ohFrank består av duon Robin Stjernberg och Benjamin Roustaing. Ena halvan av ohFrank är svensk, den andra halvan brittisk. Benjamin Roustaing växte upp i en liten by i södra Frankrike, och flyttade sedan till en stad precis utanför London, medan Robin Stjernberg är uppvuxen i en liten stad i södra Sverige. I slutet av januari kom deras EP “Dandelion” och vi fick oss en pratstund med de båda grabbarna.
Ni träffades på ett musikläger…
Benjamin: Exakt. Jag bodde i London och hade en manager som föreslog att jag skulle åka till det här musiklägret i Örnsköldsvik. Jag åkte dit och det var första gången som jag var på ett musikläger. Jag träffade Robin på ett av sessionerna. Något som var kul var att vi skrev aldrig nån musik ihop där, vi fick aldrig chansen. Efter att jag kommit hem efter vistelsen där tog det ett år innan jag bestämde mig för att flytta till Sverige. Robin och jag connectade och bandet kom till.
Sen har det gått av bara farten?
Benjamin: Det är lite galet. Vi har släppt en EP och det känns surrealistiskt för att vara ärlig, men det känns riktigt coolt.
Så från att ni först träffades så tog det ett tag innan ni träffades igen och började göra musik ihop?
Benjamin: Precis. Det är på sätt och vis en sorgsen historia. Jag hade vid den tiden brutit med min flickvän och efter det så insåg jag att jag har inga vänner i Sverige. Så jag ringde upp Robin och frågade om han vill gå ut och ta äta med mig. Han tyckte det lät bra, vi åt middag och det första jag frågade honom var hur hans förhållande med sin flickvän var. Vi har just gått skilda vägar, svarade han. Båda var vi i samma situation och det var så det hela startade. Vi började skriva mycket tillsammans. Vi skrev på både mitt och Robins egna projekt. En dag bestämde vi oss för att bege oss till en stuga i Lappland och det var där vi skapade ohFrank.
Och bandnamnet ohFrank, kommer det från frankly speeking lyrics?
Benjamin: (skratt) I like that. Men vad det kommer sig av är att vi insåg att musiken som vi gör är en del av mig och en del av Robin. Så vi kallar projektet för vår musikaliska baby. Då Robin och jag är babyns föräldrar uttryckte vi vår kärlek till babyn genom att säga: ohFrank. Det är riktigt fånigt när man pratar om det, men även kul.
Som du säger så är projektet er baby, men om jag skulle vilja adoptera det och göra en cover på nån låt, hur skulle du känna då?
Benjamin: Det vore kul. Du skulle kunna kalla det för Isabell. (skratt) Det är riktigt svårt att välja ett bandnamn. Det var riktigt roligt då artister kallar sina låtar för deras artistiska babys så vi fastnade för det och nu heter vi ohFrank.
När ni gör musik är det så att Benjamin kanske har en idé och presenterar den för Robin eller samarbetar ni under hela vägen fram till att låten är klar?
Robin: Första gången vi gjorde musik ihop åkte vi bil i låt säga åtta timmar och lyssnade på musik från alla möjliga genrer. Det var hip hop, rock, sexitiotals- , sjuttiotalsmusik och allt möjligt. Hur kommer vi att låta? Vi hade ingen idé. Vi började skapa lite med basgångar till att börja med och Benjamin som är ett geni på texter började brodera ut texten. Plötsligt hade vi en vibe med lite hiphop, sextiotalsgitarrer, old school distat piano och vi hade bara en kul stund. Fortfarande är det som en musikalisk lekplats. Så det känns inte som att vi skriver musik, utan mer att vi leker och har kul samtidigt som vi upptäcker nya världar.
Benjamin: Något som jag tycker är intressant är att när vi fortfarande jobbade på ”Venice” var när jag kom in i studion och Robin sa: – ”Jag har svårt att tro på saker som jag har sett på Instagram”. Han refererade till bilder på plast som flöt runt i oceanen och det var något som riktigt störde honom. Och det blev ”Venice”. Det är så det funkar, vi omsätter intryck till vår musik.
Robin: Man ser ena stunden denna miljöförstöring på sociala medier, nästa sekund ser man en kul katt. Åh nu har jag glömt att världen är skit! Jag bryr mig inte längre att regnskogen skövlas för jag har fullt upp med min roliga katt i min mobil. Den låten handlar om känslomässiga upplevelser vi får på grund av att vi översköljs av så mycket information hela tiden.
Så ni tar inspiration från allt möjligt?
Robin: Vi själ från alla andra. (skratt) Men det är inte det officiella svaret.
Benjamin: Något som är så fantastiskt med ohFrank är att det låter oss skriva om större saker än det som är nära våra liv och personligt. Saker som är större än oss själva.
Robin: När vi hade våra solokarriärer skrev vi om superpersonliga saker som krossade hjärtan och saker vi upplevt. Nu när vi är en superenhet, som jag ser det, har vi möjligheten och rätten att skriva om vad som helst. Stora drömmar, tankar och bara göra något tokigt. Vara superkreativa, fria att göra vad vi vill. Det tycker jag är coolt.
Har någon av er chefsrollen i bandet och har sista ordet om ni tycker olika om hur en låt ska bli?
Benjamin: Om man har någon form av samarbete kommer man ibland tycka olika. Jag skulle aldrig vara rädd att säga till Robin att något inte kommer att funka. Kanske håller han med, kanske inte.
Robin: Eller så tar det två, tre timmar när jag försöker bevisa att Benjamin har fel. (skratt) Ingen av oss är nån typ av chef, utan vi är superjämlika. Det är en perfekt 50 – 50 mix.
Benjamin: Tror också på grund av att vi känner varandra så väl så är vi inte rädda för att säga vad vi tycker. Robin är en otrolig producent och därför kommer jag inte att lägga mig i produktionen. Han kanske låter mig bestämma konceptet bakom en låt och vart den kommer att ta vägen textmässigt. Så vi är inte rädda för att säga vad vi tycker, samtidigt som vi låter varandra ta hand om det som är våra starka sidor.
Är era omslag influerade av sjuttiotalets design?
Robin: Det finns sjuttiotalsinfluenser där och vi vill ha det som en röd tråd igenom detta projekt. Så länge färgerna är fräscha så kommer vi att gå igenom alla årtal. Vi vill bara ha kul så kanske dyker sextiotals-, åttiotals- och nittiotalsdesign upp. Kanske neon. Nu ville vi ha mer jordnära, men väldigt färgrikt. En mix av allt. Flower power.
Benjamin: Sjuttiotalet var rebelliskt, progressivt och lyssnar du på våra låtar så är de på det sättet. T ex om vi var under attack från utomjordingar skulle du då fortfarande hata mig? Vi kände att den stora rörelse som fanns på sjuttiotalet passade vår mix och det ville vi spegla i våra omslag.
När er EP nu är ute drar ni då en lättnadens suck och kommer att ta det lite lugnt eller känns det som att ni bara vill göra mer musik?
Robin: MER! Det här är bara början. För mig åtminstone. Vet inte om Benjamin vill hoppa av efter att vi släppt vår första EP.
Benjamin: (skratt) Nej, planen är att börja med nästa EP under våren. Tror att vi ska fortsätta med att ge oss iväg, låsa in oss några veckor, äta god mat och göra musik. För mig så känns det så härligt att vara fri att uttrycka vad som helst och det vill jag inte förlora. Det är det som är så härligt med ohFrank och därför vet vi inte ännu hur nästa EP kommer att låta.
Robin: Vi kommer fortsätta att experimentera och utforska nya områden. Vår nyfikenhet kommer att vara ledordet.
