Robin Trower – ”No More Worlds To Conquer”

Reklam

Det är inte många som bestrider att titeln till Trowers kommande album, No More Worlds To Conquer, är en rättvis beskrivning av de avtryck han lämnat i musikens universum. Men, påminner han oss, det betyder inte att hans uppdrag är slutfört. ”Jag tycker definitivt att jag fortsätter att utvecklas,” säger han, ”med mitt gitarrspel, låtarna och allt annat.”

I mer än sex decennier har Robin Trowers karriär varit gränslös. Vid 76 års ålder kan den brittiske gitarristen se tillbaka på en resa där han lämnat efter sig tydliga musikaliska spår och innehaft varje tänkbar position. Han var en av de drivande i 60-tals ikonerna Procol Harum. Han var den transatlantiska solostjärnan som fyllde arenor i USA med  Bridge of Sighs. Han var samarbetspartner och supergruppsmedlem. Denne veteran till låtskrivare vars talang på senare år fullkomligt briserat.

Med bas och sång av den numera bortgångne Jim Dewar och gitarrspel av Trower (som inspirerat alla från Steve Lukather till Opeth) är den i USA guldstatusbelönade plattan Bridge of Sighs från 1974 hans kanske största bedrift.

”Varje album är det bästa jag kan jag kan göra vid just den tidpunkten. Jag tror att det är vad det handlar om. Jag sätter upp mål för mig själv och varje låt måste leva upp till det,” säger han.

”Det som vanligtvis sker är att jag lirar på min gitarr för skojs skull då en idé plötsligt dyker upp,” fortsätter han. ”Sen försöker jag hitta en text som växer fram ur musiken och förstärker stämningen. Det är underbart när du tagit dig från den ursprungliga lilla idéen till en färdiginspelad låt och det låter precis som du tänkt dig.”

Han använder sig ännu en gång av sin betrodda Fender Stratocaster och Marshall-förstärkare. Hans gitarrspel är tidlöst om det så är hårt och snabbt som på Ball of FireLosing You och Cloud Across the Sun eller långsamt tjutande som på titelspåret och Deadly Kiss. ”Varje låt måste funka som ett ljudbild,” säger han, ”samtidigt med musiken och allt annat. Jag är väldigt noga med gitarrens ton. Det driver många till vansinne men det är det i slutändan värt.”