Gitarristen Chris Duarte ger idag ut Half As Good As Two, en omedelbar bluesrockklassiker som hämtats från hans femtonde studioalbum Ain’t Giving Up som ges ut den 14 april på Provogue Records/Mascot Label Group. ”Då jag och Beth snackade låtidéer så skickade hon mig en inspelning från hennes telefon som innehöll grunderna till vad som sen blev Half As Good As Two och jag älskade låtens enkla konstruktion,” minns Duarte som refererar till den Austin-baserade låtskrivaren Beth Lee. ”Hon hade kallat den Half As Good As You. Beth och jag skrev färdigt låten tillsammans och då jag gick in i studion för att spela in den började vår producent Dennis Herring leka med ordens innebörd och bytte ut You mot Two. Vi gillade hur flirtig den blev så vi behöll det.”
Plattan innehåller ett brett register av outlaw blues, americana, rotsmusik och t o m en smula alt-country och är den första han gjort på 22 år med producenten och gitarristen Dennis Herring som även jobbat med Buddy Guy, Modest Mouse, Elvis Costello och The Hives. Men det är inte en beräknande tillbakagång till rötterna. Den spelades in live i studion med gammal studioutrustning och minimalt med pålägg. Det är ett rått och uppskruvat upplägg för den skicklige gitarristen, hans mästerliga hanterande av den gäckande Texas-shuffeln och hans innerliga kärlek till bluesen.
Half As Good As Two följer på utgivningen av den laddade superladdade riffiga bluesrockaren a la Allman Brothers Nobody But You.
Duarte gav ut sitt debutalbum Texas Sugar Strat Magik 1994 vilket sålde i mer än 100 000 exemplar. Han vann sedan utmärkelsen Best New Talent av Guitar Players läsare och hamnade på fjärdeplats i tidningens kategori Best Blues Guitarist efter legendarer som Eric Clapton, Buddy Guy och B.B. King. Därefter har han gett ut en radda av kritikerrosade album med blues, bluesrock och mer fusion liknande material.
Ain’t Giving Up drar många paralleller till Texas Sugar men det nya albumet står definitivt på egna ben. Det spelades in live i studion som en trio med trummisen Brannen Temple (som även var med på Texas Sugar) men innehåller även en hel del loopar från en trummaskin som Duarte spelar till. Lite samma funkigt sväng som på J.J. Cales ikoniska platta Naturally från 1971. ”Plattan utforskar ett bredare musikaliskt spektrum,” berättar Duarte. ”Jag älskar Muddy Waters och Howlin’ Wolf men tycker även att det känns naturligt för mig att inkludera lite oväntade grejer. Så den här gången kändes det rätt att experimentera och ta bluesen ett steg vidare. Jag ser det som att jag expanderar formatet jag älskar så mycket.”
”Jag markerade vem jag är med Strat Magik och på den här plattan utvecklar jag musiken,” fortsätter Duarte. ”Jag har utforskat mycket av mitt gitarrspel men vad den här plattan talar om är att: jag är här och jag ger inte upp att spela blues och inte heller min karriär. Jag kör inte heller med säkra kort, alla solon är inspelade live.”
Duarte har gjort sig känd för sin fysiska och atletiska spelstil. Han spelar ofta så hårt att hans fingrar börjar blöda på scen (det finns fotobevis). På grund av sin obstinata hängivelse har många av hans fans lekfullt kallat hans musik för punkblues eller rockin’ blues. ”Min stil är otroligt aggressiv och fysisk,” erkänner Duarte. ”Nu är jag ju äldre men jag lägger fortfarande ner hela min själ i spelandet, jag älskar fortfarande att spela.”
Han slog igenom på 90-talets bluesscen i Austin, Texas. I samband med Stevie Ray Vaughans bortgång lyste hans stjärna allt starkare och han uppmärksammades för sin muskulösa spelstil, hans jazz- och rock n’roll-färgade bluessolon, och hans förmåga att spela autentisk Texas-blues. Sedan dess har Duarte skapat sin egen nisch genom en radda bluesfärgade album och ett snitt på 150 spelningar per år som soloartist eller tillsammans med The Chris Duarte Group. Med bägge konstellationerna har han agerat huvudattraktion på festivaler och klubbar runt om i USA, Kanada, Japan och Europa.
Nu har han återförenats med Herring, som producerade hans bäst säljande platta, och insåg att det inte var mycket som förändrats. ”Det är mer grått hår och rynkor,” säger Duarte och skrattar. ”Men vi kommunicerar musikaliskt på samma sätt som tidigare. Dennis vill fånga den där råa känslan och därför spelar han in allt. T o m snacket mellan tagningarna. Duarte fortsätter, ”Jag tog gitarren med mig då vi lade på sången och han sa att det var onödigt då vi redan spelat in alla gitarrer. Han spelade in solona jag gjorde då vi la grunderna. Dom var kul, spontana och tonen och svänget var fantastiskt. Jag var verkligen helt inne i musiken.”
Ain’t Giving Up känns intim och rå men ljudbilden är samtidigt otroligt finslipad som om lyssnaren befann sig i studion tillsammans med Duarte och hans polare. Det är en nystart för Duarte som visar hans spänst och okuvliga kärlek till bluesen och amerikansk roots-musik. ”Jag är väldigt tacksam att få ge ut plattor på Provogue Records och att få jobba med Dennis igen, det är som en dröm,” säger Duarte eftertänksamt. ”Jag är lyckligt lottad att kunnat spela musik och göra min egen grej i närmare 30 år och kan inte tänka mig något bättre.”
