Access All Areas…

Anders Tengner, är en man full av överraskningar. De flesta av oss känner till Anders genom hans innovationer inom tidningar, radio och TV i hårdrocksvärlden under 80-talet. Sverige hade inte varit med om något liknande tidigare och hans arbete öppnade för att även svenskarna skulle få ta del av världen utanför. Anders arbetade som reporter för tidningen Poster och senare för den absoluta favoriten, tidningen OKEJ.
Anders var och är fortfarande synonym med hårdrock. En hårdrockare som är utbildad kock, och som älskar att laga mat hemma i det antikfyllda huset i Hässelby. Anders gillar, nej, Anders älskar gamla bilar och har bland annat en Volvo duett från 1966 hemma på gården. Han avskyr snö och har inte det minsta intresse för sport!
Den morgontrötte giganten, sitter hemma i förorten med sin åtta månaders taxvalp när svip.se ringer upp…

Runaways

Berätta hur din journalistkarriär startade…

Jo, alltså jag gick ju kockskolan och hade tänkt bli kock. Men det blev jag ju inte för det var inget kul att stå i ett storkök. Men det var kul att laga mat, och det har jag gjort sedan dess. Jag gör all mat själv, jag älskar att laga mat. Men drömmen var ju inte att stå i ett stressigt storkök och laga mat åt andra, då ville jag ju bli en stjärnkrögare och det blir man ju inte direkt… Så direkt efter utbildningen halkade jag in och blev journalist.
Men jag sommarjobbade på Posten först och det var ju bra, för då kunde man jobba när man ville, och byta skift. Jag var ju ute med rockband och turnerade och tyckte att det var skitkul att kunna gå på konserter, det var ju bara musik som gällde för mig! Det var ett väldigt bytande av skift och jag kom typ försent var och var annan dag… Men posten var inte tänkt att bli någon karriär utan det var brödfödan och som sådant var det bra, det var ett jättebra jobb och var toppen!
När jag var runt sexton, sjutton år startade jag en Fanklubb med The Runaways, det där tjejbandet. Du vet med Joan Jett bland andra… Så jag hade deras Fanklubb här i Sverige och åkte på turné med dom när de kom hit 1977-78 och lärde känna dem och skrev till och med en artikel i den här pop-tidningen som hette Poster. Varför jag hamnade där? Jag var ju Kiss-fan men det fanns redan en Kiss Fanklubb så då startade jag den här Fanklubben till The Runaways för vi tyckte ju att de var coola också. Sedan började jag och killen som hade Kiss Fanklubb att jobba ihop, så vi hade klubbarna ihop ett tag. Men så insåg jag ju att det här var mycket roligare att skriva! 1980 åkte jag på turné med Kiss och det var där jag verkligen formades…

Foto: OKEJ

Anders fortsätter…

När Poster lades ner började jag jobba på tidningen OKEJ, det var chefredaktören på Poster som startade OKEJ och som var mer en tidning, den andra var ju affischer med text på baksidan. Jag arbetade samtidigt kvar på Posten så jag var bara frilansare i början. Jag skrev väldigt mycket och började nästla mig in bland band och åkte på turnéer.
Sedan startade jag rockradio också och började sända närradio uppe i Stockholm, så vi hade Sveriges första rockstation! Eftersom det inte fanns fler sådana stationer så fick vi ju intervjuer med bland andra Ian Gillan, Motorhead och dom här.
Det ledde till att en TV-producent, som heter Lars Beerman hörde mig på radion, han ringde till mig 1983 och sa; Hej vill du göra TV? Jag ska göra ett hårdrocksprogram, vill du vara programledare för det? Så då gjorde jag TV och blev kändis på kuppen. Det hade en väldig genomslagskraft på den tiden. 1984 satt jag med i ett debattprogram med Sievert Öholm och blev utskälld för att WASP fanns! Det gjorde ju verkligen att folk visste vem jag var liksom och fick skriva autografer på ICA och blev igenkänd överallt, der var ju jättekonstigt jag var ju bara journalist liksom… Men jag har alltid tyckt om att höras och synas, så det gjorde ingenting! (TV programmen Anders ledde hette Norrsken 1984, Metalljournalen 1985, Metropolis 1987-88 och Sputnik 1989).
I och med det så åkte jag till USA första gången 1984 (85 besök so far!) och träffade Bon Jovi och Scorpions, och när jag kom hem därifrån så hade jag bestämt mig att det var detta jag ville göra! Så jag sade upp mig och började frilansa på heltid för OKEJ och eftersom jag hade så mycket jobb så tjänade jag ju mer än de som var anställda där, hi hi… till slut så tvingades de att anställa mig, de sa att ska du jobba här så måste du bli anställd, annars har vi inte råd att ha dig! Ha ha…
Sedan var jag anställd där ända fram till 2005, när tidningen blev uppköpt av Egmont och det blev ett jäkla krig, så då hoppade jag av!

Tidningen OKEJ

För visst var väl du chefredaktör på OKEJ…?

Njaa, inte i början där… jag var chefredaktör från 1997 till 2005, innan dess var jag “bara” redaktör, men det var ju många som trodde att jag var det eftersom det alltid var jag som syntes och hördes om OKEJ var i TV och så var det alltid jag som representerade dem och inte den dåvarande chefredaktören. Jag var ju tidningens ansikte utåt och så vidare. Jag ville inte vara chefredaktör heller för då ska man ju sitta på kontoret, jag ville ju ut och resa, jag reste ju jorden runt under tjugo år och hade jätteroligt!

Poster

Din första publicerade artikel var i tidningen Poster, vad skrev du om?

Ja, det stämmer i tidningen Poster, 1977 var det. Då var det faktiskt en recension på en konsert med Electric Light Orchestra som hade spelat, men i samma veva där så skrev jag också om The Runaways. Jag fortsatte sedan att skriva åt Poster och jag tror inte ens att jag tog betalt i början…
Det var ju bara en galen tysk och hans fru som satt på det kontoret, men det visste ju inte vi, vi trodde det var ett jättestort kontor, ha ha! Det var ju dock Sveriges enda pop-tidning på den tiden, den var ju vår bibel och så helt plötsligt fick jag börja skriva in den!

Var någonstans passerar man gränsen från att vara reporter till att kunna kalla sig för journalist, då man inte har den officiella utbildningen?

Det finns väl egentligen ingen examen du måste ta för att få kalla dig journalist, som jag förstår det. Man får ju inte kalla sig professor eller doktor utan examen men journalist får man faktiskt kalla sig om man vill. Jag har ju lärt mig jobbet kan man säga, själv… Jag började när jag var sexton år och har hållit på sedan dess. Men som sagt någon formell utbildning har jag inte på journalistik. Jag har ingen högre utbildning vad det gäller att skriva eller engelska språket, som är högre än årskurs nio.
Ändå har jag skrivit böcker och levt som journalist och författare och till och med översatt böcker till engelska utan att amerikanska läsare har klagat på språket! Så det går att vara självlärd också.

Idag skriver du krönikor i Antikvärlden, du skriver också regelbundet i tidningarna Rock´n´ Roll Magazine och Classic Motor, berätta…

Ja, motor är mitt absoluta största privata intresse! Det är då gamla bilar för mig, jag är veteranbilsfantast och det är ju egentligen det som är mitt livs elixir. Framförallt gamla Volvobilar. Jag har en Amazon från 1963 i nyskick, en 1966-års Volvo Duett som är ännu mer i nyskick den har jag inte ens kört med och så har jag en 142: a från -74 och så har jag min nyaste bil en 245 från -84, någonting nyare har jag aldrig ägt! Jag kan inte tänka mig en ny bil, nya bilar är vidriga! Jag tänker bara att det är så coolt att köra en gammal bil. Så jag är extremt bilburen och miljöovänlig (skratt).
Som nummer två på intresselistan så är det antikviteter. Jag har ett genuint intresse för det som är gammalt, så ja, de är intressen helt enkelt. Så det är en trevlig blandning av antikviteter, veteranbilar och matlagning här hemma!

Som författare har Anders hunnit med en hel del, själklart handlar alla hans böcker om musik i någon form, nedan följer Anders verk.
1987 skrev han om Europe i boken Den stora rockdrömmen.
2008 Idolboken.
2011 publicerade han boken Access All Areas som handlar om hans möten med hårdrocksgiganter.
2012 kom den icke auktoriserade biografin Yngwie J. Malmsteen – så som i himmelen, så och på jorden.
2014 publicerades 80-talet ringde… och vill ha tillbaka sin hockeyfrilla.
Nu är hans senaste bok här och den heter Förlist – Mitt liv och Nordman, som Anders skrivit tillsammans med Håkan Hemlin.
Den senare kommer vi att recensera här på svip.se

Ett stort tack till Anders Tengner för hans tid och tålamod! 😉