Noora Louhimo sångerska i Battle Beast

Svip.se har träffat en av de mäktigaste sångerskorna just nu, Noora Louhimo från bandet Battle Beast. En till synes liten och nätt tjej, otroligt ödmjuk och sympatisk med ett skandinaviskt utseende och med ett spann i sin röst som inger en enorm respekt! Noora har sjungit och hållit på med musik sedan unga år och förvånar mig när hon berättar att det var klassiskskolning och jazz från början. Under ett par år lade hon till och med musiken åt sidan, då det fanns andra saker som lockade henne mer… Hon är dessutom utbildad kock, för som hon säger själv “jag ville ha en plan B, i fall det här med musiken inte skulle gå vägen”.

Noora in action

För oss som inte känner till Noora Louhimo, vem är du och vad gjorde du innan Battle Beast? (Hon har varit sångerska i bandet sedan 2013)

Oj, jaa. Från ungefär när jag var fyra år gammal så visste jag redan att jag ville göra något där jag kunde uttrycka mig själv och från att jag var ungefär tretton år så sjöng jag offentligt men inte professionellt… Jag utbildade min röst klassikt under ett år men jag var bara sexton år och det fanns annat som jag tyckte var mer intressant under den perioden i mitt liv (skratt). Jag tillbringade ett par år nästan helt utan att sjunga och utbildade mig till kock, ungefär som en plan B och det faktum att jag hade så usla betyg att det var den enda skolan jag blev antagen till (skratt). Efter det så kom jag in på en musikskola och studerade där under fem år och lärde mig sångteknik och jag sjöng nästan allt: soul, jazz, pop och r n’ b.

Men vägen till Battle Beast och heavy metal har varit ganska krokig. Jag lyssnade mycket på metal när jag var tonåring, Dio bland andra men jag hade aldrig trott att jag själv skulle ha röst nog att sjunga heavy metal, för på den tiden hade jag en mjukare typ av gospel röst. Jag hade inte det raspiga helt enkelt. Sedan när jag var mellan nitton och tjugo år och sjöng i mitt första band blev jag introducerad för Janis Joplin, det var mina bandkollegor som föreslog att jag skulle lyssna till hennes röst. I det bandet så spelade vi typ hippierock från 60- och 70-talet och det var där som jag hittade det raspiga i min röst. Det fanns inga röstcoacher inom den genren så jag fick försöka coach mig själv och det var en riktigt tuff väg att gå.

Foto: Toni B Gunner

Hur bar du dig åt?

Jag började imitera Janis Joplins röst och hennes sätt att sjunga. Det har alltid fungerat för mig tidigare när jag ska försöka att lära mig något nytt. Efter ungefär ett år av övning så började det att gå i rätt riktning. När bandet sedan splittrades så började jag jobba för min egen solokarriär. Jag sjöng på varenda jamsession i min hemstad (Tampere, Finland) och spelade akustiska gig tillsammans med musikkollegor och plötsligt blev jag kontaktad av Battle Beast som frågade om jag ville sjunga i bandet. De hade snubblat över mig på youtube när jag sjöng Janis Joplin. Hon har varit en typ av vakande ängel för mig (skratt). När Battle Beast kontaktade mig hade jag bara hört dem på radion och visste då inte vad bandet hette. Så jag bad dem att skicka över några låtar, jag gillade verkligen den förra sångerskans röst och tänkte: Varför frågar de mig? (skratt) Jag trodde först att det var ett skämt! Men nästa dag så ringde jag och tackade ja. Det här var faktiskt den utmaning jag hade väntat på.

Det har funnits perioder i min sångkarriär där jag inte känt någon utmaning, men så har det alltid dykt upp något när jag som bäst behövt en utmaning. Ibland har det kommit av en olyckshändelse eller genom ödet. När jag blev tillfrågad av Battle Beast så visste jag att det var den här utmaningen som jag behövde. Även om jag hade sjungit hårdrock och metal tidigare så kände jag att jag inte fått tillfälle att ge allt vare sig som sångerska eller rent musikaliskt, så det här var på ett sätt svaret på mina önskningar!

Samtidigt så har jag fortsatt att göra mina egna grejer vid sidan av bandet men just nu är vi otroligt upptagna så Battle Beast är förstås min högsta prioritet!

Du har ett enormt spann i rösten som kommer fram tydligt i låten Black Ninja…

Ja, det är faktiskt det som jag tycker är roligast med att sjunga i bandet, att jag kan använda mig av alla resurser jag har i min röst och samtidigt kunna utmana mig själv genom att sjunga det mjuka och kombinera det med det tuffa och raspiga, det är helt awesome!

Vad tycker ni om ert förband Shadow Quest?

Jag tycker att de är toppen! De har bra låtar, en kanonduktig sångare och är verkligen ett gäng trevliga killar och som du ser, vi kan till och med dela loge. Det finns ingen som är ett arsehole… (skratt) Jag tycker att det är så mycket smidigare att vara vänliga mot varandra, det finns ingen anledning till att någon ska vara lite bättre än någon annan bara för att man är headliners!

Ni gör er första headliner turné och har just kommit tillbaka från Japan, berätta…

Ja det stämmer, det var vårt tredje besök i Japan men första gången som huvudakt och gensvaret var större än förväntat! Som i Tokyo till exempel, där blev publiken helt galen redan innan showen. Vi spelade där på en onsdag och jag tänkte på innan att hur ska det bli, men det har varit likadant alla gånger vi varit där. Publiken är helt enastående och välkomnande.

Vi spelade också för första gången i Osaka, och där frågade jag publiken hur många som sett oss tidigare, det var bara några få händer som dök upp vilket betyder att det var en helt ny publik för oss att vinna över på vår sida… Vi upplevde också en väldig skillnad mellan publiken i Tokyo och Osaka, i Osaka var publiken artigare, kan man säga. Före showen var det helt tyst i publiken till exempel men när vi väl börjat blev de bara galnare och galnare, så jag tror att vi vann över en hel del fans till framtiden. Men vi har redan en skara fans i Osaka och vi skrev en hel del autografer innan showen men helt klart lite mindre än i Tokyo men det ska vi ändra på! (skratt)

Noora & Åsa. Foto: svip.se

Är det någon skillnad på publiken i Japan om du jämför med publiken i Europa?

Ja det är det, men det beror på så många saker. Det beror på kulturen, vilken veckodag eller om det är en helg vi spelar på och självklart på stället! Men det är ju det som är tjusningen med den här branschen, att det är sådan variation och ingen show är den andra lik. Även om vi spelar samma låt om och om igen så finns det alltid små nyanser, eller större skillnader på hur vi spelar låten. Varje gång är som en nystart, i alla fall för mig personligen.

I Japan är publiken alltid entusiastisk och jag kunde se skillnaden när vi turnerade med Sabaton i Europa så hade vi helt klart den bästa publiken i Bulgarien. Publiken var helt uppumpad innan showen och fastän vi “bara” var förband så var de helt enorma. I vissa länder så måste man verkligen värma upp publiken och visa vad man har, och oftast så går det bra. Men det är bra att de inte är helt galna på varje show också eftersom det håller oss hungriga och vice versa.

Vilka hade ni med er som förband i Japan?

Vi hade inget förband! Det var typ cold water! (skratt) I Osaka hade vi förmodligen behövt ett förband eftersom det var en helt ny publik där och en väldigt förväntande atmosfär, så ett förband hade hjälpt till att släppa på spänningarna som låg i luften. Men under showen blev de ordentligt uppvärmda!

Ni har turnerat flitigt som förband i Europa med bland andra Nightwish, UDO, Powerwolf och Sabaton. Vilken är den största skillnaden den här headline turnén, förutom det uppenbara?

Den största skillnaden är att man som huvudakt har mycket mer ansvar och man har allas ögon på sig den här gången. Som förband så är man tvungen att spela som om man var huvudakten och verkligen ge allt, men pressen är ändå mindre. Men jag vill ändå tillägga att det också är ett stort ansvar att vara förband, för ger man inte allt och gör sitt bästa så får man troligen inga bokningar och kommer inte heller att bli huvudnumret i framtiden.

Vilket band har varit bäst att jobba tillsammans med?

Alla band som vi har turnerat ihop med har varit bra på sina egna sätt. Men jag måste nog säga att Sabaton är det band vi kommit närmast. Vi har turnerat mycket tillsammans och har haft en jättefin typ av “brotherhood” atmosfär på turnéerna. Sabaton till och med kom in till våra kvarter och hängde tillsammans, så det säger väl egentligen allt!

Med varma hälsningar till Noora och bandet önskar jag er all lycka till i framtiden.