Falcor ser sina låtar som kortfilmer

Falcor består av Povel Olsson och Paul Jerndal, båda med imponerande kreativa bakgrunder: Povel är trummisen med flerårigt samarbete med Robyn, producent till flera Veronica Maggio-låtar och turnéer med Molly Sanden, Miriam Bryant och Linnea Olsson. Han är också en del av bandet The Royal Concept. Paul Jerndal är den prisbelönta filmregissören som har producerat flera Polarprisgalor, regisserat videos till Tove Styrke, Frida Sundemo & XOV. Han har också bott i LA där han bland annat samarbetade där med Icona Pop, Elliphant & Erik Hassle. Han gjorde hyllade filmen Indigo och är nu aktuell med två nya kortfilmer med Frida Gustavsson och Hanna Alström i huvudrollerna. Vi hörde oss för hur deras samarbete började, hur det går till när de skriver låtar ihop och engagemanget kring ämnet psykisk ohälsa. 

Var tog ni namnet Falcor ifrån?

Paul: Vi reste till Mexico för att skriva låtar 2016. På en strand i Tulum spelade vi upp en demo för en spirituell skådespelerska som lyssnade med stänga ögon och sen blixtsnabbt utbrast ”Falcor”! 

Povel: Falcor är alltså den flygande drak-hunden i filmen ”Neverending Story”. När vi sen tänkte på det så kändes det helt rätt.

Paul: Utmärkande karaktärsdrag hos Falcor är att han är väldigt omtänksam, trygg och ger ett stöd till lille pojken Bastian. Och vår musik var lite så just då och även vi mot varandra.

Film är något som ligger er båda varmt om hjärtat?

Båda: Verkligen!

Povel: Paul jobbar med film på ett helt annat plan än vad jag gör. Han är filmregissör.

Paul: Jag regisserar film och musikvideos. Det var faktiskt så den här duon startade. Jag var i Los Angeles och jobbade med olika artister (Elliphant, Erik Hassle) och var även där för att promota min film ”Indigo”. Då var Povel samtidigt ute på en USA turné med sitt band ”The Royal Concept” och vi bestämde att jag skulle haka på turnén nån vecka.

Började ni samarbeta direkt?

Povel: Under turnén var det fullt heltidsjobb. Men på nätterna när vi hade kört till nästa stad och checkat in på nåt billigt motell (vi var tvungna att bo två och två för att vi skulle har råd med att vara ute på vägarna) då blev det så att jag och Paul alltid delade rum. Vi hade ju med oss alla instrument redan så vi satt och skrev låtar, jammade och spelade på nätterna. Vi gjorde det för att vi tyckte att det var så kul och så startades det hela.

Skriver ni fortfarande låtar på det sättet? Att ni sitter tillsammans och skriver?

Povel: Vi måste alltid ha vårt billiga motellrum när vi skriver.. (skratt) Ibland brukar jag eller Paul ha med sig nånting till studion. En kan ha nån idé man vill testa eller en slinga i huvudet. Ibland kommer Paul in och visar något filmklipp och då får jag inspiration av det. Ibland visar jag nån bild och så skriver han nån textrad om den. Vi skriver mycket tillsammans.

Paul: Vi skriver alltid ihop, liksom. Det har aldrig hänt att nån av oss kommit med en färdigskriven vers, utan vi gör det alltid från noll i studion, i nåns kök eller allra helst på västkusten nära havet. Vänskapsbandet och att vi har andra kreativa spår i våra liv innebär att det inte blir prestationsångest när vi skriver en låt (som det  lätt kan bli ibland), utan det är lust- och glädjefyllt. Det är nyckeln till skapandet i duon. En period var vi mycket hemma hos mig och skrev en låt varje gång som vi sågs. Det blev det det blev.

Hur många av dem har ni gett ut?

Povel: (skratt) De ligger här och väntar. Om vi sätter fart så har vi låtarna klara snabbt. Vi måste bara producera färdigt dem.

Paul: Det finns säkert femtio små demos liggande.

Med tanke på er bakgrund så gör ni säkert era egna videos till låtarna?

Paul: Ja, det är en av vår process. Det känns som att våra låtar är som små kortfilmer. Vi tänker i bilder väldigt mycket båda två. Videon som vi gjorde till ”Alive”, som handlar om psykisk ohälsa, är visuell och storslagen. Då var vi båda engagerade i att få det fint och att det skulle kännas som små scener. Vad vi än gör så vill vi att det ska vara visuellt. Även på live-spelningar är det viktigt med visuals/videoprojektioner, givetvis i otroligt hög ambitionsnivå. (skratt)

 Povel: Vi skapar stämning med bilderna, det är ett uttryckssätt för oss. Det är något som vi gör själva medan många andra artister tar in externa producenter eller regissör som får göra nån video utifrån vad musiken ger dem för inspiration. I vissa fall så hittar man inte rätt som artist, vilket jag som artist har erfarenhet av. Här blir det tvärtom. Vi kan göra video först och sen göra musiken till videon om vi skulle vilja göra så.

Paul: De två senaste visuals som vi har släppt till singlarna Affection och Come By var väldigt kul att göra för vi båda är inspirerade av filmer som Blade Runner och Drive. Vi gjorde en Blade Runner inspirerad film i en skitig och ruff miljö. Det tänker jag är en sak som andra kanske inte hade gjort till vår låt.

Ni gör även videos till andra artister. Låt säga att ni blir jättenöjda med en produktion, skulle ni då kunna känna att ”oj vad synd att jag gav bort den här”?

Paul: Det är ett lite klurigt. Det har varit nån gång med några idéer som man har kommit på till annan musik där man sen har känt att vad hände med oss här? Det här ska vi göra till våra grejer längre fram. Men än så länge har det inte riktigt krockat. Vi har några godbitar på lager.

När det gäller er musik tänker ni i singel eller albumtänk?

Povel:  Tanken är nog att bara släppa musik när det känns rätt för oss. Nu har vi gjort två låtar och vi ville bara få ut dem så vi inte behöver vänta för länge på att släppa ett album. Vi är ivriga att få ut låtarna så fort som de kommer, men vi kommer nog med största sannolikhet även att göra ett album. Jag personligen älskar albumkonceptet, själva känslan av att man går in i en ljudvärld och att vi även visuellt skapar en stämning. Det är något som man kan göra med ett helt album. Jag är old school när jag lyssnar på musik och lyssnar gärna på en hel platta från början till slut. Men vi har ingen strategi alls utan det ska kännas spontant och skönt när vi gör våra släpp.

Paul: Vårt nästa släpp blir en singel till. Och en EP får det nog bli, men då för att det är härligt att knyta ihop det med ett spår som bara är 45 sekunder stämning. Vår grej är mycket att bygga det på liknande sätt som en film. Där kan videon vara lika viktig som en låt.

Då blir det en CD med tillhörande DVD?

Båda: (skratt) Exakt!

Paul: Och en VHS också…

Angående er låt ”Alive” så är ni starkt engagerade om ämnet psykisk ohälsa, Kommer det sig av att ni har nån i er närhet som drabbats av det?

Paul: 2012 gick jag in i väggen och drabbades av utbrändhet. Det var en väldigt tung period i mitt liv. Innan det hade jag producerat Svenska Hjältar galan i TV4. Samtidigt spelade Povel med Robyn och det var första gången vi träffades. När jag var utbränd så reflekterade jag mycket kring det och pratade med vänner kring det ämnet. Sen har det varit som en röd tråd i all vår musik och i våra texter. I ”Alive” sjunger vi ”breathe with me” och om man då tänker filmiskt, en scen där nån lägger armen på axeln på en vän och de andas tillsammans. Något man ju kan göra när nån drabbas av panikångest. Och det är något som vi känner många som har gått igenom. När vi gjorde låten ”Alive” så gav vi bort den som ett soundtrack till filmen ”Steg för livet”. Förra året så var det en vän till oss som gick bort i suicid. Vi hoppas vår musik kan göra skillnad innan det går så långt. Om man kan vara en förebild för någon genom sitt artisteri är det viktigt att man vågar visa sig svag och bidrar till ökad reflektion.

Povel: Vi pratar mycket om det tillsammans. Hur vi och andra mår. Även om hur man kan vinkla olika situationer i låttexterna, fast inte få det att kännas för hopplöst utan även hoppfullt.

Om ni fick spela ihop med vilken artist som helst, vem skulle ni välja då?

Povel: Min absoluta dröm vore David Bowie. Men som duo är Phoenix något som vi har lyssnat supermycket på.

 Paul: Det första som jag tänker på är Prince. Det vore det fetaste som man nånsin kan tänka sig. Men även Bon Iver vore sjukt kul att få göra ett samarbete med. Men hör här då, mr Prince himself har gett Povel tummen upp för hans trumspel backstage!

 Povel: Då blev jag hyfsat nöjd ändå. Jag höll på att kissa ner mig, men det var väldigt häftigt.