LOVIS går sitt sista år på sin musikproduktions-kandidat på Musikhögskolan i Stockholm och har tidigare studerat på både Rytmus och Bromma Folkhögskola. Hon släppte sin första singel ”Vi kommer aldrig att vinna” samt sin första EP, ”Fyra känslor 27m2” 2020 och har sedan dess släppt ett antal singlar som många av dem hamnat på New Music Friday. Hon har även tagit emot Gärdestads-stipendiet 2020.
För mig så är du en ny artist, men du har redan hunnit släppa ganska så många låtar.
Ja, det har jag faktiskt under de två år som jag har hållit på. Jag släpper min musik independent och då kan det ta lite längre tid att nåt ut. Så jag är ganska ny för många fortfarande. Men det känns bra att ta mina första steg ut på egen hand. På de här två åren har jag testat nya saker, utmanat mig själv och tagit mig över tröskeln.
Har du satt upp olika mål som du ska nå på vägen framåt?
Verkligen. Första målet var var att komma igång. Där kan jag känna att jag startade lite för snabbt samtidigt som jag kan känna att jag var glad att jag gjorde det. Jag har hela tiden känt att jag vill skriva musik, men att jag har väntat på det tillfället i hela mitt liv. Så en dag så bara lossnade det och jag gjorde min första egna låt. Ett år senare släppte jag min första låt och det var den enda jag hade. Då tyckte jag att det var så kul att jag bara var tvungen att fortsätta. Då blev jag som en låtskrivningsmaskin som nästan desperat ville skapa nya låtar. Efter det ville jag göra en EP. Så då gjorde jag det med kort varsel. Jag gjorde några låtar, gjorde min EP och sen var det dags att gå vidare. Och nästa steg var att skriva ett album.
Men ett album är lite tvärtemot hur många artister släpper sin musik.
Idag ska man vara aktiv hela tiden och släppa singlar på singlar. Som independent tycker jag att det är svårt att få ihop det. Så jag tog ett steg bakåt och skrev ihop ett gäng låtar och har nu börjat ge ut dem ganska regelbundet. Att skapa ny musik tycker jag är det roligaste. Jag vill bara släppa de låtar jag nu har och börja ta tag i mina nya låtidéer till nästa projekt som såklart ligger långt framåt.
Även om man är så aktiv i tanken så hinner väl låtarna mogna innan de släpps?
Det känns som att varje låt går igenom olika stadier. Det här albumprojektet har varit många faser för mig rent personligt. Jag har aldrig gjort nåt liknande tidigare. Jag var så säker i början och körde spikrakt på min idé. Efter ett tag stannar man upp och känner att det här är ju inte alls bra. Då tappar man helt självförtroendet för allt man har gjort. Det var i fasen när allt började bli klart. Det var i våras. Då kom jag in i världens press, stress, prestationsångest och allt kändes jättejobbigt. Då ville jag inte släppa låtarna alls.
När du känner en sån stress kan du då lägga allt åt sidan och göra något helt annat för att släppa musikbiten?
Jag har försökt. Under sommaren tog jag en paus och jobbade ingenting med musik. Men det fanns uppe i huvudet ändå. Mer än nånsin. Jag gillar att skapa och är kreativ även inom andra områden, men jag har svårt att helt stänga av. Jag gjorde dock en ganska revolutionerande grej för mig under hösten när allt höll på att rinna över. Jag pluggar ju också utöver musiken så det kanske inte är konstigt att jag kan känna mig stressad, men jag kom till en punkt då jag insåg att musik är det jag älskar och ska det här hålla så måste jag göra något. Då bestämde jag mig för att åka ut till mitt lantställe helt ensam. Där stängde jag av alla kopplingar till internet, min mobil gömde jag undan, ingen TV, ingen bok, ingenting. Allt var avstängt i fem dagar för jag ville se vad som händer med mig då. Då var det som att jag nollställdes. Allt som hade med albumpressen att göra och som jag kände hemma bara försvann där. Efter det har jag kommit in i ett nytt tänk och är redo att släppa ut de låtar som jag har. Nu känns det bara kul. Och jag känner mig stolt över allt jag åstadkommit hittills. Även lite ”skit samma-tänk”. Bara jag gör det jag tycker är kul så ska man vara nöjd. Det är ju ändå det viktigaste?
Risken när man skapar är väl att man ska bara göra lite till? Man vill hela tiden få det lite bättre.
Verkligen, men jag tycker ändå att jag har varit ganska bra på att bara ge mig. Jag låter mig få utvecklas och det hörs i min musik att det händer grejer för varje släpp. Såklart kan jag ju bli lite perfektionist ibland, men inte för mycket för då hade jag nog aldrig vågat släppa något alls. (skratt)
När du skriver dina låtar är det då så att du hittar på en story eller finns det nåt litet strå från det som händer i ditt eget liv?
Det är blandat. Dem låtar jag skriver själv kommer oftast till mig på ett annat sätt än om jag sitter med en annan person och vi skriver ihop. Då är det mer att man bygger upp en historia. Man inspireras av sitt liv och sen kanske man förstärker det i låten.
Skriver du ihop med många olika personer?
Nej, jag har ett litet, litet gäng som jag skriver med. Tror jag är lite skyddad från att sitta i sessions med större grupper. Jag har inte riktigt gjort det. Har nog varit ganska bra, på gott och ont, att sitta för mig själv och göra mina låtar. De låtar jag gjort själv ligger lite närmre mig. Jag känner lite press om jag sitter med flera i ett rum. Men det är något som jag vill utmana mig själv med mer.
Kommer du fortsätta att sjunga på svenska eller blir det på engelska framöver?
Jag har inga planer på att sjunga på något annat språk än svenska. Kan vara kul att skriva på engelska ibland, men det är svårt för jag har inte så bra ordförråd på engelska. Sen så märker jag att mitt melodispråk blir helt annorlunda beroende på språk. Vilket kan vara bra för variationens skull. Ibland har jag skrivit en låt på engelska och sen översatt den. Det är bra för att bryta invanda mönster.
Du har studerat på Rytmus, Bromma folkhögskola och nu går du på Musikhögskolan, men hur tidigt väcktes ditt musikintresse?
För länge, länge, länge sen. Redan som liten i femårsåldern när man står framför spegeln och vill bli artist. Redan då kände jag att jag kommer att vilja uttrycka mig genom musik. Sen blev det musikinriktning på högstadiet och där nånstans så började man tänka mer realistiskt. Man blev medveten om att det är jättetuff konkurrens och det tog på mitt självförtroende. Så jag gömde undan mina drömmar ganska länge. Under tiden som jag gick på Rytmus så kände jag mig osäker på mig själv. Tror man behöver såna faser för att få gro inombords. Jag var inte mogen för att ta steget då och då ska man inte tvinga sig. Efter gymnasiet blev det en dipp. Jag tog inte en ton, sjöng inte, spelade inte piano, ingenting på två år. Till slut kom en vändpunkt då jag insåg att jag mår inte bra av att inte ha musiken i mitt liv. Då var det dags att hitta tillbaka. Efter det har jag bara gasat på och låtit mig utvecklas till den jag är idag.
