The Old är bandet som finns för att fylla tomrummet för musik som inte handlar om att det var bättre förr, trots att den görs av människor som var bättre förr. De sjunger snabba sånger om döden, demens, världens undergång, pensionssparande, läsglasögon och andra stora frågor som rör livet för och engagerar en publik som passerat zenit på väg in i livets ”tredje period”. Vi fick oss en pratstund med bandets sångare Ben Malén.
Har ni spelat ihop under en längre tid?
Så här är det, vi är alla vuxna män i våra sämsta år och 2017 gjorde vi en grej ihop. När jag var mellan 15 och 23 år gammal så bodde jag i Finland sen flyttade jag tillbaka till mitt hemland Sverige. När jag bodde i Finland så hade vi ett punkband och vi (delar av bandet som nu är The Old) repade på en ungdomsgård. När ungdomsgården skulle firas så ville de få dit alla gamla band som repat där på sjuttiotalet, så vi blev tvungna att skriva nya låtar då vi inte kom ihåg så många av dem som vi spelat där och då. Så jag skrev några nya låtar utifrån att vi är gamla punkare nu. Vi gjorde några gig och tyckte att det var så jäkla roligt. Och på den vägen är det.
Då spelar ni samma typ av musik som ni växt upp med?
Du har säkert läst undersökningen som säger att man definieras av den musik som man lyssnade på runt 14, 15 års åldern. Jag kan tycka att det görs för lite ny / gammal musik till den del av befolkningen som är 40 år och äldre. Och den delen är ca 60 procent av befolkningen. Utan gamla artister lever kvar och spelar mer och mer ballader. Nu generaliserar jag (skratt). Men det kommer inga gamla artister som gör ny musik som är som den musik som de släppte när de själva var yngre. Men vi fyller lite av det tomrummet då vi skriver låtar som vi gillade när vi var i den där åldern och då upptäckte jag att bandnamnet The Old var helt fritt. Tänka sig, ingen ville ha det namnet! (skratt)
Ingen som antytt något över att ni har en högre medelålder än de flesta punkband?
Jag brukar säga att det är väl som att spela golf. Jag är gammal popstjärna, skivbolagsdirektör och vi alla i bandet är folk som har ett liv, men så upptäckte vi att det är nån självspeglade revolution musikmässigt. Vi är gamla punkare och vi har varit ganska förfärliga. Det finns en textrad i låten ”The Boomer” som summerar det ganska fint: ”…rock´n´roll killed our hearts and destroyed our soul”. Vi blev ju gubbar och tanter hela ligan så nu gör vi någon sorts revolt mot vår egen generation.
Men istället för att stå kvar och stampa i tonårsåren så har ni gått vidare…
Att bli nån gammal nostalgisk gubbe är bara tråkigt för man kan ju de där låtarna som man gillade då utan och innan. De 60 procent av Sveriges befolkning som är över 40 år består av gamla punkare, rockare och är människor som är uppvuxna med ganska hög energi musik. Musikbranschen utvecklas och då blir det mindre av ny musik av samma sort som de växte upp med.
Jag och mina skolkamrater sa att det måste bli headbanging på ålderdomshemmet som gäller när vi hamnar där.
Exakt. Vi har satt upp det som mål med The Old för det är där vår stora marknad kommer att vara. På hemmet. De flesta var mellan 15 och 25 när punken kom så de börjar snart trilla in där och de vill inte ha Jularbo utan något med drag i.
Är det du som är äldst i bandet?
Nej, jag är näst minstingen. Uffe är folkpensionär 65, Micke som är 61 är ett halvår äldre än mig (60) och så har vi lillchippen Stefan 58. Sen så är min syster Taina med när det passar. Hon är en upptagen affärskvinna som alltid har velat vara med i ett band, så hon var med i studion och lade lite vocals. Då frågade hon om hon fick vara med i bandet och vi sa ja. Efter det så har vi inte sett så mycket av henne. Hon är bara 54, så hon är ett gränsfall.
Hur är det på era spelningar med medelåldern på publiken?
När vi har gig så brukar vi ha åldersgräns på 40 år. Det är jätteroligt och det funkar dessutom. Det har fått vända folk som är 38. De har fått visa leg och fått ett ”nej ni får inte komma in”. De har tyckt att det har varit lite roligt att de vägrats inträde när de är 38 år gamla.
Ni har nu släppt er platta ”Live After Death”, är det ert första album?
Vi har släppt musik sen 2017. Vi har släppt ett album tidigare (oktober 2020) som heter ”The Old Testament”, med mycket låtar om döden. Efter ”Live After Death” är det tänkt att vi ska släppa en platta innan det gått ett år från första plattan. Så i oktober kommer det ett album till.
Då släpper ni musik lika ofta som man gjorde på sjuttiotalet?
Vi satt och pratade om att Queen släppte ”A Night at the Opera” och ”A Day at the Races” med elva månader mellan. Tänk att få ihop två så ikoniska plattor på så kort tid. På den tiden släppte banden minst ett album per år. De han med att turnera och spela in trots att det var mycket krångligare att spela in på den tiden. Kunde de göra det så ska väl vi kunna släppa tre album på ett år. Våra låtar är inte så långa, The Boomer är vår längsta nånsin och den klockar in på 2:25.
Kan det bli ett världsrekord med tre plattor på ett år?
Det kanske det kan bli. Om man adderar ihop vårt bpm, åldern på bandet och antal album på ett år så blir det nån form av rekord.
Ni skriver om sånt som är intressant för de äldre som pensionssparande…
I The Boomer har vi raden: ”the only thing we really care about is the pensionfunds and a house in the south”. The Boomer är skriven ur nån sorts självspeglingsperspektiv, det är vår generation vi sjunger om och summeringen av den är att det enda vi egentligen bryr oss om är vårt pensionssparande och huset i Spanien. Resten skiter vi ganska fint i och lämnar till nästa generation att fixa. Det handlar inte om oss som personer utan snarare om vår generation. Jag kom på den tanken när jag satt på ett gym, jag rör mig där tidigt på morgonen när pensionärerna är där, då hörde jag fyra lirare som satt och pratade. Det enda de pratade om var sitt pensionssparande och sina hus i Spanien. Det var det enda som bekymrade dem.
Läsglasögon ligger även de nära till hands…
Det finns en låt på plattan där refrängen går: ” I cant find my backstagepasses, i lost my reading glasses”. När man gigar så är texten på låtlistan så stor så nu kan den inte bli större, utan nu får man ta på sig läsglasögon. Alla i bandet har läsglasögon med snodd för att markera.
Så det har blivit lite av er image?
Ramones hade skinnpajar, vi har läsglasögon. Vi var in på nån mack och köpte likadana med likadana snoddar. Sen tappade nån bort sina så att en har annorlunda, men det fick vara okej.
Har du nån favorit bland alla låtar ni skrivit?
Vi har en låt som heter The Drug med raden ”you dont need no drug to forget”. Den handlar om begynnande demens eller allmän glömska som drabbar en i vår ålder. Samma effekt som vissa substanser ger och är rent monetärt billigare, men man får kanske betala ett högre pris fysiskt. Jag vet inte utan man får se när man själv hamnar där hur kul det är.
När jag lyssnade på The Boomer så tyckte jag att det var som en mix av Iggy Pop och B 52´s musik.
Mmm, allt sånt som man lyssnade på när man var knodd.
Är det några av dina husgudar?
Jag mötte gud när Ramones första platta kom. Jag kan tänka mig att det var för mig liknande känsla som när någon blir frälst. Det var en ögonöppnare när deras debutalbum kom. Jag vaknade som en alldeles vanlig medborgare och slutade dagen som punkare. Det var Ramones, Clash, Iggy, Sweet, Suzie Quatro och den tuggummi pop som spelades. The Sparks var min första konsert jag gick på och man tittade på sladdar, förstärkare och allting bara snurrade i huvudet på en. På den tiden var det inte så vanligt att man gick på spelningar så det var som julafton. Sen så spelade Bowie en enorm stor roll för alla som var unga på sjuttiotalet. I vår musik hör du mycket Ramones. Det ska gå fort, vara kort och koncist. Men man hör alla våra gamla idoler i musiken och det är meningen.
Du som har varit med i musikbranschen ett tag har du något råd till hugade artister?
Rådet är att först skriva en fantastisk låt och sen skaffa sig en frisyr. Turordningen måste alltid bottna i att du har musik som berättar nånting, engagerar, det finns en mening med. Låten måste vara väldigt, väldigt bra för det finns gott om skitlåtar och världen behöver inte fler. När du fått ordning på det kan du fundera på hur du ska se ut, hur du ska marknadsföra dig och alla de andra grejerna.
