikt om samhället. I Sverige kallar vi det för proggare, men i USA kallas det mer för outlaws. I Sverige när man kallar någon för outlaw då handlar det om Hells Angels och Bandidos och det var det han ville få fram “är du medlem”? Han var väldigt snett ute!!

Outlaw country var och är en subgenre inom countrymusiken som uppstod i slutet av 60-talet. Till en början var genren en reaktion mot det poporienterade och välproducerade Nashvillesoundet som dominerade countryn. Musikerna inom outlaw country byggde vidare på den tidigare honkytonk-musiken och hämtade influenser från rock´n´roll, blues och folk. Termen kommer ifrån låten “Ladies Love Outlaws” skriven av Lee Clayton och som spelades in av Waylon Jennings 1972.

Du gör ungefär 25 spelningar under ett år, vad livnär du dig på?

Ja, säg att jag har 25 spelningar på ett år… jag bor väldigt billigt (skratt). Jag kör på inkomst kontra kostnad, det är ju det som avgör. Jag är snickare och har hållit på med det ganska länge och har haft ett samarbete med en nära kamrat där jag snickrat och fixat med andra saker. Man är inte lyckligare för att man har 25,000 kronor i fasta kostnader varje månad. Det är alldeles för mycket jakt på fina grejer, på det här sättet är man friare och mår fan så mycket bättre!

Foto: Gunnar Moe Petersen

Du trubaderar och värmer upp festivalpubliken i Lunedet den 4 juli, vad kommer vi att få höra?

Det blir Waylon, Cash, Merle Haggard plus att jag skojar till det lite ibland och kör Alf Robersson lite grand…

Jag kompade Robertsson på en festival en gång under 90-talet. Vi bestämde över telefonen tio låtar som vi skulle köra på spelningen och allt var i D-dur… så kom vi till festivalen, och som tur var hade jag en gitarrist, en kille som heter Olle Olsson med mig han spelade i Rankarna i tjugo år. Han var med i mitt band som hette Hotshot band. Olle kände Alf väl sedan innan, hur som helst när vi kom upp på scenen så säger Alf bara D-dur, av de tio låtar vi hade bestämt och repat på körde han bara en! Tack vare Olle så fixade vi det, för han kunde ju bara gå in och hänga på så vi andra bara kompade, vi hade bland annat en gammal hårdrocks trummis som inte kände till låtarna ens! Ha ha ha!

Vilken var din första köpta LP-skiva?

Det var San Quentin med Johnny Cash 1968 

Svip.se tackar Raymond för din tid och passar på att hälsa dig Välkommen till Värmland och Country Festivalen i Lunedet den 4 Juli!