Detta är din debutroman, men du har skrivit lite annat innan…
Jag har skrivit pjäser tidigare. Jag började skriva på allvar på 90talet då jag jobbade som skådespelare. Men jag orkade inte med skådespelarlivet. Då tänkte jag att jag får skriva för teater istället. Nu har det blivit ca 30 pjäser varav två har blivit uppsatta av teaterverkstaden i Östersund. Men Mentalaren är det första som jag skriver som är renodlad prosa.
Hur kom det sig att ni inte gav ut boken som print on demand eller liknande, utan i det handbundna formatet?
Det var Petronella på Kulturopportunisten som sa att hon handband böcker. Hon frågade om det var okej för mig att hon gjorde det i hundra exemplar. Det hade jag inget emot.
Manuset till boken, när skrevs det?
Boken skrevs för ca tolv år sedan. När sen Petronella sa att hon tar sig an boken så hade hon fixat med korrekturet och jag var så övertygad att det skulle bli bra i hennes händer så jag har faktiskt inte läst boken efter det. Jag håller på med en ny bok istället.
Boken handlar om ung kärlek…
Det handlar om ung kärlek, men egentligen är han närmare de förtio. På det sättet kanske det inte fungerar riktigt ihop med stuket i boken.
Hur skulle du vilja beskriva berättelsen i boken?
Första kapitlet är väldigt sexuellt, men ju längre fram man kommer i boken så visar det på huvudpersonen Johan Kalls sympati och lojalitet mot de som själva har råkat illa ut. Till exempel så sker det övergrepp på ett behandlingshem.
Det är rätt så olika personer han stöter på…
Det är det. Det är en brokig samling av folk. Personen Sofie är taget från en kvinna som jag lärde känna när jag var inlagd. Jag vet inte vad den stackars människan gör idag för att hon hade kol. Kanske är hon död. Sen har vi han som säger att han hatar sina föräldrar och tjejen Viktoria som lämnar Johan i början av romanen är byggt på en flickvän som jag hade som gjorde ungefär samma sak. I övrigt så är det mycket hitte på.
Upplevde du att omgivningarna var som du beskriver dem när du var inlagd?
Så var de på Sahlgrenska. Det stod ”fuck”, ”ta mig här ifrån” och liknande på väggarna. Jag fick min diagnos, schizoaffektiv, där. Allt föll för mig. Jag var där i tre månader för jag hade ingenstans att ta vägen och den avdelningen upplevde jag som den jag beskriver i boken. Sen måste jag säga att de senaste åren har jag tagit emot hjälp istället för att neka hjälp. Jag inbillar mig att psykiatrin är något bättre idag. Kanske inte inne på en psykosavdelning men på allmänpsyk har det blivit bra mycket bättre.
Känns det skönt att kunna skriva av sig en sån här upplevelse?
Det gör det absolut. Det var faktiskt skönt. Det är mycket dialog i boken, men jag tycker att jag fann en ton som håller mig till rakt igenom boken. Det blev inte en massa avsatser så att personen pratar på ett sätt ibland och på ett annat vid andra tillfällen. Huvudpersonen i boken påstår att psykiskt sjuka är genier medans de andra är fantasilösa arslen. Det var ett språk som jag hade då, men inte har längre.
Kan det vara så att olika diagnoser medför olika möjligheter?
Det finns en mängd möjligheter för oss människor som har de här diagnoserna. Sen kan det hända att jag är speciell då jag kommer ifrån teatersammanhang och var i den luften som det innebär. Och sen så hamnade jag inom psykiatrin. Då tänkte jag att jag måste ta mig här ifrån. Kände att jag var tvungen att skriva. Det är många av mina vänner som också skriver, men de skriver kanske en gång i veckan.. Jag försöker att skriva åtminstone två timmar om dagen. Jag har varit väldigt ihärdig, liksom.
Har du haft andra jobb utanför teaterns värld?
Jag började som plåtslagare i tio år först. Jobbat inom vården och kört lastbil.
Du slutade som skådespelare, vad fick dig att göra det?
När jag gick teaterlinjen så njöt jag något oerhört under halva terminen. Sen satte vi upp Tartuffe. Jag var duktig. När de andra var nere och drack en öl på stan så satt jag kvar och gick igenom hur jag skulle röra mig på scen. Jag var extrem och det var jag även när jag jobbade som skådespelare. Det blev perfektionism och lite elitistiskt. Jag hade teater galeasen som förebild vad det gäller inspirerad teater. Jag orkade helt enkelt inte. Jag kände mig tom inombords efter att jag stått på scen. Sen så är det rätt så hetsigt när man jobbar i en fri teatergrupp. Man reser iväg å kör flera föreställningar i ett sträck, sen plockar man ihop scenografin för att åka till nästa stopp. Till sist fann jag inget nöje i det utan tänkte att då får jag istället skriva teater.
Hur upplevde de andra i gruppen dig?
Jag var ingen trevlig människa att känna på den tiden.
Foto: Petronella Simonsbacka
Får man fråga vad nästa alster kommer att handla om?
Det handlar om tre killar som är sjutton år och som växer upp i en småstad. De är väldigt olika varandra. En kallar jag för psykfallet, en för konstnären och den tredje är en vanlig kille. Antingen kommer det att bli i ett enda svep den kvällen som de går ut på disco var för sig. De känner varandra men är inte vänner. Eller så kommer det att hoppa så att det är fem år mellan varje gång som ett nytt kapitel börjar. Då får man följa hur de mognar och förändras med tiden. Men det är en ljus historia. En av killarna kommer troligen att hamna på psyket för han drar sig undan, vill inte gå ut och vågar liksom inte ta del av sin ungdom. Han ligger hemma och fantiserar istället. Konstnären vill iväg till Stockholm så fort han kan. Vanlige killen vill utbilda sig till snickare.
Finns det även i den berättelsen erfarenheter ur ditt eget liv?
Det är det och det finns i alla tre personerna. Grunden till den berättelsen var en pjäs som jag läste på teater Uno. Det var första gången som jag fick ett honorar i mitt liv, vilket jag minns mycket väl. Då var det tre personer som satt på en järnvägsstation i tre omgångar från det att de var sjutton år fram tills de var trettio år. Nu känner jag att den berättelsen får ta nya vägar och jag är inte så säker på att jag känner karaktärerna så väl ännu. Förhoppningsvis kommer jag att göra det ju längre fram jag kommer i boken. Men boken kommer att handla om psykisk ohälsa och drömmar.
Vilka har du som dina egna litterära förebilder?
Jag tycker väldigt mycket om Dostojevskij, i alla fall så gjorde jag det förr. Sen tycker jag om Kafka. De senaste åren har jag faktiskt läst deckare. Först började jag läsa om böcker med Stephen King som jag läst när jag var yngre. Sen blev det Henning Mankell. I och med att det går lite bättre med mitt skrivande så har jag börjat återvända till Kafka.
