Ett hårdare Alien

När ett band med ett så etablerat sound som Alien kommer med en ny platta kanske man förväntar sig att det ska låta som det alltid har gjort. Men grabbarna i bandet valde att ta ut svängarna. Är man då nevös att mista gamla fans och vad ligger bakom det hårdare soundet? Vi hörde oss för med bandets sångare Jim Jidhed.

Hur kom det sig att ni träffades och började arbeta på nya albumet?

Vi fem träffades 2009 för att göra några gig. Sen föddes tanken på att göra en skiva till för vi hade så roligt när vi spelade ihop. Det blev Sweden Rock 2010 och spelningar i England på Firefest 2011 och 2013. Det blev väldigt uppskattat. Då valde vi att göra en platta som låg i samma linje med vad vi gjorde första gången. Det var ett medvetet val för att se hur soundena som vi använder idag skulle passa med låtskrivande från då. Det resulterade i plattan ”Eternity”.

Går nya plattan i samma stuk eller blir det lite hårdare tongångar?

Att det blir hårdare kan man lugnt säga. Mellan 2014 och nu så gjorde vi några olika spelningar. Det är många år sedan Alien var ett band som turnerande hela tiden. Det blev några spelningar i samband med vårt 30 års jubileum. Vi hade diskussioner vid nåt tillfälle om att göra nåt nytt. Då hade vi lite olika syn på det hela. Vi kanske skulle göra det lite tuffare och mer gitarrbaserat. Sen lät vi den diskussionen vila, men för två år sen togs frågan upp igen. Då var vi tre av oss som kände väldigt starkt att vi ville göra en produktion som fortfarande skulle vara melodisk, men ändå mycket tuffare. Då valde två medlemmar att sluta för de kände inte för att gå den vägen. Vi tre andra fortsatte på den inslagna vägen. Så det kommer att vara skillnad.

Men det är bara ni tre som spelar på albumet?

Nja, det är bara vi tre kvar i bandet men vi ha haft inhyrd hjälp på bas, körer och vissa keyboards. När vi gick in i det här så var det jag, Tony och Toby och vi kände att ta in nya medlemmar där vi befann oss mitt i en inspelningsprocess inte var aktuellt. Vi kände att det här gör vi själva och det är länge sedan som vi har haft så roligt. Det påminner väldigt mycket om när man var yngre och kreativ, provade idéer, testade arrangemang och kände att – jäklar vad roligt. Så det har varit en kul resa i och med att vi har varit helt fria i det vi gjort. Skulle nån fråga mig vad vi låter som så skulle jag inte kunna svara på det fullt ut. Det är någon typ av melodisk hårdrock med inslag av heavy metal.

Men ni har säkert plockat med er några influenser?

Våra influenser kommer från 70 – talet. Det finns ingredienser från Deep Purple, Status, Thin Lizzy och vår egen utveckling i vårt musikaliska liv. Även inspiration från det som finns runt omkring en. Det är tungt sound, tunga riff, men mycket melodi.

Lite av ett skelett som de andra kan bygga på?

Jag och Tony har väl initialt idéer till låtar som vi sedan jobbar tätt ihop på. Vi är väldigt lyhörda för varandras idéer i studion. Vilket alla band ska bygga på , men som är så svårt. Lätt att det finns hierarkier . Vi försöker göra det inom ramen för att det som kommer in och det som går ut gör vi ihop, sen har vi olika roller i bandet.

Gäller det även era texter?

När det gäller texterna så har jag jobbat mycket dem tillsammans med en kvinna vid namn Janet Morrison Minto. Hon var med och gjorde texter för Alien redan på första plattan som kom 1988 tillsammans med Pam Barlow. Sen var de med på plattan Eternity som kom 2014.

Så de kan man nästan räkna som originalmedlemmar?

(skratt) Precis. Nu så frågade jag Janet om hon ville vara med när jag började skriva texterna. Så vi jobbade tillsammans. Det var extra roligt för det har nästan blivit en grej nu när vi känt varandra i så många år.

Mellan albumet ”Eternity” och nya albumet, gjorde ni egna projekt då?

Man kan väl säga så här att, den enda konstanta personen i Alien är Tony Borg. Han startade bandet och såg till att vi som gjorde första skivan träffades. Sen har Alien bestått av lite olika medlemmar på plattorna. Men 2010 träffades vi som var originalgänget igen. Då hade basisten, trummisen, keyboardisten sitt eget musikliv också. Alien var då som ett projekt som togs fram för några spelningar för att det var nostalgi. Det resulterade i en platta 2014 som jag tidigare nämnde, men inte nödvändigtvis med en plan att medvetet ta det åt något håll. Jag har under en lång och pågående solokarriär gjort sex soloplattor och släppte under perioden 2014 till 2020 dels ” Tankar i vinternatten” 2015 som är en julskiva och ”Push on Through” 2017.

Men det är inte enbart er musik som blivit lite hårdare, även omslaget ser tuffare ut. Nåt mer som är annorlunda?

Vi tre har ändrat på vår approach och vi tar fram en vinyl. Det är första gången som Alien gör det på snart 35 år. Våra tidigare omslag har i någon mening andats Out of this world feeling, lite varmare känslor. Nu har vi en något mer kallare och hårdare framtoning, fast vi är mjuka och beskedliga killar ha ha!. Vi kände att det passar oss bättre idag med ett sånt omslag. Det kändes naturligt när vi tog bilder och hade lite andra kläder än tidigare. Du kommer se att det är samma band, men ett annat band. Vi har även lagt ner mycket tid på våra videos. Först ut var trailern och sen kommer en hel video med eld och grejer. (skratt)

Första singeln ut var ”What are We Fighting For”..

Det var sista låten vi skrev till plattan och som jag personligen diggar mycket. Den har en sorts rå rock´n´roll i sig. Det är inte metal eller aor utan mer straight hårdrock. Sen kommer plattan den 27 november.

Men innan den släppte ni en teaser med ”You still burn”, hur kom det sig att ni valde den låten och inte singeln som teaser?

Det som på nåt sätt är så häftigt idag är det att vi har ett japanskt bolag som ger oss stöd på den marknaden och ett tyskt bolag som stöttat oss, men sen sköter så sköter vi väldigt mycket av planeringen själva. Då sa vi att vi ska visa det tuffaste vi har i den trailern. Där visar vi upp omslaget och ett riff som vi visste skulle få igång ett snack bland framförallt gamla fans. Vilket det gjorde då de undrade vad är detta för något? Några kan vara genuint oroliga, men vi vet vilka låtar som finns på plattan. Vi ville visa förändringen. Tror ändå att de som lyssnar kommer att känna att vi behållit vilka vi är, men gjort det på något nytt sätt. Vi valde den för att markera att så här ser det ut idag. Sen kom singeln som är lite mer melodiös.

Är ni rädda för att en del fans sviker om ni inte låter som förr?

Det är våra liv det handlar om, vi måste göra det som känns rätt. Hade musiken inbringat stora pengar så hade vi säkert funderat lite mer innan vi gjorde vår förändring kanske. Men nu är inte läget så. Att syssla med musik i dag är för de flesta som när vi började en gång. Man gör det för att man drivs av att skapa och vara kreativ eftersom det inte fanns då och inte heller nu finns den ekonomin längre i vår bransch. Dessutom handlar det om varför vi började spela musik? Jo för att vi älskade att experimentera. När skivbranschen var som störst enligt den gamla modellen så styrdes många band av skivbolagen och många gånger ville de ha tillrättalagda produktioner och ”hits” vilket man kan förstå men jag tror många gånger begränsade artister och band konstnärligt. Sen har vi naturligtvis koll på vad våra fans gillar. På plattan har vi en ballad som är otroligt melodiös och sen har vi några låtar som påminner om förr.

När ni nu gör ett album, tänker ni på hur låtarna ska hamna för att även passa på en vinyl?

Nu släpps skivan på CD i Europa och Japan. Japanerna har tolv låtar, en bonuslåt av gammal hävd, och Europa har elva låtar. På vinylen är det tio låtar. Vi har försökt att följa CD´n. Inför den satt vi och planerade hur vi skulle placera låtarna. Sen för man i stort sett över det till vinylen och ser hur mycket som får plats. Men då vi gärna vill sluta våra plattor med en ballad fick vi plocka bort en lite rockigare låt från vinylen. Får vi se vad vi gör med den sen.

Är det svårt att välja en låt som bara ska släppas på en marknad? Är det en låt som man valt bort?

Faktum är att den låten som Japan fick heter ”Somethings Wrong”, är en av de låtar som vi tre också var oerhört nöjda med. Det var bara så att vi hade en ballad som var så stark, ”My Children”. Vi kände att vi kan inte ha två ballader.