The Gloria Story – räddar ditt nästa party

I slutet av november släppte The Gloria Story sitt tredje album; ”Greetings From Electric Wasteland” och under december drog de ut på Europaturné med The Quireboys. Både album och turné har fått goda recensioner.

Vi fick en telefon intervju med sångaren Filip Rapp när de var på väg i turnébussen till nästa show.

Det blir ingen paus mellan spelningarna?

Vissa av transportsträckorna är långa. Nu blir det en tio timmars färd. Vi spelade i Stockholm igår och så är det Stuttgart imorgon. Det blev bara att packa ihop grejerna och åka direkt. Men väl nere på kontinenten så är det inte så långa sträckor. Men det är skönt för halsen att det är spelledigt idag.

Är det du som skriver det mesta av musiken eller gör ni det ihop?

Det är jag som skrivit låtarna den här gången. Jag skriver låten med mina musikaliska begränsningar och sen gör vi musiken tillsammans. Som upphovsman är det väl jag, men jag är beroende av att ha ett duktigt band som gör färdig musik av det.

Filip Rapp Foto: Toby Photo

Varifrån får du inspirationen/uppslagen till låtarna?

Ofta har man en speciell musiksmak. Jag brukar sätta mig ner och skriva en låt som jag själv skulle vilja höra. Jag är svag för medryckande 70 tals rock. Det är den typen av DNA som jag tar med mig när jag ska skriva mina egna låtar. Ibland kan det vara att man får en strof i huvudet eller inspireras av något som händer, men i regel brukar det vara så att jag sätter mig ner med gitarren och letar fram ett skönt riff och bygger en låt ifrån det. Ibland tänker man att det här blev väldigt likt en gammal Kiss låt, då har jag lagt ner väldigt mycket energi på att ingenting ska vara stulet rakt av. Man vill ju inte göra ett plagiat och därför hamnar man till slut långt ifrån inspirationskällan.

Du gör en osminkad Kiss?

Ha ha. Precis. Men det är omöjligt att inte halka in i den genre som vi gör, vilken är classic rock eller 70 tals rock, då vi har detta arv med oss från de idoler man själv vuxit upp med. Älskar man Kiss, Thin Lizzy, Cheap Trick, och Slade så tar man med sig lite när man själv gör låtar.

Har ni i bandet växt upp tillsammans, då bandet är ifrån Skövde?

Nej, man skulle egentligen kunna säga Skaraborgsband. Några av oss är barndomsvänner. Sen har det blivit så att likasinnade människor med samma ambitioner och liknande drivkraft kommit med.
Det är något som är väldigt tydligt när man håller på med musik på professionell nivå att alla måste ha samma driv annars så funkar det inte. Nu är vi ute i tjugo dagar och spelar i Europa. Det är ingen självklarhet att alla kan göra en sån sak. Men alla i bandet gör det då det är det här vi brinner för.

Nu är ni inne på er tredje fullängdare. Förr brukade man väl säga att det var den tredje plattan som vara avgörande för bandet?

Ja och det känns som att först nu har allting fallit på plats. Den tredje viktiga skivan. Det är väl inget som vi direkt tänkt på. Det kanske tar en à två skivor innan man som band vet vad man ska hålla på med. Vilka styrkor man har. Det känns som att för varje skiva som vi lagt bakom oss så har det fört oss närmare det vi strävar efter. Den här gången känns det som att vi fått till en skiva alla i bandet kan stå för till 110%. Vi tycker själva om att lyssna på skivan vilket inte varit fallet med de tidigare, då har man varit dödstrött på låtarna i samma stund som skivan kommit ut. Nya plattan roterar i turnébussen.

Minns du din första platta du själv köpte?

Crazy, crazy nights med Kiss var allra första skivan jag köpte. Det var på 80 talet. Mycket av den erans tuggummi pop var nog inkörsporten för många att halka in på hårdrock. Man märkte att det fanns mycket mer substans, botten och känsla i det som gjorde det mer intressant i mitt tycke.

Och sen har det hängt med?

Ja, fast det är väldigt sällan som jag sätter på en 80tals platta med Kiss nu för tiden. Det gjordes bra musik på 80 talet , men Kiss hade väl inte sin högtidsstund då.

Ni har ju varit ute mycket på turné, så jag undrar om du har något udda/kul turnéminne att delge?

Det mest udda var nog när vi klev ut på scen på Sweden Rock och hann spela i fem sekunder när en huvudsäkring för hela festivalområdet gick. Allt dog. Vi kunde höra gubben vid falafelvagnen vråla att stekbordet hade dött. Det blev kusligt tyst när det stod sjutusen pers i publiken och man är beroende av att just elen fungerar. Då är man ganska utsatt. Men då är man glad att man inte spelar i något dystert dödsmetalband, de hade nog inte klarat av en sån situation. Men vi gick ut på scenen, körde lite allsång och trummisen drog av ett solo. Efter fem minuter kom strömmen tillbaka och då körde vi som om inget hade hänt. Det är fördelen med att vara ett gäng glada skitar. Att man kan bjuda på sig själv i alla lägen.
Det händer mycket när man är ute på vägarna. Alla människor som man träffar, det är en väldigt social pryl att ligga ute på turné. Man åker från stad till stad, och träffar likasinnade, det är det som är den härliga grejen liksom. Man får göra det man älskar inför människor som tycker om det man gör. Det är häftigt.

Annars orkar man nog inte med att ligga ute på turné?

Nej, det är ganska krävande.

Ni beskriver er som ”ett quick fix, inte för att rädda valarna eller regnskogen utan för att rädda ditt nästa party”.

Precis. Vi försöker inte lösa problem runt vår jord utan försöker snarare erbjuda en verklighetsflykt i ca 40 minuter. Man kan slänga på vår skiva och se den som en motvikt till allt dåligt. Om nån vill lyssna på oss och blir glad av det så är mycket vunnet.

Lite skillnad mot Bono i U2…

Jag var på deras konsert i Stockholm. Det går väldigt bra att stå och säga ”welcome refuges”… när man själv har 700 miljoner dollar på sitt bankkonto. Då får han skänka 690 miljoner dollar innan han öppnar käften tycker jag. Vi alla i bandet har ett starkt socialt engagemang, men jag tycker det luktar lite illa när man åker land och rike runt och tjänar miljoner på det sociala engagemanget. Vi bjuder hellre på en bra fest när vi spelar om jag ska vara ärlig.

Kan ni leva på er musik?

Nej det gör vi inte. När vi är ute på turné är vi glada om det går plus minus noll. Sen kan vi alltid ta ut en bra peng för en spelning och vi säljer bra med skivor. Vi försöker återinvestera precis allt som vi drar in i vår egen verksamhet och utrustning. Så vi kan göra fler konserter. Vi är sex personer som måste ta ledigt från våra ordinarie jobb. Så det blir inte nån väldigt lönsam historia, men jag brukar säga att det finns fler konton än lönekontot. Man har ju även konton i själen som behöver fyllas på och det är väl dem som man fyller mest när man är ute och spelar.

Både för egen del och för lyssnarnas del..

Jo det är ju förhoppningen. I de bästa fallen blir det en skön, positiv energi respons. Vi ger mycket av oss själva och får mycket tillbaka från publiken. Det är väl det som är ”the power of rock´n´roll”.

The Gloria Story Foto: Toby Photo

Hur kändes det i början när man skulle vara förband till mer etablerade band?

En jäkla häftig upplevelse att få träffa alla de här originalen. Nu har vi varit ute med The Quireboys och tidigare med Black Star Riders, vilket är band som man själv har lyssnat till när man växt upp. Våra gamla idoler. Det är en häftig känsla att få lära känna dem och att få göra något kul tillsammans med dem. De här gamla rävarna är väldigt trevliga. Man blir inte långvarig i den här businessen om man är dryg . Det är väldigt down to earth folk som det är trevligt att åka på turné med.

Jag skulle nog vara väldigt hispig om jag skulle vara med nån idol så där…

Man blir lite starstruck. Som första gången jag skulle hälsa på Scott Gorham då var man lite svag i knäna. Han är ju ändå en av orsakerna till att man själv började spela en gång i tiden.

Har ni något inplanerat för 2016?

Det kommer nog att bli lite klubbspelningar under våren. Under sommaren dyker vi nog upp på diverse festivaler. Vi ska spela på en festival på Ibiza och göra en liten turné sväng i Spanien.

Era arbetsgivare blir väl nervösa varje gång det är dags att ge sig ut?

De är snälla, vi får lira så mycket vi vill. De är väldigt tillmötesgående.

Hur började ditt intresse för musik?

Jag tror det handlade om att man som grabb växte upp på sjuttiotalet så var tillvaron ganska grå och tråkig. Det var lite skyddad verkstad på mellanstadieskolan. Lite för trygg tillvaro skulle jag tro. Jag upptäckte då rockmusiken genom att jag tyckte att det var spännande. Man läste tidningar som OKEJ som gjorde att man kunde glänta på dörren till en annan verklighet. Det var så man fick upp musikintresset då det erbjöd något annat än den regnvåta asfalten på skolgården i Skövde. Sen upptäckte man efter vägen att man ville utveckla sig själv.

Men det blev ingen kommunal musikskola?

Blockflöjt! Ha, ha. Nej, Jag har tagit några sånglektioner genom åren. De andra grabbarna i bandet har tagit både privatlektioner och gått i musikskola. Men jag anser att det finns ingen bättre skola än att vara ute på vägarna och lira. Det har tagit oss fem år att få rätt mix av medlemmar och få rätt känsla.

Man får lära sig den hårda vägen?

Jag tror det. Det är så många unga band som stått i olika rep lokaler, men vad händer i en rep lokal?
Det är klart att man måste repa men man lär sig tio gånger mer på en live spelning än vad man lär sig på ett rep. Allting måste prövas live in action för att det ska sitta ordentligt.

Och för att få se responsen…

Precis. Få se vad som funkar. Det tar några år innan man vet hur man bygger en show. Hur man staplar låtar på varandra. Hur man bygger upp ett live set som blir intressant. Det är nästan som att bygga upp dramaturgi till en film eller liknande. Man måste gå på knock från början och sen hålla det intressant hela vägen. Det är en kunskap i sig.

Är det mycket festande under turnerandet?

Tänker du på droger så är det inte så mycket skit i den här branschen längre. Det finns ingen som orkar hålla på med det. Det saknas inte möjligheter till att festa men då handlar det om ett par öl efter spelningarna å lite kul party. Men vi är samtidigt ute för att göra ett bra jobb och det vore fruktansvärt patetiskt om man gick ut på scenen och inte kunde göra det man ska. De flesta sköter sig och speciellt sångare. Det går inte annars.

Svip.se tackar Filip Rapp och önskar grabbarna i The Gloria Story lycka till med karriären.