Mikael Erlandsson – kreativ sångare i Last Autumn´s Dream

Sångaren Mikael Erlandsson tillhör den kreativa skaran. Förutom en solokarriär och sångare i Secret Service sedan 2006 är han även sångare i bandet Last Autumn’s Dream (L.A.D.). Utöver Mikael själv består bandet av bassisten Nalle Påhlsson, trummisen Jamie ”Jompa” Borger och på keyboard Ulf Wahlberg samt gitarristen Peter “Pac” Söderström. Nu släpper de sin tolfte platta ”Paintings”. L.A.D’s medlemmar spelar också banden; Treat, Therion, Secret Service och Talisman. När svip.se ringer upp Mikael denna regniga dag ber han oss att återkomma om fem minuter så han kan springa in.

Ursäkta, stod så dumt till i en kö i affären. Brukar ta fem minuter vanligtvis, men idag stod alla i kö. Men nu är jag med.

Jag tänkte annars att den här intervjun passade bra med titeln på er senaste singel, vi tar intervjun på språng nu

Ha, ha. Precis. Take it on the run, ja det brukar ju vara så.

Men det är inte riktigt det som texten i låten handlar om…

Nej, det är om ryktesspridningar och grejer som det handlar om.

Och sådana florerar bra i den här branschen misstänker jag?

Oh ja, det gör det verkligen. Man ska inte ta allt på orden utan man får ta det med en nypa salt. I musikens och texternas värld får du göra dig en egen tolkning. Om det inte är politiskt inriktat, vilket vi inte är.

Photos (c) by Sigrid Ingela Blom

Med 12 plattor i bagaget har ni ändå varit ganska osynliga i Svensk media…

Det är ganska smal musik det här med AOR. Vi har hamnat i det facket. Sen har vi mest släppt plattor i Japan och inte så mycket i Sverige. Vi har inte turnerat så fruktansvärt mycket i och med att de andra killarna, och även jag, vi har en massa andra projekt och band. Vi är frilansmusiker nästan allihopa och det här bandet har funnits sen slutet 2003. Vi har inte gjort något väsen av oss. Ingen av oss är nån clown eller nån person som armbågar sig fram.

Hur började det hela med bandet och hur kom ni fram till namnet, Last Autumn’s Dream?

Om vi tar det från början. Jag hade en solokarriär innan då jag körde lite pop å rock. Släppte plattor i Japan. När jag slutade hade en Japansk skivbolagsgubbe en idé att bilda en grupp med det namnet och då hade han som önskemål att jag skulle vara sångare och att gitarristen Andy Malecek från Fair Warning och Europe killarna i och med att de var lediga då. När vi spelade in så skulle de starta upp Europe igen, så det var redan kört. Vi tänkte att vi gör en platta så får vi se vad det blir. Den blev väl mottagen i Japan och Tyskland. Så då blev det en uppföljare, och sen har det kommit fler. Så vi gick från ett projekt till ett band, kan man säga. Så nu jobbar vi som ett band. Sitter i studion och jammar ihop låtar. Men det är svårt att få spelningar.

Sverige är inte direkt hårdrockslandet nr ett.

Nej, och detta är inte riktig hårdrock heller. På scenen låter det stentungt medan det på skiva blir lite lättare. Men det är den stil jag gillar. Vi trodde inte att vi skulle göra så här många plattor. Nu är det tolfte plattan och det fanns inte i vår värld att det skulle bli så många.
Nu ska vi ut och spela på lite festivaler. Nu har vi ett ganska bra gediget material, tolv plattor, det blir en lång konsert kan jag säga.

Men ni kommer inte att köra alla låtarna från alla plattorna?

Jo, det kan du ge dig på. Ha, ha. Nej.
Det finns en jättestor fan bas i Japan som följer allt man gör vad det än är. De har ju sina favoritlåtar och sen så har man ju sina egna favoriter. Så vi skulle säkert få ihop en, en och en halv timme lätt. Ska man korta ner det blir det skit jobbigt då det är så många låtar man vill köra. Ett 45 minuters set skulle resultera i slagsmål över vilka låtar som man ska ha med.

Du eller ni måste vara väldigt produktiva, det är en skiva om året nästan.

Jag är i låtskrivarmode hela tiden. Nu håller jag på att slutföra min solo platta. Jag kan inte hjälpa det, jag älskar att sitta i studion. Låtarna kommer när jag står i duschen eller är ute å går eller nåt liknande. Jag och ”Jompa” (trummisen) spelar in allting vilket gör att det blir en massa låtar. Fast en del är riktigt kassa så de spelar vi inte ens in. Sen finns det de som är bättre. Så vi är produktiva för det är så kul.

Skiljer sig de låtar som blir på soloplattan ifrån de som L.A.D har?

Harmonierna hör du. Uppbyggnaden av låtarna ungefär detsamma, fast det här är mer ”gulligt”, nästan som balsam. Tänk gamla ELO, mycket sjuttiotal. Jag är uppvuxen med ELO. Så den genre som blir på denna platta är något jag drömt om att få göra. Som riktmärke har jag Eldorado plattan. Har alltid velat göra en sån platta och nu blir det av. Så jag sitter i min studio och spelar alla instrument. Sen får vi se hur jag släpper den. Kanske på You Tube, det är en ego grej bara. Jag vill ha ut det för att det är roligt.

Skriver du musik åt andra artister?

Jag och en kille som heter Claes har skrivit ganska mycket ihop. Arvingarna har tagit upp lite låtar från oss och sen är det några Koreanska artister. Man försöker skicka ut lite låtar, men det är många låtskrivare där ute. Man får även slåss med tekniken. Jag jobbar inte med den senaste tekniken. Jag är lite allergisk mot det här när du trycker på en tangent så är det ett färdigt beat i låten. Jag kör mycket akustiskt vilket kan få dem att tycka att låten är bra, men det låter ”antikt”. Jag tycker om låtar istället för beats. Jag kan inte skriva till dagens artister, det får min son göra. Så det blir dansband som jag skriver till. Med lite countrystuk på det.

Ni har inte bara lagt ner mycket arbete på musiken utan även på era omslag.

Det är en Belgare/Fransman som heter Eric Philippe som är underbar. Han målar för hand. Han är skitschysst. Jag älskar tecknade filmer och sånt, så jag vill ha det lite gammalmodigt. Jag vill inte ha riddare med svärd eller skelett eller liknande. Det tycker jag inte är representativt för oss. Kom igen vi är ca 55 år allihopa. Då är det bättre han får måla något fint. Bara det blir mycket färger. Det var det vi snackade om till detta album för låtarna är som små konstverk.

Och ni målar i toner i stället för färger?

Precis. Klangfärger.

Ges era skivor ut i vinyl? Det är ju synd på omslagen annars.

Vi vill ju det och vi har snackat om det. Men det är en kostnadsfråga. Vi har kontakter i och med att vi åker runt med Secret Service, nästan halva bandet ingår där, och Secret Service kommer att släppa en vinyl. Sen är det en fråga om vi kan släppa våra plattor på vinyl för att omslagen är riktigt snygga målningar. Kolla bara på plattan Nine lives, det är så snyggt så det skulle jag vilja ha på väggen. Han är en liten hovleverantör för konstnärliga biten till bandet. Vi är faktiskt inne på nästa platta...

Det blir nummer tretton?

Nej! Inte tretton. Ta bort det. 13 är otur. Det blir någonting med fjorton tror jag.

Ni släpper skivorna först i Japan och med bonusspår, beror det på att ni är störst där?

De vill det. Det ska vara lite exklusivt. Om det skulle vara någon som gillar det så beställer de från Japan också. Så plattorna släpps alltid i två versioner.

Kan ni i bandet se var det säljs mest?

Nej faktiskt inte. Det är så mycket nedladdningar nu för tiden och musiken streamas så jag har inte koll på det. Vem köper skivor idag, liksom? Om man ska vara helt krass.

Det är väl jag då…

Ja, jag köper också skivor för jag vill gärna ha det fysiskt. Det låter bättre. Man kan kolla på omslaget. Det sitter i sen jag var liten.

Det är väl den här utvecklingen som gjort att många inte vet vad de hört?

Ja och därav valet av singel. Vi tyckte att det här var en bra låt, men vem spelar den idag? Det är lite därför vi gör covers, för att det är kul.

Hur är du skolad som musiker? Egen talang?

Jag är trummis egentligen. Jag är så helt oskolad. Jag bara gör. När jag ska spela gitarr t ex, så har jag inte min grepphand när jag ska ta ackord. Det är totalt fel. Allt är självlärt. Jag har gett mig den på att jag ska åtminstone kunna plinka lite. Det har varit så sen tiden då jag var punkare. Nu på senare tid har jag tänkt att det är dags att lära mig spela gitarr. Så då satt jag med en snubbe som spelade piano och det blev bättre och bättre ju mer man fattade. Så det bästa sättet är att ge sig ut i striden, det är då man lär sig. Kolla de här som är med i Idol och liknande, de pratar om att de går in i väggen. Kom igen, de vet ju inte ens vad det handlar om. Det är slitigt. Man måste vara dedikerad till det. Själv tycker jag att det finns inget roligare än att sitta i studion eller vara ute och spela. Det är nr ett.

Hur kommer det sig att du slutade med trummor?

Jag upptäckte att det var svårt att skriva låtar på trummor. Så jag köpte en synt. Fast jag kör fortfarande trummor till låtarna jag gör nu, men jag är ingen Jompa kan jag ju säga. Jag slutade bara för att keyboarden tog mycket mer tid. Det var intresse som jag fick då. Sången kom väldigt sent. Vi hade en sångerska som slutade och då hittade vi ingen sångare. Vi har inte hittat någon än så det fick bli jag så länge.

Du har även varit med i Melodifestivalen?

Ja det var lite roligt. Det var -90, vi skrev låten och kom med som första rockbandet. Sen var jag med 2003. Då fick jag en förfrågan från Jan Johansen som jag först tackade nej till. De ringde flera gånger. Jag lyssnade på låten och kände att den här kommer ju komma sist. Fast låten är bra. Å andra sidan om man kan göra låten rättvisa och ha lite kul så kanske... allt var inte på mina villkor, jag blev utspökad då det var live sändning och det kändes halvbra. Det är svårt å stå där, du har regi, ska kolla in i den kameran, hålla händerna på olika sätt. De klippte av mitt hår. Jag fick ha en svart kostym på mig. Men ingen kommer ihåg det och det är så skönt.

Förutom att jag gräver upp det nu?

Det gör inget. Jag skäms inte för det, utan det är bara att det blev så fel. Det kunde ha varit lite coolare, mer laid back. Det blev så tråkigt. Jag hade velat sitta med en gitarr och sjunga låten. Det hade varit bättre än och stå där som Tom Jones med nån löjlig frilla. Det är gjort och jag tyckte ändå att det var roligt.

Det blir inte en gång till att du ställer upp i Melodifestivalen?

Som låtskrivare i så fall. Men det är svårt att komma med. Vi har skickat material men de har kontrakterade låtskrivare. Vi får se längre fram, jag stänger inte den dörren. Men som artist är det över.

Har du något udda/kul turnéminne?

Varje gång händer någonting. Det var en incident som hände förra året i Kazakstan. Det var en skåpbil som körde upp bredvid oss och försökte preja oss. Vår chaufför fortsätter och kör varpå skåpbilen gör ett nytt försök. Man ser att längre fram kommer en polis/militär och stoppar dem. Sen har vi förstått att det hela rörde sig om ett kidnappningsförsök. Då var jag rädd. Då kände jag mig rätt så liten. Vi har även sett mycket fattigdom, men där de ger allt de har till oss. De bjöd in oss till middag och då kokade de snö då de inte har något rinnande vatten. Bjuder oss på det fin mat. Det är helt otroligt. Man skäms, men det är oförskämt att tacka nej. Vi tog kort och gav dem skivor. Sånt här värmer hjärtat. Många skulle se hur folk har det, hur lyckliga de är över så lite.

Någon turné planerad?

Vi har snackat om att göra en gemensam turné med Treat, då Jompa spelar med dem.

Blir tufft för honom som är med i båda banden?

Han får byta hatt bara. Men vi är polare allihop i de båda banden så det skulle bara bli kul. Bra för att få turné vana. Vilken vi alla egentligen har men inte med L.A.D så mycket. Kör in låtarna så de sitter i ryggen. Just nu gör de inte det så som de gör med de andra låtarna man är ute och spelar. Det skulle vara skönt om de gjorde det.
 
Svip.se tackar Mikael Erlandsson för intervjun och önskar att bandet får några spelningar i vårt avlånga land så fler upptäcker L.A.D. på hemmaplan.