”Autofiction” är Suedes punk-album

Reklam

Att ”Autofiction” är Suedes punk-album borde inte komma som någon överraskning med tanke på hur det skapades. Skivan flödar av den sorts ymniga energi som är bekant för alla som sett bandet live de senaste åren.

När Suede började repa in sina mest slagkraftiga låtar från karriären, bestämde de sig för att gå ”back to basics” och bli ett ’nytt’ band. I ett enda drag tog de sig tillbaka till sitt ursprung, för att återigen tänka som ett nytt, oupptäckt band från London. Tillsammans gick Brett Anderson, Mat Osman, Simon Gilbert, Richard Oakes och Neil Codling till en rep-studio i övergivna Kings Cross, satte upp sin utrustning, ställde reglagen och börja spela.

Bandet pratar ofta entusiastiskt om de nästan rituella energier som existerar mellan bandet och publiken under deras spelningar. Mat Osman beskriver det som ”masshallucinering” och Brett Anderson som ”a license for insanity, this moment of primal connection”.

För att försöka fånga något av denna oheliga magi planerade Suede initialt att arrangera spelningar under fejkat namn – Osman skämtade till och med om att anmäla sig till ”Battle Of The Bands”-tävlingar – eller att bjuda in fans till studion och hamra igenom ett set med outgivet material och samtidigt spela in allt. Omständigheter ledde dock till ändrade planer och albumplanerna skrinlades medan nytt material tog form.

Richard Oakes skapade mycket av materialet till ”Night Thoughts” och ”The Blue Hour” tillsammans med Brett, där materialet sedan färdigställdes runt köksbordet hemma hos Neil Codling. ”Autofiction” är en återgång till att arbeta ensam. Richard Oakes säger att hans mål fortfarande – och som alltid – varit att försöka hitta material som skulle tända sångarens kreativa eld.

”By now Neil and I know instinctively what is going to inspire Brett, and what he’s going to hate”, berättar Richard Oakes.

Suede spelade inte, som de brukar, till click tracks i studion. Istället försökte de få sessionerna att bli så ”live” som möjligt. De försökte föreställa sig att de gjorde en spelning där, som Oakes säger: ”if you made a mistake you wouldn’t stop and say ’hang on, can we try this again?’ you’d just plough on”.

Resultatet är en livfullhet som känns rå och full av krispig energi. ”She Still Leads Me On” slutar med ett mycket snabbare BPM än den började, ”That Boy On The Stage” slingrar sig enligt klassisk Suede-maner, ”Shadow Self” drivs av en basgång olik något annat vi hört från dem. Det är en häftig, optimistisk skiva som – även om den kanske inte låter som de vilda tidiga singlarna för 30 år sedan – verkligen har mycket av samma hungriga energi. Richard Oakes är entusiastisk över hur Simon Gilbert drev detta.