Nu aviserar Chris Duarte utgivningen av sitt kommande album Ain’t Giving Up den 14 april. Den innehåller ett brett spektrum av blues, americana, roots och t o m alt-country. För första gången på 22 år samarbetar han åter igen med producenten och gitarristen Dennis Herring som även är känd för sina samarbeten med Buddy Guy, Modest Mouse, Elvis Costello och The Hives. Men det är inte en beräknande tillbakagång till rötterna. Den spelades in live i studion med gammal studioutrustning och minimalt med pålägg. Det är ett rått och uppskruvat upplägg för den skicklige gitarristen, hans mästerliga hanterande av den gäckande Texas-shuffeln och hans innerliga kärlek till bluesen.
Duarte gav ut sitt debutalbum Texas Sugar Strat Magik 1994 vilket sålde i mer än 100 000 exemplar. Han vann sedan utmärkelsen Best New Talent av Guitar Players läsare och hamnade på fjärdeplats i tidningens kategori Best Blues Guitarist efter legendarer som Eric Clapton, Buddy Guy och B.B. King. Därefter har han gett ut en radda av kritikerrosade album med blues, bluesrock och mer fusion liknande material.
Ain’t Giving Up drar många paralleller till Texas Sugar men det nya albumet står definitivt på egna ben. Det spelades in live i studion som en trio med trummisen Brannen Temple (som även var med på Texas Sugar) men innehåller även en hel del loopar från en trummaskin som Duarte spelar till. Lite samma funkigt sväng som på J.J. Cales ikoniska platta Naturally från 1971. ”Plattan utforskar ett bredare musikaliskt spektrum,” berättar Duarte. ”Jag älskar Muddy Waters och Howlin’ Wolf men tycker även att det känns naturligt för mig att inkludera lite oväntade grejer. Så den här gången kändes det rätt att experimentera och ta bluesen ett steg vidare. Jag ser det som att jag expanderar formatet jag älskar så mycket.”
”Jag markerade vem jag är med Strat Magik och på den här plattan utvecklar jag musiken,” fortsätter Duarte. ”Jag har utforskat mycket av mitt gitarrspel men vad den här plattan talar om är att: jag är här och jag ger inte upp att spela blues och inte heller min karriär. Jag kör inte heller med säkra kort, alla solon är inspelade live.”
Duarte har gjort sig känd för sin fysiska och atletiska spelstil. Han spelar ofta så hårt att hans fingrar börjar blöda på scen (det finns fotobevis). På grund av sin obstinata hängivelse har många av hans fans lekfullt kallat hans musik för punkblues eller rockin’ blues. ”Min stil är otroligt aggressiv och fysisk,” erkänner Duarte. ”Nu är jag ju äldre men jag lägger fortfarande ner hela min själ i spelandet, jag älskar fortfarande att spela.”
