Ett snack med Ida S. Vollmer från VA Rocks

Ida S Vollmer huserar normalt i bandet VA ROCKS, men i september släpptes ”Kickin’ Like van Damme” med  True Lies feat. Ida S. Vollmer. En låt som fick vår nyfikenhet att växa. Så vi ringde upp henne och snackade om saker som samarbetet med True Lies, bandet VA Rocks, och kroppsideal i musikbranschen…

Med tanke på ditt samarbete med True Lies, är det några som du känner sen tidigare?

Man kan säga att våra vägar förts samman genom musikscenen i Malmö. Jag har sett dem på avstånd genom åren. Till slut så träffades vi på nåt gig, vet ej säkert var men man hängde mycket på Folk å Rock. Per Olin (sångare i True Lies) och jag tog kontakt med varandra. Efter många om och men spelade vi tillsammans på Solhällan i Löderup förra sommaren. Och efter vad jag har förstått hade de redan låten ”Kickin ´Like van Damme” liggande, men de hade inte hittat rätt röst till den. Då sa Ragnarsson (gitarrist i True Lies) att: här har vi rösten i Ida. Det tyckte jag var skitkul!

Fastnade du för låten på en gång?

Jag kände direkt ett starkt band till den, det var min låt. Jag kunde relatera till texten även om jag inte är en boxare. (skratt) Det handlar om att kämpa i livet för sina drömmar och kämpa hårt.

Får du ta med den till ditt ordinarie band VA Rocks?

Det är en rätt kul tanke att göra en cover på sig själv. (skratt) Det är inget jag tänkt på, men jag tror att den ska stanna där den är. Det känns speciellt att vi gör den tillsammans. Det är fantastiskt att få jobba med så duktiga musiker som besitter så mycket erfarenhet som de har. De är riktiga rockrävar. Jag känner att vi kan ge varandra mycket då vi har olika perspektiv. Tror det kan vara ett vinnande koncept.

Ni i bandet VA Rocks verkar gilla och är influerade av lite äldre band….

Så är det till 99 procent. (skratt)

Och det stämmer in på er alla tre i bandet?

Framför allt så är det nog jag, kanske. Basisten är väldigt inspirerad av 80–tals punken. Det var en ny värld som öppnades för mig som är uppväxt med hårdrock. Mina första idoler var AC/DC och ZZ Top mfl. När Klara var tretton så gillade hon Ebba Grön, Grisen Skriker och allt det där.

Då mixar ni era influenser?

Det tycker jag. Vi är inte så insnöade utan plockar lite här och där. Jag älskar t ex Roxette. Man spelar hårdrock med lite andra influenser vilket kan göra det hela lite speciellt. Vi står inte och headbangar i takt som Status Quo, utan vi tänker lite annorlunda.

Förra året kom ert album ”I Love VA Rocks”, är det så att ni jobbar på nytt material?

Vi är i replokalen och jobbar på låtar inför nästa platta. Har inget datum för den, men den är in the progress.

Blir det lite så att man vill hålla på releasen med tanke på att man inte kan komma ut och spela live på samma sätt som innan pandemin?

Lite så är det nog. Man försöker spela in så mycket som möjligt. Både musik, bilder och videos så man har ett paket klart närt det väl släpper. Jag håller även på med lite egna låtar utanför VA Rocks.

Kör ni alla tre lite vid sidan av ordinarie band?

Inte vad jag vet. (skratt) Jag vet bara att jag spelar in lite sologrejer. Vi har spelat så länge som band så det har inte funnits tid och utrymme för det tidigare. Nu när spelningarna har lagts på is började jag fundera och ville prova att göra lite eget också. Det hade jag nog inte gjort om allt varit som vanligt för då hade vi varit upptagna med våra inbokade spelningar på Sweden Rocks och andra festivaler eller vår Spanienturné. Nu blev allt inställt.

Ni startade i unga år då ni var tolv tretton år…

Vi har gått på samma skola och jag och Frida Rosén har gått i samma klass sen lågstadiet. Klara Wedding var tolv och vi var tretton när vi slog oss ihop. Hon var enda tjejen i byn som ville spela bas. Vi hade inga valmöjligheter, det var hon eller ingen alls. (skratt) Och det blev skitbra.

Är ni självlärda eller har ni gått nån musikskola?

På ett sätt skulle jag vilja säga att vi är självlärda. Pappa lärde mig typ tre ackord när jag var åtta och sen har jag lärt mig mycket själv. Sen så hade vi väldigt engagerade lärare i skolan -tex fritidsledaren Tommy Ebbesson och musikläraren Sven Stavebring-, på mellanstadiet som hjälpte oss. Vi har alla gått estetisk musik på gymnasiet och där fick vi med oss mycket.

Ni har varit flitiga och spelat på många ställen ute i Europa…

Ja vi var i Spanien under förra året och där kände man verkligen att de tycker om rock´n´roll. Det var mycket folk på spelningarna, även om det var första gången vi var där. Tyskland är också ett tacksamt land att spela i. Vi har gjort ett gig i Tjeckien och var med på Hard Rock Hell i Wales 2018. Vi har varit och nosat lite.

Har ni även gjort nån streamad konsert?

Vi gjorde det precis i början av Coronapandemin. Vi gjorde en live streaming hemma. Vi hade ett gig som blev inställt så då körde vi en akustisk livestrem istället. Sen hade vi en elektrisk i somras. Nu känner man att det är liksom överbelastat med stremingkonserter. Men det var en intressant upplevelse. Det var kul att spela, men märkligt att inte ha nån publik framför sig.

Vilken är din favoritlåt i VA Rocks låtskatt?

Svår fråga, har inte tänkt på det. Men jag känner en väldig glädje när vi spelar ”Hit The Road”, som finns med på senaste skivan. Vi sjunger alla tre på den låten. Det är ingen djup text överhuvudtaget utan den handlar om att vara ute och spela, ställa upp för varandra i olika situationer som kan uppstå. Den handlar om spelglädjen och att vara med i ett band. Jag får en väldigt bra känsla i hela kroppen när vi spelar den tillsammans. Man tittar på varandra och tänker att vad kul det här är.

Det låter mer positivt än AC/DCs ”Highway To Hell”…

(skratt) Sen kan jag även gilla ”No More Fucks To Give” som handlar om kroppsideal. Då känner jag att man sätter ner foten. Det är också en känsla som ger styrka och glädje, men på ett annat sätt.

När du nu nämner detta med kroppsideal, tror du att det är svårare för ett tjejband om man tänker att de förväntas se ut på ett visst sätt?

Det är en rätt så laddad fråga. Överlag när man står på scen så har man ögonen på sig och då kanske folk tänker att oj vad den har gått upp i vikt eller oj vad den ser sliten ut. Som tjej och som kille så får man utstå den pressen. Det är väl mer tydligt att tjejer får ta mer då man är mer uttittad. Killar får vara mer som de är. Det är min upplevelse. Jag fick en gång en kommentar: – ”oj vad du ser sliten ut. Turnélivet måste vara hårt.” Jag har inte upplevt att en kille skulle få en sån kommentar utan det är bara coolt. Ta Keith Richard som exempel, han är bara cool och hur sliten ser inte han ut. Man är nog snabbare att kommentera att en tjej ser sliten ut. Tjejer får utstå mer sånt och säger nån emot så är det bara skitsnack.

Om nån vill satsa på en musikerkarriär vilket råd skulle du ge hen?

Det enda som jag har gjort ända sen jag var liten är att jag har följt mitt hjärta och jag visste väldigt tidigt att det var det här jag ville göra. Vare sig jag kan leva på det eller inte så kommer jag inte att ångra nånting. Man känner om man brinner för det här känslomässigt, men sen kan det gå hur som helst. Antingen blir man kvar i garaget, kommer ut lite grand eller så slår man igenom. Hur det än går så känner jag av hela mitt hjärta att jag kunde inte ha gjort något annorlunda. Klyschigt – följ ditt hjärta – men det är sant! (skratt)