Martin Høybye ökar medvetenheten om sociala och miljömässiga frågor via sin musik

Reklam

Martin Høybye är sångare och låtskrivare med en doktorsexamen i sångkonstens processer. Han har skrivit låtar i samarbete med människor i Sydafrika och på andra håll sedan 2018, sammanfattande erfarenheter av att leva med klimatförändringar och den biologiska mångfaldskrisen. Albumet Songs in the Key of Collaboration som släpps den 30 april 2024 genom Songcrafter Music innehåller tio låtar alla skrivna med personer som tackade ja till Martins öppna inbjudan att samskriva – oavsett tidigare erfarenheter inom musik. Alla låtar skapades utifrån medskrivarnas upplevelser. Albumet producerades av Dennis Ahlgren, och är en del av produkten Martin Høybyes konst- och praktikbaserade doktorsavhandling ”Sånger i nyckeln till Samarbete – Att engagera sig i antropocena ögonblick genom personliga och kollaborativt låtskrivande” (Aarhus universitet, 2023)

Du har släppt två singlar från ditt kommande album. Kommer det bli fler singlar?

Den första singeln heter End of the World och det är en egenkomponerad sång och den har formen av gamla folksånger, Den är min hyllning till Thunberg och Autumn Peltier, och i förlängningen alla ungdomsklimataktivister. Den andra singeln, Where the Water Was, följer typ samma tema, men är skriven i samarbete med Casper Ace i Cape Town. Även videon vi har gjort för denna bestämde vi skulle bygga på samarbete och naturligtvis skrevs den i en miljö väldigt långt från alla andra delar av världen, nämligen den södra spetsen av Afrika. Det kommer en tredje singel i januari som också är resultat av ett samarbete. Den skrevs i Kapstaden. Sen är det planerat att det kommer ytterligare en singel den 1 mars. Allt som allt är det planerat fyra singlar. Hela albumet innehåller 10 låtar och två av låtarna är så skrivna av mig och åtta av låtarna är skrivna tillsammans med andra. I projektet som helhet har jag skrivit 35 låtar.

Och du kan självklart inte lägga 35 låtar på ett album. Var det svårt att välja ut vilka som skulle få vara med?

Jag var tvungen att någon gång välja vad som skulle hända på det första albumet och det hade faktiskt mer att göra med hur de enskilda låtarna lät när de spelades bredvid varandra. Sen kom frågan hur man får ett sammanhängande album utifrån valet av 10 låtar? Så det har varit ett kuratoriskt beslut att fatta också.

Ja, men jag såg att du hade gett ut två album något år, så är det möjligt att du kan göra två album när du har så mycket material?

Det är absolut möjligt. Innan jag startade det här projektet jag har släppt sju album i mitt eget namn och det här är typ ny mark där jag tog ett mycket medvetet beslut under mitt doktorsprojekt. Jag tog med mig min befintliga låtskrivarpraktik in i akademin och förvandlade den till en forskningspraktik och sen tog jag ett medvetet beslut att försöka dela det jag kan som artist med andra. Så det är ett steg längre än vad man kan kalla dokumentärlåtskrivande eftersom det går lite längre än att gå ut på fältet och lyssna på folks berättelser och sedan gå hem och skriva en låt om det. Jag vill ha den där konversationen i fält och skriva låten i fält med människorna som berättar historien och göra dem till kollaboratörer på ett  så jämlikt sätt som möjligt. Så det var flera element som jag var tvungen att införa för att få det att hända. Men med det sagt så är det omfattande att komma iväg med något i stil med 35 låtar från ett sånt forskningsprojekt. Det är mycket material. Så jag har definitivt en plan att den här första skivans låtar är volym ett och sedan kommer det att finnas andra berättelser att dela på volym två. Och så vidare.

Men de låtarna för ett eventuellt andra album har ni inte börjat på än?

Jag har dem inte planerade för produktion och de är inte släppta än. Jag vet att vi kommer att spela in nästa år och jag ganska säker på att det kommer att bli ett av dessa album. Men jag tror tiden får utvisa när.

OK, men när du arbetar med olika människor, är de från hela världen på dessa åtta låtar?

Ja, låt oss tänka på att på de låtar som valts till den här skivan är de mest från Kapstaden och Greater Cape Town-området. Nu är det en mycket bred beteckning eftersom skillnaden mellan rika och fattiga i Kapstaden är den största någonstans i världen. De människorna som är rika är så ofantligt rika. Och de människor som är fattiga är så fattiga att det egentligen inte finns någon annan plats i världen där fattigdom är så förtätat i ett utrymme. Och det är inte så att jag jobbade med superrika och jag jobbade inte heller med människor som höll på att dö av svält. Det är inte vad jag säger. Vad jag säger är att det var långt, socialt, från en bättre ställd stadsdel till dessa kåkstäder där människor lever i fattigdom. Ungdomsarbetslösheten där jag arbetade var 45 till 50 %. Så dessa kåkstäder är hårt drabbade av fattigdom, kriminalitet, våld och hyser dystra framtidsutsikter för unga människor.
Jag jobbade i en stadsdel som heter Vrygrond, precis i närheten av en mycket välbärgade stadsdel som heter Muizenberg.
Och det som är väldigt talande för Kapstaden är att det ofta är bara några 100 meter mellan denna nästan desperata fattigdom och det välstånd som människor har när de har det bättre i vissa delar av staden.
Så när jag säger att jag har arbetat med människor i Kapstaden, är det verkligen för att säga att det inte finns en typ av Kapstaden eftersom det har att göra med var du bor och vilken din bakgrund är, vilka privilegier du har. Och visst är detta förmodligen lika bra för en som mig.
Vem kommer in i den situationen som skandinav?
Finns det vissa privilegier som jag åtnjuter på grund av att min bakgrund är vit?
Att vara av något slags medelklassmedborgare?
Ett exempel på mitt privilegium var den rumslighet jag hade.. Ena dagen arbetade jag i stadsdelen  Vrygrond och  sedan gick jag från Vrygrond för att äta en snabb lunch i Muizenberg, Vilket är en exklusiv stadsdel i jämförelse. Och sedan körde jag vidare till en mycket flott stadsdel i Constantia och skrev en sång där. Allt på en och samma dag. De lever sina liv åtskilda.
 I Canstantia skrev vi så den andra låten “Freedom Is a State of Mind”, som också är den andra låten på albumet.
Så dessa människor skulle normalt aldrig gå till varandras grannskap. Det är inte så att de gick till varandras kvarter. Och det som är intressant här är att jag hade friheten. Jag åtnjöt friheten att både arbeta i det fattiga grannskapet och i den mycket privilegierade miljön på en och samma dag.
Så det berättar mycket om det avsevärda privilegiet av rumslig rörlighet som jag njöt av, som jag hade p g a min bakgrund.

Så det är som att det är någon osynlig vägg mellan dem.

Ja det är faktiskt nästan påtagliga väggar, men man kan inte se dem.
Men det beror på att Kapstaden av alla städer i Sydafrika är att det som fortfarande är den mest rassegregerade staden.
Jag tror att det är säkert har med apartheids sociala ingenjörskonst att göra.
Och så finns det en rumslig sida av det som fortfarande är extremt uppenbar. Du vet att ditt liv ganska mycket beror på vilken sida du du bor på av dessa linjer och naturligtvis är många av dessa linjer färglinjer.
Det är en ögonöppnare för det pågående arvet från ett visst strukturellt våld som har varit och vilket är djupt rotat. Det har definitivt förändrat mig som person att få arbeta i dessa utrymmen.
Och så det är den sydafrikanska sidan av saken. Det är väldigt varierande människor från många olika bakgrunder, religiöst, hudfärg, politiskt, ålder från tonåringar till pensionärer.
Men även då skrev jag låtar i främst Danmark under covid-19-pandemin, när det var omöjligt att resa och vi var tvungna att hålla oss inom vissa gränser, så jag började arbeta med människor här och arbetade också med människor som var från olika nationaliteter, vilket också hände i Kapstaden nu förresten.
Så det handlar inte om att det är låtar skrivna med folk från Sydafrika och Danmark eftersom det bor folk på de där två ställena som kommer från andra orter.
Jag jobbade med en dansk-somalisk person under covid-19 och även en engelsman men även danskar och en person från Malmö, Sverige och nu i Kapstaden hände samma sak.
När jag trodde jag att jag skulle arbeta med de sydafrikanska barnen så visade sig att en av dem hade bakgrund från Demokratiska republiken Kongo, och i själva verket var honom att betrakta som en invandrare.
Jag har även arbetat med människor med bakgrund från Ghana och Zimbabwe. Så det var verkligen en väldigt varierad grupp människor som svarade på den här öppna uppmaningen till att vara välkomna att skriva en låt, skriva en låt med mig. Och jag tycker att det var en underbar sak att få uppleva. Du lär känna män, kvinnor, barn, ungdomar, unga vuxna och vuxna och äldre.
Och sedan från alla dessa olika samhällsklasser och kulturella bakgrunder till att ömsesidigt kunna skapa ett utrymme av förtroende där vi kunde dela våra berättelser och ta reda på vad inom dessa berättelser som var temat att arbeta med den dagen.
Innan man kommer så långt måste man möta varandra i ett utrymme av förtroende. Efter det får man en positiv energi mot att vilja skapa något av de två kapaciteterna som finns i rummet.

Låten Where the Water Was, villt få oss att inse att vi är beroende av naturen och borde ta lärdom av den kunskapen från tidigare generationer. Men jag hörde något den här veckan, att de rikaste är de som inte bryr sig så mycket om naturen och bidrar mest till föroreningar. Såg du sådana skillnader i Kapstaden?

Om jag skulle generalisera lite så tror jag tror att det är sant.. De mycket rika har förmånen att de alltid kommer att kunna flytta till en annan plats eller fly från en situation eller investera i något till sin egen fördel. När du inte har de alternativen – nu har jag inte arbetat med människor som levde direkt från det jorden ger – men det fanns situationer där du var väldigt beroende av vad kan vad som kan komma ut av en dags arbete.
Och om att om den dagens arbete innebär ett beroende av naturresurser, så tror jag att du får en bättre känsla för, eller en mer sammankopplad känsla av, vad naturresurserna faktiskt betyder för oss som människor.
Där jag tror att det är så, medan jag tror att det är lättare att glömma bort hur viktiga dessa resurser är för oss, om vi inte är i vår i kontakten med dem på daglig basis.

Och vatten är en naturresurs som vi är minst sagt beroende av.

Anledningen til att jag åkte till Kapstaden var i första hand att för att där var det var en vattenkris.
Vi har inte en vattenkris som sådan och kommer förmodligen inte behöva oroa oss för att det inte finns tillräckligt med vatten till människor i de skandinaviska länderna.
Men vi kan kanske bör oroa oss för kvaliteten på vårt vatten, om det blir för förorenat av en eller annan källa som vi inte har kunnat se upp med.
Men den ”Day Zero”, när vattenkrisen slog till, och som de upplevde i Kapstaden 2018-2019, och som jag också upplevde när jag var där, var den här nära ögat upplevelsen med att få slut på tillgängligt dricksvatten för storstad.
Normalt sett hör vi inte talas om detta, men människor som bor ute på landsbygden har svårt att hitta vatten.
Men nu var det mellan 60 och 70% av 4 miljoner människor som var drabbade.
När du är i en sådan miljö händer något intressant när medborgaren säger att du kommer att få slut på dricksvatten om tre månader.
Helt plötsligt,, vare sig du är rik eller fattig eller vad du än är, så blir frågan om naturresursen en väldigt slags förkroppsligad känsla.
Vad ska jag göra när vi får slut på vatten om tre månader?
Så det var en hel historia om det som jag tittade på då och som är intressant att fortsätta gräva i av många anledningar,..

Så kan vi säga att den här skivan som vi du ser dig släppa nästa år, är lite av ett wake up call till oss lyssnare. Att vi ska ta hand om naturen och lära oss av tidigare generationer?

Så är det och det beror mest på att det verkar vara känslan i majoriteten av låtarna som folket ville skriva. Oavsett hur privilegierade eller underprivilegierade de var eller var de var i sina liv.
Det är i allmänhet att deras egen upplevelse av motgångar eller förlust eller vad som helst, men det stannade inte som den enda historien.
De ville att den historien också skulle knyta an till ett universellt upplyftande budskap med skivan som också är ett återuppvaknande till en koppling mellan människor i naturen men också mellan människor.
Jag tror att detta är väldigt viktigt och jag hoppas att folk också tar med sig det från albumet är att klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen är mänskligt skapade katastrofer, men det kommer också att vara människor som löser dem. Det måste också vara människor som går samman och löser dem.
Och jag tror att vi som artister har den här förmånen, men också det här ansvaret, då vi har ett format som låtskrivare – och i låtskrivande kan vi hjälpa till att skapa dessa artefakter som gör det möjligt för andra att besöka platserna och berättelserna om medförfattarna till låtarna. Och hör dessa berättelser på ett musikaliskt sätt och kanske ta in deras perspektiv.
Och vad som förhoppningsvis händer är att mot den nya kulturen som vi alla måste gå mot, långsamt eller snabbt eller vad som helst, eftersom det kommer att finnas en ny kultur och en ny balans mellan människan och naturen är på den resan för varje gång vi hör och tar till oss ett annat perspektiv.
Jag tror att vi kan hjälpa till att införliva det perspektivet lite i vår egen förståelse av hur världen ser ut.
Så det är, tror jag,  i det långa och korta av vad låtskrivande är, när det tas till den här typen av uppgift, förhoppningsvis kan göra eller kan möjliggöra.

Din egen musikaliska bakgrund? Har du föräldrar som var musiker?

Jag växte upp med musik i den meningen att min mamma gillade att sjunga och hon gillade att sjunga mest vad jag antar att vi nu fritt kan kalla svart musik.
Hennes favorit var Louis Armstrong, men det fanns många andra som jag växte upp med att lyssna på och även folksångarna. Men det var inte så att hon uppträdde eller så.
Det är bara det att hon gillade att sjunga och och det är något med den amerikanska sången, en tradition som var avgörande för medborgarrättsrörelserna på 60-talet i USA som påverkade hela det musikaliska landskapet.
Från Woody Guthrie och Pete Seeger och sen kom Dylan och senare Springsteen och sedan Tracy Chapman.
Men när jag växte upp skulle det vara sånger som det skulle vara spirituals kanske som Swing low, Sweet chariot.
Och det skulle vara folklåtar som Dylans Blowin in the Wind. Det är sånt där jag växte upp med som jag inte tror nödvändigtvis bara berodde på mitt hushåll. Dessa sånger också sångs och spelades i skolan. Det var helt normalt att vid morgonsamlingar ta med några låtar där en av lärarna sedan spelade akustisk gitarr och och och alla skulle försöka sjunga i ton till samma låt.
Och som jag minns det, många av de sångerna var aktuella låtar i den meningen att de hade ett budskap. De hade anknytning till det som pågick i världen och som behandlades i låten i någon eller annan form.
För oss barn var dessa låtar bara var poplåtar som spelades på radio. Men när man tittar på det djupare budskapet i något som Blowin in the Wind eller Universal Soldier, vilket man inte börjar med som barn förstås, men när man blir äldre inser man historien som de bygger på.
När vi dansade och njöt av Buffalo Soldier, No Woman No Cry och den här typen av låtar, så älskar vi de här låtarna. Men jag tror att det är först när jag har blivit vuxen och jag börjar förstå smärtan bakom och nödvändigheten av låtskrivandet i den typen av låtar. Bob Marley skrev sina låtar eftersom de måste skrivas, och det finns en djupare historia om kolonialism och till och med slaveri och andra saker i koloniala sammanhang i USA, som är bak.
Jag måste erkänna att det hjälpte mig att göra fältarbetet som låtskrivare för att komma närmare People’s Song Movement på ett sätt genom låt oss säga Dylan, Springsteen Trace Chapman bara för att nämna 3.
Det är en stark tradition att komma ifrån, inte bara för att det är som Harlan Howard ofta sa, att
vad vi behöver här är ”3 chords and the truth”, sedan händer något i rummet, det blir ett mycket riktat rum mot att vi måste skapa den här saken i slutet av det här mötet, att det är den här låten och den måste berätta någon form av sanning och det ska bara vara en enda låt. De visdomsorden tror jag hjälpte.
Om jag hade kommit in i de där låtskrivarutrymmena och velat göra jazzimprovisation med människor och frågade dem om vi på något sätt kunde improvisera hur de kände sig i det, skulle det ha varit ett helt annat projekt.
Jag tror att det finns en djup koppling mellan mitt personliga musikaliska förflutna och jag har faktiskt skrivit doktorsexamen med framgång också ovanpå detta.

Men du har fler projekt på gång?

Tillsammans med min partner Jan Thomsen i Malmö ser jag nu fram emot att arbeta med spin-off projektet ”The New Songrise”.  Där kommer vi att arbeta för att skapa positiv förändring och upplyftning genom kraften i låtar och samarbeten.  Så i slutändan är detta doktorandprojekt och dess sånger också berättelsen om flera konkreta resultat i världen förutom det kunskapsskapande som manifesterades i avhandlingen. Jag är först och främst en praktiker och jag tror på kraften i samarbeten och faktiska resultat.  Vi kommer att använda de metoder som utvecklats i doktoranden för att nå ut för att skapa många fler samarbeten för att öka medvetenheten om sociala och miljömässiga frågor, i vid bemärkelse. Vi ”lever som vi lär”