Eric Bibb har lärt känna flera olika sidor av USA, både bra och dåliga. Han föddes i New York City den 16 augusti 1951 och den stora folkmusik-boomen under sextiotalet och dess idealism i Greenwich Village är ännu ett levande minne och han ännu kan se Bob Dylan framför sig ståendes i sitt vardagsrum. Lika levande och mörka är minnesbilderna då massor av människor protesterade mot den rasism som genomsyrar det amerikanska samhället vilket blev alldeles tydligt under förra årets presidentvalskampanj.
Eric Bibb är mycket påläst och känner väl till historien. Han är en globalist vars hemland USA, med all sin smärta, skam, hopp och underverk, har gjort sig påmind i alla hans verk sedan han debuterade 1972 med albumet Ain’t It Grand och gjorde sig känd som en ny stark kraft inom blues, folk och vilken genre han nu tog sig an. Den Grammy-nominerade sångaren och låtskrivaren har kanske aldrig tidigare belyst USA (eller sig själv) så tydligt som på Dear America. ”På den här plattan tar jag upp saker som jag skulle vilja berätta för någon som står mig nära,” säger Bibb. ”Men det är också ett självporträtt.”
Om du kunde tala till ditt land, vad skulle du säga? När Eric Bibb började arbeta på titelspåret som kom att sätta prägel på Dear America kunde han hämta inspiration från en relation som varat i närmare 70 år med en extremt dramatisk partner. ”Det är ett kärleksbrev,” förklarar han albumets grundkoncept, ”för att Amerika, med all dess association till smärta och dess blodiga historia, alltid har varit en plats med en otrolig optimism och hopp. Att vara amerikan, och särskilt från New York City, är att vara välsignad.”
I november 2019 äntrade bandledaren Brooklyns Studio G för att spela in Dear America med producenten och samarbetspartnern Glen Scott och ett tusan till studioband. ”Det var en serie händelser som på något kosmiskt vis kom samman,” reflekterar han. ”Jag är så glad att få spela in med Ron Carter som jag känner sedan länge via min far. Tommy Sims hörs lite överallt, en underbar basist som jag tidigare arbetat med i Nashville. Jag har lirat med många duktiga trummisar men Steve Jordan har en sådan auktoritet, det är på sättet han klipper till. Gällande Eric Gales på Whole World’s Got The Blues, så står han över alla andra, antagligen den vassaste elgitarristerna inom bluesen idag.”
