En skald av vår tid

Haha… Ja det kan jag göra, absolut! Beskriva mig själv med tre ord… Jag skulle vilja säga envis och så är jag såklart kreativ och en livsnjutare, där ingår ju lättja och allt det där andra som man också har, men vilken människa kan man beskriva med tre ord…?

Ja jag har inte jobbat så mycket i Sverige, så det har väl med det att göra. Jag stack utomlands när jag var ganska ung, jag var 19 år när jag skrev mitt första skivkontrakt i Italien. Jag åkte till London men hamnade i Italien, London var ju liksom musikmecka då och det här var ju 1989 och det var det stora äventyret. När man är i den åldern så var det lika mycket äventyret som någonting annat, livet är ett äventyr!
Det är ju lätt nu att säga att jag hela tiden har vetat om att jag ska vara musiker, jag har ju liksom aldrig gjort någonting annat men då var det mycket annat, det var världen och resan och så där…

Ja det var väl så att jag faktiskt träffade en norsk tjej när jag bodde i Grekland. Så det var så jag kom till Norge från första början och det var också i Norge som jag släppte mitt första soloalbum (Tiden Visar Vägen) och det är ju också lite konstigt, eftersom jag jobbar på svenska.
Det var när jag kom tillbaka till Skandinavien och Norge, efter att ha bott utomlands under så många år och pratat engelska varje dag och skrivit på engelska… Ju mer jag arbetade på engelska, desto mer förstod jag hur lite jag kunde, jag kände att jag inte kunde smaka på orden och använda dem på det sättet jag ville. På svenska kan jag väga orden mot varandra och jag känner till styrkan i ett speciellt ord… Så det var i Norge för snart 20 år sedan som jag började skriva på svenska igen men jag har fortsatt att arbeta utomlands.

Ja, jag hade en promotionagent en gång som skickade iväg ett promopaket till USA och kontaktade några festivaler i de Skandinaviska områdena. Så plötsligt blev jag inbjuden att spela på olika festivaler, typ Scandinavian Days Festival, Midsummerfest och Swedish American Museum och sådana ställen och sammanhang men jag har också spelat på Amerikanska klubbar.

Alltså jag vet inte… det är ju väldigt svårt för mig att säga men amerikanarna är ju väldigt, på något sätt är de otroligt öppna för andra kulturer på ett annat sätt än vad vi är tror jag… jag spelade på ett ställe som heter Rock Island och det var inte någon där med anknytning till Sverige men folk satt och lyssnade och kom sedan fram och pratade och tyckte att de hade någon form av feeling om vad låtarna handlade om och så där. De tycker att det låter nordiskt och skandinaviskt om det i de kommentarerna vi får.

Jag turnerar tillsammans med en norsk trummis (Stene Osmundsen som spelat med bland andra Morten Harket) och vi gör turnéer med tanken att vi ska kunna spela på de minsta ställena upp till platser som tar in flera tusen i publiken. På så sätt blir ekonomin aldrig påverkad på ett negativt sätt, för när man rest runt med stora uppsättningar har det alltid dykt upp saker man velat göra men inte kunnat, så på det här sättet kan vi resa runt och leva på det och göra precis det som vi vill.

Om jag får bestämma själv så vill jag… man vill alltid bli tagen seriöst och då tycker man att epitetet pop väger så lätt. Men visst, jag gillar ju pop och på mina senaste skivor har jag börjat med inslag av syntar också. Jag har gett ut fyra soloalbum och ytterligare tre tillsammans med Vidar Johnsen och vi var väldigt popiga tycker jag… Min egen grogrund kommer ifrån visor och trubadurtraditionen som på något sätt är den där nordiska traditionen.
Sen har jag ju hållit på så länge och varit inne på det mesta och fått influenser, spelat i band och så där och då blir ju soundet det som bandet representerar. Alla musiker ger ju sitt och på mitt förra album hade jag med mig ganska mycket världsmusik med latinska influenser och jag hade flera latinos som var med och spelade… Nu på den senaste skivan så ville jag… titellåten Om man inte är här, är ganska syntig i sin botten med programmerade trummor och jag ville få in en folkton, så då tog jag in några folkmusiker Olle Linder bland annat…

Ja… den kanske låter lite 80-tal just på det sättet med trummorna kanske…

Det är ju jättesvårt att säga, jag lyssnar faktiskt inte mycket på musik längre… men jag har ju några husgudar som jag gillar såklart! Jag har ju lyssnat på allt Cornelis gjort under alla år och så gillar jag Bob Dylan, Thåström absolut, i alla fall det gamla. Norsk folkrock och gärna latinsk musik som Silvio Rodríguez, så det är ett brett spann.

Det var Elvis Presley och den hette Blue Moon tror jag och det var en vinyl som kostade 79 kronor och jag var sex år gammal.

Nej. Absolut inte (skratt). Jag fick faktiskt den frågan igår av en kompis. Jag tycker inte att det är något fel med det men jag har liksom aldrig ställt upp på något sådant, vid flera tillfällen har jag blivit erbjuden att medverka i Norska Så ska det låta och så vidare och har kategoriskt tackat nej till det. Jag är inte alls intresserad av den biten inom media. Däremot gillar jag radio och under året efter mitt förra album gjorde vi 60 radiointervjuer bara i Norge, så det är kul!
Svip.se vill tacka dig Peter för din tid och vi önskar dig lycka till i framtiden och hoppas att fler i Sverige upptäcker din musik och välkomnar dig på de svenska scenerna!