Sven-Olof Wikström är världsledande inom öronrekonstruktion

Sven-Olof Wikström är en av en handfull plastikkirurger i världen som rekonstruerar öron. Han har hjälpt ett hundratal människor, som av olika skäl saknar ytteröron, att få en högre livskvalitet. En av dessa är Daniel Manzor Toledo som föddes med ett missbildat ytteröra. Under många år bar han därför en öronprotes på sitt högra öra. Men protesen gav honom stora problem. Inte nog med att den lätt lossnade och ramlade av. Han blev också överkänslig mot de titanskruvar som protesen var fäst med och fick ständigt långdragna och svåra infektioner där de suttit. Efter lyckade operationer känner han att han för första gången kan leva helt normalt. Vi ville veta mer om dessa möjligheter och ställde några frågor till Sven-Olof.

Hur kom det sig att du började med plastikkirurgi?

Jag hade min utbildning som öron-, näs- och halsläkare från KS på åttiotalet. Sen var det meningen att jag skulle fortsätta inom tumörteamet på KS. Då åkte jag till en plastikkirurg i Schweiz för att lära mig lite mer om den rekonstruktiva sidan, där man bygger upp efter skadorna. När jag hade varit där så kände jag att rekonstruktiv kirurgi var det som jag kände att jag passade bäst för. Så då dubbelspecialiserade jag mig. Sen 1989 till och med i fjol har jag varit på universitetssjukhuset i Malmö som plastikkirurg.

Det fanns ingen som du kände som var i behov av plastikkirurgi som gjorde att du slog in på den banan?

Nej, det var mer intresset av att kunna vara med och rekonstruera. För jag hade innan jobbat inom öron, näsa, hals och sett de stora defekter som uppstått när man opererat bort tumörer i ansiktet. I och med att jag dessutom håller på med att måla och skulptera lite själv så låg det nära till hands.

Men då är det inte bara öron du sysslar med?

Nej, man kan säga att öron har blivit tyngdpunkten av kirurgin under årens lopp. Jag började med det för tjugo år sedan. Det var den klinikchef som då fanns i Malmö som tyckte att jag skulle försöka utveckla tekniken. För den fanns inte på en bra och acceptabel nivå i Sverige då. Då letade jag upp den amerikanske plastikkirurgen Burt Brent som var bäst i världen på öronrekonstruktion då. Jag skrev till honom och fick ett vänligt svar vilket ledde till att jag fick resa till USA för att lära mig tekniken. Jag var där ett flertal gånger under andra halvan av 90 talet. Började sen att bygga upp verksamheten och skapade ett skandinaviskt centrum i Malmö. Vi fick många patienter från Sverige, Norge, Danmark och andra länder. Vilket gjorde det möjligt för mig att få en stor erfarenhet inom området. I fjol slutade jag på sjukhuset i Malmö för att ännu mer kunna koncentrera verksamheten inom öronrekonstruktion och började då här på Sophiahemmet med Nordic Ear. Jag gör även mycket näskirurgi. Idag har jag bland annat rekonstruerat en näsa som var opererad på annat håll där man har tagit bort för mycket så näsryggen var nästan borta. Jag byggt upp en ny näsrygg av revbensbrosk på den patienten.

Hur stor bit brosk behöver man för att göra ett öra?

För att göra ett öra så behöver man två till tre broskbitar. Om du tänker dig ditt eget öra uppbyggd av Lego. Bottenplattan som man ska bygga på måste i princip vara lika stort som ditt eget öra. Såpass stor bit tar man då av revbensbrosk och sen tar man lite mindre bitar som man skulpterar till kanten som löper runt örat, så kallade helix. Man har ju små åsar som formar det tredimensionella utseendet på örat. Dessa ska också skulpteras.

Öronskulptur och mall. Foto: Sophiahemmet

Och sen ska dessa bitar växa ihop?

Ja och man syr även ihop dem.

Sen låter man det växa på underarmen?

Det är två olika patientgrupper. Den vanligaste patientgruppen är barn som är födda utan det ena eller båda öronen. De har som oftast bara som en liten örsnibb som sitter ungefär där örat skulle ha suttit. Huden runt omkring är som den hud du har bakom ditt öra som sitter på skallen. Frisk, slät och elastisk. Då kan man göra ett öra av revbensbrosk och så går man in under huden, gör en ficka där under och stoppar in örat under den fickan. Sen sätter man ett dränage som man kan koppla vakuum och så sugs luft ut och skinnet sugs ner och klär in det nya örat. I en senare operation skär man runt eller ut ???? hud. Det är den vanligaste gruppen. Sen finns det patienter som varit i en olycka där örat blivit bortskuret. Huden har blivit förstörd, en massa ärr, brännskada, haft en missbildning som andra kollegor försökt operera, men som blivit en katastrof. Då går det inte att stoppa in örat under skinnet då det är så skadat att det knappt går att komma in under det. I de fallen måste man hitta någon annanstans på kroppen där det finns ett fint skinn som kan bli utsida på örat. Man kan då tänja ut skinnet på insidan underarmen och stoppa in brosket i den påsen. Låta brosket växa ihop med skinnet och så får du ett brosk med fin utsida. Sen skär du runt det örat och tar med dig de blodkärl som naturligt skulle ha gått till den hudbiten och så kopplar du ihop det ungefär som du kopplar ihop två slangar, till blodkärl som sitter vid käkvinkeln. Du flyttar upp ett öra med hud, brosk, artär och vener och även en känselnerv som normalt hade suttit i den delen på underarmen. Så syr du ihop den med den känselnerv som sitter på halsen och som skulle ha gått till örat. Så får du känsel i örat också.

Det är ju fantastiskt. Man vet ju att blodet tar nya vägar i kroppen, men det fungerar alltså även med känsel?

Det tar dock flera månader innan känsel växer ut. När man transplanterar nerver så är det som att du syr ihop två elkablar. Du syr ihop plasten runtomkring och kopparledningen inuti växer ut i sladden. Så man får vänta ett tag.

Så till att börja med känner inte patienten sitt öra?

Till att börja med känner de inte örat. Det tar några månader innan de får någon känsel i det.

Hur går man till väga om ett barn har fötts utan öron och man ska skulptera nya, tittar man då hur föräldrarnas öron ser ut?

Om barnet har ett öra ritar man av det och gör ett öra så likt det som det går. Saknar barnet öron så har jag så pass lång erfarenhet så att jag vet hur öron ska se ut. Då får man anpassa storleken. Örats ingredienser är ju ungefär desamma hos alla öron men med lite olika storlek. Då gör man två öron som passar bra till det barnets huvudform.

Då får man vara lite konstnärligt lagd för att se vad som passar…

Jag brukar säga att man måste kunna rita ett öra om man ska kunna skulptera ut det ur tre broskbitar. För det är ju inte så att man öppnar bröstkorgen och så ligger det ett öra där och väntar. Utan man får skära, fixa och sy för att knyppla ihop ett öra.

En del av oss har snibb och andra inte..

De flesta barn som saknar öron har oftast som en liten snibb. Då får man försöka utnyttja den där den är. Oftast blir det som en liten snibb som hänger ner lite grand. Men det kan bli lite olika beroende på hur de är skapta. Hälften av befolkningen har örsnibbar som hänger eller sitter fast och det är inget som vi reagerar på.

Hur lång tid tar en sådan här operation?

Det blir sex månader från början till slut. Om du tänker dig att noll är första operationen och sen går det tre månader till operation nummer två och sen går det tre månader till operation nummer tre. Efter den sista operationen är det en tid för avsvällning och läkande. Om allt flyter på är alla tre operationerna klara inom en sexmånaders period.

Hur många är inblandade vid varje operation?

Har man tur så finns det någon kollega med som kan vara med och sy igen där man har öppnat på bröstkorgen. Vi har skapat den här världsorganisationen, ISAR, international society for auricular reconstruction, där specialister inom öronrekonstruktion från hela världen samlas. Just nu är vi mellan 45, 50 medlemmar, så det är ingen stor skara internationellt. Oftast är det nån i varje land som gör mycket öron och sen finns det de som försöker, men inte borde. Det är en ytterst komplex kirurgi där du måste ha kunskap inom ett brett fält inom plastikkirurgi för att lyckas.

Hur många är i behov av sådan här plastikkirurgi?

I Sverige föds 15, 20 barn per år med mer eller mindre utvecklad mikroti, en medfödd missbildning i ytterörat. Så det är inte många per år. Alla är inte gravt defekta och alla vill inte opereras heller.

Finns det någon nedre eller övre åldersgräns för en sådan här operation?

Det finns en undre för att precis som när man jämför det här med Lego, så måste du ha såpass mycket storlek på brosket så att det motsvarar en bottenplatta som är stort som ett öra. Under sex år är det oftast alldeles för tunna och smala brosk. Man brukar ha som grundregel att du mäter med ett måttband runt nedre delen av bröstkorgen så ska det vara minst 60 cm. Den äldsta som jag gjort har varit 59 år. När man är äldre får örat ofta ben i brosket. Normalt använder man små stämjärn som man kan gröpa ur brosket med och skulptera. Då är det som lite hårdare kokoskött ungefär. Men får du ben i brosket måste du använda en fräs. Som en borr med fräs. Du fräser ut formen. Det är lite mer komplext.

Och man vill helst ha brosk? Det finns inget annat material som skulle fungera?

Det finns ett material som heter Medpor. Men det knepiga med andra material är kroppens tendens att vilja stöta av dem. Huden är såpass tunn där så det är väldigt lätt att det skaver hål och då är det svårt för det att läka. Får du ett sår med brosk under så läker det oftast. Men det finns en teknik som en kollega i Los Angeles utvecklat för att så bra som möjligt kunna använda konstgjort material. Jag var hos honom i fjol och studerade det. Vi kommer nog kunna erbjuda det på sikt för dem som det inte finns möjlighet att använda brosk på. Tänk dig hur en köttbit ser ut med den tunna hinnan som man trimmar bort. Ovanför örat, under huden där du har hår finns en massa muskler. Tuggmusklerna när du tuggar. Den är klädd med en sån här tunn hinna. Då måste du öppna upp där och fälla ner den här hinnan över plastörat och sen lägga hud på det. Så det är lika komplext och med större risker.

Vi tackar dig Sven-Olof Wikström för att du låtit oss veta mer om plastikkirurgi.