Martina Edoff – Nordens rockdrottning.

Från talangjakter till att vara körsångerska till flera kända artister, som bland annat E-Type, Dr Alban och Ace of Base, har hon nu tagit steget till att bli soloartist.Hon har redan fått hängivna fans. Bland annat den engelska rockjournalisten Dave Ling som skrev om hennes första platta: "stirring, confident melodies from an unashamed Swedish rock chick!". I slutet av augusti släppte hon sitt andra album under eget namn. Vi frågar Martina Edoff om hennes dåtid, nutid och framtid.

Det var rätt så kort tid mellan dina båda plattor. En släpptes 2014 och nästa kom nu i år. Hur kom det sig?

Jag fick en förfrågan om att göra ett solo-album av en vän till mig. Han skulle sponsra mig med att göra en platta. Jag blev helt: ”Va, oj!”. Verkligen överraskad. Då då tog jag några av de låtar jag skrivit under årens gång. Jag har skrivit massvis med låtar under mina frilans år. Så då tänkte jag att nu när jag får chansen att göra en platta måste jag ju ta fram alla mina gamla låtar som ligger i lådan och se vad vi kan göra med dem. Så det resulterade i första plattan. Låtarna på den är nya för publiken men gamla för mig. Så när jag hade spelat in första plattan kände jag så här: ”Nää, kunde vi inte ha gjort ett nytt album där jag får skriva helt nytt material som känns mer nu, liksom. Uppdaterat till idag". Och så kände jag att det skulle vara så otroligt kul att få jobba med människor som har ett sound som jag är ute efter. Ett modernt sound. Så jag fick tag på en producent, Tobias Lindell, som är väldigt klar över vad jag ville uppnå. Jag ringde upp honom å så sa jag: ” har du någon rekommendation på någon person som jag skulle kunna skriva och samarbeta med.”. Då föreslog han, han hade precis jobbat med killarna i H.E.A.T. , varför inte jobba med dem om du vill ha lite samarbete och några att skriva låtar med. Så då fick jag kontakt med keyboardisten, Jona Tee i bandet. Vi träffades då innan jul och bestämde att vi skulle träffas i januari och börja skriva. Då hade jag med mig några låtar. För när jag får en låt i huvudet så brukar jag spela in den på telefon och skriver ner text å sånt där. Så jag kom där med mina papper, med mina låtar, å så sa jag, ska vi börja så här. Då satt vi med akustisk gitarr och sjöng lite och försökte få ihop musik, melodi med text. Sen fortsatte vi och hittade nya låtar och gjorde demos på dem. Så vi samlade ihop lite låtmaterial och sen fick jag även låtar från andra låtskrivare som jag samarbetat med. Då jag skrivit text. Sen fick jag även färdiga låtar. Sen gick vi in i studion i Göteborg och spelade in det här.- Så det gick väldigt fort mellan första och andra plattan, men det var för att jag kände att jag ville få ut något som kändes 2015 både soundmässigt och för mig sånger som kändes mer aktuella. Så det var därför det gick så pass fort.

Efter ditt samarbete med medlemmar i H.E.A.T., ska Erik Grönwall vara rädd att du tar hans bandmedlemmar nu?

Nej, absolut inte. Jag lånade musikerna bara. Men det är många band i hela historien som har gjort samma grej. Som till exempel Toto har ju spelat på Michael Jacksons skivor . Så det är inte ovanligt att duktiga band hoppar in och ställer upp för någon annan. Jag tyckte det var jättekul att få låna dem just för att få spela in den här plattan.

De här båda skivorna är inspelade i olika studior, påverkar det slutresultatet eller har de mer att göra med vilka man spelar in den med, vilka som sitter bakom spakarna om man säger så?

Det vanligaste som man gör idag i och med att det är så många som har möjlighet att spela in sin egen skiva hemma. Det finns så många möjligheter via datorer. Vanligtvis är det så att man har en liten studio där man går in och lägger det första instrumentet och sen det andra, tredje osv. Man går in varsin gång och spelar in. Vilket också blir jättebra. Men jag tyckte det var väldigt kul att få vara i just Bohus Sound Studios för att det är en gammal legendarisk studio. Förr var det så att de var väldigt stora för att hela band skulle få plats där inne då de spelade samtidigt. Vilket de gjorde förr och vi gjorde den här gången. Jag tycker det är kul att få vara i en studio där man gör så. Så det spelar nog ingen roll om det är en liten eller stor studio eller hemma hos någon utan det har nog mer med att göra med vilken inriktning man vill göra skivan.

Ska man göra det ”live” så måste man ju få in hela bandet…

Det gjorde vi i och för sig på första plattan också. Så när du frågar om det är någon skillnad så är det egentligen inte det. Utan det är nog mer hur man hade tänkt sig att man vill ha det. Men det är kul att få prova lite olika saker. Ena gången har man en mindre studio, nästa en större.

Du har efter skivsläppet varit över till USA en sväng, blir det mer turnerande nu framöver?

Ja, först och främst ska jag åka till Argentina i november, då ska jag spela som support till Tarja Turunen (ex Nightwish) och hon drar jättestor publik, så det ska bli kul att åka på den spelningen då det är på en stor veneu, som dem säger, vilken tar in 7000 i publiken. Och jag ska då få öppna för henne vilket ska bli kul och just Sydamerika tycker jag ska bli kul för jag har många fans som hör av sig därifrån. Sen jobbar vi på att få åka i Europa nästa år då det är väldigt många som frågar efter oss och vill att vi kommer. Sen vill de att vi ska komma tillbaka till USA också, men det vet jag inte riktigt när det blir. Men det kommer att bli.

Det är bara vi svenskar som inte får se och höra dig..

Det beror på att det inte är någon efterfrågan här. Vi åker dit vi blir efterfrågade.

Nä just nu är det väl bara hip-hop och liknande som är inne..

Jag vet faktiskt inte vad det beror på. Men det är så kul förstår du, för det är så många utomlands som tycker att det här är fantastiskt bra, och ingen blir gladare än jag, men när de tycker att det är så pass bra att de välkomnar en, känns det jättebra. Skulle man göra det i Sverige skulle jag bli minst lika glad. Man vill ju att de ska tycka om det här också, men det kanske tar lite längre tid här.

Jag får väl försöka att få dig till Metallsvenskan.

Det låter bra det. Var arrangerar man det?

I Örebro. Man blandar lite fotboll med hårdrock.

Va kul. Såna grejer skulle var jätteroligt att åka på.

Jag kan inte lova något men jag kan alltid fråga.

Ha, ha. Man kan alltid fråga...

Om man går lite längre bakåt i tiden, hur började det med att du kom in på det här med sång?

När jag var liten så visste jag att jag skulle bli sångerska, för det var det ända jag höll på med, Musik har alltid fascinerat mig och jag har alltid sjungit. När man var tonåring var man ute med band och spelade. Jag var med på diverse talangjakter och gjorde allt bara för att få sjunga. Sen i min tidiga tjugoårsålder så var jag med och öppnade Wallmans salonger i Stockholm. Där stod man fem dagar i veckan på scenen. Det var en jättebra skola. Efter det blev jag bjuden att åka på världsturné med Dr. Alban. Han var jättestor på den tiden i Europa, ja hela världen förresten. Jag jobbade länge med honom. Det i sin tur genererade mer jobb. Så när jag var hemma från turnéerna jobbade jag i studio och live. Jag hade fullt upp under den perioden, sen har jag frilansat i över tjugo år och sjungit i olika sorters genre. Men jag har aldrig tagit steget och gjort något eget förut. Jag har alltid sagt att ska jag göra något eget så ska det vara rock i och med att jag önskat att göra det mest och alltid sagt att ska jag ut med mitt eget namn och ansiktet framåt ska det vara något som jag står för. I och med att det inte blivit sådana erbjudanden från skivbolag, så har jag fortsatt att skriva min egen musik och haft olika band. Men skivindustrin är så svår och man får oftast ta det man blir erbjuden. Jag har blivit erbjuden en massa olika saker men jag har varit envis och sagt att då ska det vara på mina premisser. Så därför har jag avstått från att göra någonting.. men till slut kom frågan, vilket jag aldrig trodde den skulle göra. Jag tycker det är kul att jag har fått den här chansen. Sen vet man ju inte hur det går, men man måste jobba hårt på det man tror på.

Många musiker säger att det är svårt att bara leva på sin musik, man måste ha ett jobb vid sidan av…

Ja, så är det överallt. Jag har haft tur som har kunnat leva på musiken i alla mina år. Jag har ju frilansat och gjort allt möjligt. Men som sagt, jag har haft tur som har kunnat leva på min sång under hela mitt vuxna liv. Men det blir svårare och svårare, helt klart. Det är mer vanligt idag att man har ett jobb och sen så åker man ut och spelar.

Du arbetade ett tag som livscoach?

Jag gick in i väggen, som det så fint heter. Jag gjorde det riktigt rejält. Jag låg och var sjuk i åtta månader av utmattning. För jag har alltid varit en person som jobbat som frilans. Då har man inga bestämda tider utan jobbar varenda vaken minut på dygnet. Man planerar, man förbereder och man kämpar för att överleva. Man får verkligen vara påhittig för att hitta olika vägar ut. Så när jag hade jobbat så pass hårt så länge, plus att det var en massa andra saker i livet, så fick jag utmattningssyndrom. Då jag låg där och var sjuk så kände jag att jag måste ändra inriktning i livet för att kunna bli frisk igen. När jag blev på bättringsvägen gick jag en utbildning som ändå alltid legat mig varmt om hjärtat. För jag har alltid varit intresserad av psykologi och liknande. Då gick jag den här utbildningen för att få det på papper. Och jag började i en helt ny bransch och hade lagt musiken helt bakom mig. Å så tänkte jag att nu ska jag köra det här. Så jag öppnade företag och körde på men då kom den här personen, min vän, och sa: ”Martina jag vet ju att du är sångerska och får inte du göra det du brinner för så lever inte du fullt ut.” Jaha, sa jag. Men då gör vi så här, sa han. Jag hade himla tur att han verkligen snappade upp det här och hade resurserna precis just då att hjälpa mig. Och idag så driver han, Robert Jansson, och jag ett skivbolag tillsammans. Vilket känns jättebra. Så jag har tagit ett litet break från det jag utbildade mig till och man kan ju alltid gå tillbaks till det sen.

Kanske är två karriärer som går att kombinera?

Absolut. Det går jättebra att kombinera. Mina vänner kombinerar det fortfarande med mig. Ha, ha. Jag tycker om att kunna vara till hjälp.

Har du något udda eller kul turnéminne som du skulle vilja dela med oss?

Jag har ju varit med så länge, så jag vete sjutton vad man ska välja för något. Men det är alltid galet på turnéer. Alltid roligt och galet kan man säga. Man får vara så open minded på såna här saker när man är med på den här svängen, för allt kan ju hända. Men jag kan berätta om en gång när USAs före detta president, Clinton, var i Sverige och skulle hålla tal på Grand Hotell. Och jag var inbjuden som sångerska. Det var väldigt minutiöst planerat för kvällens händelser. Det var middag och underhållning. Allt var bra uppstyrt. Jag skulle då sjunga en låt, klev ner och stod i rampljuset. Musiken var förinspelad. Jag börjar sjunga och tittar på Clinton och ser att han mimar när jag sjunger och kan låten utantill. Precis då börjar bakgrundsmusiken hoppa och då tappar jag bort mig. Stirrar på honom och tänker, var är jag nu i musiken. Så småningom känner jag igen mig och hittar rätt igen och börjar sjunga där det hade hoppat till. Jag tog i igen med samma kraft och sjöng som jag skulle göra och precis just då hoppar musiken igen till ett annat parti i låten. Men jag finner mig ytterligare en gång och tar vid där. När det för fjärde gången börjar hoppa känner jag att svettdropparna börjat rinna ner på kinderna. Jag känner bara, vad ska jag göra, låten tar aldrig slut. Det slutar med att jag ställer mig och ler, tackar för mig och kliver ner. Det var ett otroligt hemskt ögonblick men det är kul efteråt. Jag kommer aldrig glömma det.

Minns du vilken skiva som var den första du själv köpte?

Jag vet inte riktigt. Jag fick ju allt som hade med ABBA att göra när jag var liten. När det kom ut nåt nytt med ABBA var man i extas. Sen vet jag inte, för när jag köpte skivor så blev det så mycket på en gång. Det var en djungel att gå in i en musikaffär. Jag saknar musikaffärerna. Att få kliva in i en affär och få stå där och titta och leta. Det var så kul så när de fanns brukade jag springa och köpa en påse med musik. Det var så kul att komma hem och ta upp skivorna ur fodralen. Så vad som var första skivan minns jag inte exakt. Men det var under den perioden jag tyckte musiken var som bäst. Vilket var mitten och slutet av 80-talet. Då var det kanonbra musik.

Och det avspeglade sig i de covers ni framförde i The Poodles…

Precis. Det var det vi gjorde där. Ja då körde vi dem låtarna. För alla som var med under den perioden har några minnen från just dem låtarna som var som störst då . Även om det när vi skapade The Poodles var lite passé med den tidens musik som vi tog fram. Och just för att det var lite passé och folk sa att sånt lyssnar vi inte på längre. Men vi visste att innerst inne så tyckte de om det.

Du har en tioåring där hemma. Hänger han med ut på dina turnéer?

Han är inte med på nånting. Han var med när han var nyfödd och några år framåt. Så han är van att vara backstage. Han är ett sånt barn som kan det här livet. Så han är inte så imponerad av någonting som har med musikvärlden att göra. Det blir så. Han är inte så imponerad av det.

svip.se önskar Martina lycka till med sin solokarriär och hoppas få se henne live på våra breddgrader inom en snar framtid.