Full fart med Eje Elgh.

Eje Elgh är Karlskogingen som ni kan höra som expertkommentator under Formel 1 sändningar. Han började sin karriär inom racersporten med gokart för att ta sig till Formel 2. Vi fick oss en pratstund med Eje då han var på väg mot Kina för att följa Formel 1 cirkusen.

Du hade en rätt lång karriär inom motorsporten…

Jag blir 63 år i juni och om du räknar bort tolv år från det så har du min karriär inom racing. När jag var tolv år fick jag en go-cart och började köra. Sen har jag varit aktiv själv som förare tills jag blev 40 år. Då hade jag redan två år innan bestämt mig att jag skulle lägga av. Jag tänkte att jag skulle hitta på något annat som inte hade med racing att göra. Det var min ambition, men det blev inte så utan jag fick omedelbart ett uppdrag av Tv4 och sen fick jag ett uppdrag av Kenny Bräck som började etablera sig i branschen. Jag har även jobbat som rådgivare och coach för svenska och utländska förare. Och på den vägen är det.

Du var även inblandad i Marcus Ericsson Formel 1 karriär…

Det var faktiskt ett projekt som jag och Kenny Bräck startade gemensamt. Där vi ville försöka sätta Sverige på formel ett kartan igen efter 20 år. Så vi scoutade bland ungdomar som var fjorton, femton år och jobbade i nästan ett helt år med att försöka hitta någon lämplig kandidat. Valet föll på Marcus. Sen startade vi ett program där vi såg till att utbilda honom i de mindre klasserna och såg till att han gjorde saker å ting rätt. Sen så hoppade Kenny av projektet för tre, fyra år sedan. Då fick jag ta över det helt själv och har faktiskt lyckas att ta upp en svensk i formel ett. Marcus är nu inne på sin tredje säsong. Det känns ganska tillfredsställande ur min synvinkel. Det är mycket jobb, tuffa tag, men jag har inte så mycket annat att göra. Det är bara att hänga i.

Sverige är väl inget bra Formel 1 land med tanke på banor?

Det är det ju inte. Och vi har ett stort glapp för Ronnie Peterson satte ju Sverige på kartan på riktigt, men sen så blev det lite klent, det tunnades ur och avslutades med Stefan "Lill-Lövis" Johansson. Intresset flagnade naturligtvis lite grann. Men det märks väldigt väl att det faktum att vi fick med en svensk i Marcus så häller intresset på att återuppbyggas. Kanske inte till samma nivå som när Ronnie var som störst, men vi håller ändå på att få tillbaka en hel del av det intresse som tyvärr hade försvunnit.

Utvecklingen av säkerhet inom den här sporten, det måste ha hänt mycket under åren.

Oj, oj, det är nästan för mycket för att beskriva. Det är inte enbart säkerheten på bilar utan även på personlig utrustning, säkerhet på banor och överhuvudtaget ett tänk som innebär att säkerheten är alltid prioriterad. Så var det inte förr, utan när säsongen började visste man att det var ex antal som skulle försvinna. I dag så är det raka motsatsen. Vilket jag tror är oerhört viktigt, man kan inte tumma på säkerheten. Annars är det svårt att motivera en verksamhet.

Ser man tillbaka så var det nästan som ett gladiatorspel, man tävlade med livet som insats.

Ja så var det ju. Det gjorde att det i mångt och mycket var lite svårt att sätta sport som titel på det. Utan det var som du säger hjältar som riskerade livet.

Du själv tog dig upp till Formel 2?

Ja det gjorde jag. Under den perioden hade jag ett antal tillfällen där jag var ytterst nära att ta steget till Formel 1 och jag var till och med anmäld till två race i USA – Kanadas Grand Prix 1979. Men små tillfälligheter gjorde att det inte blev så och sen så skadade jag mig lite oturligt 1980 som innebar att jag fick nästan börja om. Jag var borta ett helt år. Sen dök det upp en öppning för mig att tävla i Japan. Det var ett tåg som jag hoppade på. Vilket var ganska tursamt då Japan hade stark ekonomi och många stora intressen från näringslivet och biltillverkarna där borta. Där avslutade jag så småningom min karriär. Även om jag tävlade parallellt internationellt också.

Vad tycker du själv har varit det största i din egen karriär?

Det största är utan tvekan det man har upplevt i form av att man har sett världen och lärt känna människor och skapat ett kontaktnät över hela jordklotet. Det är ovärderligt. Att köra bil är ju bara att vrida på ratten och trycka på pedaler. Sen är det som vilken annan idrott som helst. Det är resultaten som avgör om du är på bra eller dåligt humör på söndag kväll. Folk har väldigt lätt att tro att en racerförare älskar bilar och att köra bil. Då brukar jag jämföra med en spjutkastare. Han behöver inte älska sitt spjut. På samma sätt är bilen bara ett redskap för att nå en sportslig framgång.