Jens Hultén går för knock

Det här är första gången och det är naket och utlämnande. Det är inte privat, men personligt. Jag är fylld av förväntan och ser väldigt mycket fram emot att få göra det.

Jag står för artisteriet och min son Eddie Hultén är med och sköter musiken. Sen har vi de tekniker som behövs på de teatrar som vi hamnar på under turnén. Så allt praktiskt kommer att skötas av andra. Inget av det praktiska behöver jag göra, utan jag sköter det konstnärliga.

Jag slipper få på käften. (skratt) Så egentligen är det lindrigare. Jag brukar tänka som så när jag står på scenen att det är inte lika läskigt som när jag stod i boxningsringen eller på kampsportsmattan. Där var det bara nån som vill sparka en i huvudet. Det slipper jag ju nu. På så sätt brukar det kännas tryggare, men det är klart att det finns ett pirr i magen för man vill ju att publiken ska gilla det man gör. Tror man på det man säger och gör så brukar det funka.

Ja, jag ser vad som händer hos olika missbrukare. Vi missbrukar enskilt, vi missbrukar spel, sex, relationer, alkohol, droger osv. Höjer vi blicken och tittar på en större grupp människor så finner vi maktmissbruk. Det tycker jag är ett oroväckande scenario med maktgalna människor som ibland använder makten för sin egen vinnings skull. Vi skövlar regnskogar, tränger ut djur till små plättar och sen så får vi pandemier. Det är vårt eget fel så vi får skylla oss själva. Vi sitter och sakta tar livet av oss själva med vårt begär efter allting som vi ska ha. Kan vara olja, pengar osv. Det ser jag som ett missbruk för vi använder oss inte av saker utan vi överanvänder. Köp och släng.

Ja på olika sätt. Vi är fångar i våra mobiler. Kolla på en ung människa idag. Skulle de sitta och bläddra i bok på samma sätt skulle man tro att de var galna. Här är det helt normalt att rulla i telefonen och titta efter vadå? Det finns ju ingenting där.

Ja såklart. Bekräftelsen, narcissismen får ett fönster. Det är lite det jag vill berätta med den här föreställningen också. Det springer ur min erfarenhet av alkoholmissbruk, men så lyfter vi blicken och ser att så där kan missbruk också ta sig uttryck. Vi är en art som håller på att gå under pga våra begär. Djuren är inte missbrukare utan de äter tills de är mätta. Sen kanske de lägger undan lite mat för att ha längre fram. Vi människor nöjer oss inte med det vi har utan vi ska ha grannens också. Sen ska vi ha nästa grannes, den tomten, den marken och sen startar vi krig för att vi inte fick den plätten. Det vi håller på med är så absurt. Det har vi alltid gjort, men nu är det värre än någonsin.

Nej inte alls. Jag skulle spela fotboll och sen ville jag i turordning bli pingisstjärna, världens starkaste man (bodybuilder), kampsportsmästare. Inom kampsporten blev jag ganska framstående och drev egen skola i thai-boxning. Sen efter ett tag så kände jag att det fattades nånting och då kom skådespeleriet in i vuxen ålder. Jag träffade en snubbe som jag lärde känna och så började vi prata och han hjälpte mig att söka till scenskola. Min far var musiker så jag har artisteriet i mig, men skulle nånstans inte hålla på med det. Jag ville inte göra som pappa. Sen så visade det sig att det var där jag hörde hemma i alla fall.

Jo ett tag. Så länge som det behövdes. Sen när jag var klar med den revolten så kände jag bara att jag var tvungen att se vem jag var. Och det är det här som jag har fastnat för. Sen så kom mitt eget missbruk lite emellan där början. Jag var tvungen att bli klar med det för att kunna gå vidare med karriären. Det var precis i början av karriären. Nu har jag jobbat i tjugofem år och det var tjugotre år sen jag slutade med alkohol och såna dumheter. Så jag har levt nykter hela tiden sen dess.

Nej. Det är som att fråga en nötallergiker om det är svårt att hålla sig ifrån nötter. Det är det inte för äter jag en nöt nu så dör jag. Jag har inte en sekunds längtan efter alkohol. Det är fullständigt ointressant. När jag slutade dricka så slutade jag och då så var det klart. För mig så är det självklart att inte dricka.

Det är det för många. Jag har träffat många alkoholister genom åren som tycker att det är svårt att hålla sig nyktra. De längtar mer eller mindre efter alkohol. För egen del så har jag inte längtat efter det en enda dag efter att jag slutade med alkohol. Jag var så illa där an. Det var äckligt å vara det där fyllot som snubblade omkring. Där vill jag aldrig mer hamna. Det är bara att välja. Stanna kvar och dö eller sluta och leva vidare.

Både ja och nej. Man hittar ett rum i sitt eget huvud där man fokuserar. Tyvärr är det så att när man har en föreställning på kvällen och vaknar på morgonen så är du helt inställd på den hela dagen. Även om du promenerar, tränar eller vad du gör så vet hela ditt väsen om vad du ska göra. Det är en mental förberedelse. När det gäller film så är det lite annorlunda. Det kräver inte lika mycket preparation på samma sätt för då har du vissa dagar som du filmar och då fokuserar du på ditt. Blir det inte bra så kan du ta om det. När du står på scen så kan du inte säga: – förlåt jag kom av mig. Du måste vara 100 procent fokuserad hela tiden.

Jag kommer inte ta hänsyn till publiken. Det är inte menat att det ska vara nån jävla skrattfest. Det kan vara så att en viss publik skrattar till på ett ställe och en annan på ett annat ställe. Det där låter jag mig inte luras av, utan jag kör på mitt inkörda spår och tror att det kommer att funka. Sen finns det de som tycker si eller så. Så kommer det alltid att vara. Skulle jag anpassa mig efter vad publiken tycker så skulle jag tappa min egen historia. Det här är jag, det här är min historia, varsågoda. Det här är vad jag har att säga. Den inställningen måste du ha för annars så blir du en publikpleaser och det är inte charmigt. Tycker det är erbarmligt att titta på såna som bara försöker vinna poäng eller få publikens skratt.

Ja, faktiskt. Det är som de som vill ha likes fast här får de det från sin publik. Jag vill inte se en skådespelare som flörtar med publiken. Man märker när en artist blir behagsjuk och det tycker jag är osexigt.