Joe & The Anchor är ett band bestående av fyra grabbar ( Joakim Rosenlund, Robin Zhang, Viktor Edsjö & Ruben Sonesson) som producerar modern, gitarr-driven pop. Nyligen kom deras EP ”Blue”.” Blue är vårt sätt att dela med oss av våra känslor. EPn är som en enda sammanhängande berättelse, presenterad med olika scenarios hopbundna av ett och samma tema; att våga lyssna till sig själv och låta ens känslor komma till ytan, säger bandet.” För att få veta mer tog vi ett snack med grabbarna.
Hur kom ni fram till ert bandnamn?
Joakim: Det var min pappa som föreslog det precis när jag hade börjat spela musik med Joe and the anchor som ett soloprojekt 2013. jag ville ha ett namn som kopplade till havet och då var tanken att ha något med the anchor, som står för hopp, och Joakim blev Joe. Så gick det till.
Så de tre andra i bandet är ankaret?
Viktor: Vi brukar skämta om det. Vi håller Joakim till marken.
Ni är barndomsvänner, innebär det att ni gick på samma skola under uppväxten?
Joakim: Viktor och jag har gått i samma plugg. Vi lärde känna varandra när vi var åtta, Robin när jag var sexton och Ruben när jag blev tjugo.
Har ni spelat ihop under årens lopp?
Viktor: Det kan man säga. Jag och Joakim började spela i band tillsammans när vi var ungefär tolv, tretton. Då repade vi i garage och spelade på små lokala scener i Malmö. Sen så har vi spelat tillsammans i olika konstellationer tills vi hamnade i nuvarande band.
Var det samma typ av musik från början?
Joakim: Nej, det har varit allt möjligt. Rock, svenskt, experimentellt osv.
Nu har ni funnit er nisch, men skulle det kunna hända att ni spårar ur och plockar upp nåt från tidigare genrer?
Ruben: Det skulle absolut kunna hända. Eftersom vi gör allting själva, vi skriver allt och gör nästan allt omkring bandet, så är vi ganska självdrivande vilket gör att man vill utvecklas hela tiden. Så jag tror det är ofrånkomligt att vi kommer göra nya saker hela tiden.
Viktor: Det händer efter rep att man spelar lite allt möjligt. Vi har alla olika musikaliska influenser som kommer fram då och då, men när det kommer till musik som vi släpper så försöker vi få det att låta samlat. Det blir en enhetlig vision. Men vi vill även ha kul musikaliskt när det ges tillfälle.
Då skulle det kunna bli ett andra band där ni släpper material som inte passar i Joe and the anchor?
Robin: Vi har pratat om vi inte bara skulle gå loss, ha ett random namn och släppa lite random grejer. Så det finns med på kartan.
Ni skriver musiken ihop, gör ni det då två och två eller är alla fyra inblandade?
Joakim: Det är ofta två och två. Några av oss i sessionroom och med andra låtskrivare. Som det ofta är när man ska göra kommersiell pop. Bolagen vill att man ska göra det med nån låtskrivare. Vi försöker göra det mesta själva och skriva låtarna från scratch. Sällan som vi är alla fyra direkt utan det är två som börjar och sen expanderar vi med instrument. Vi börjar med att prata om vad som händer i livet innan vi börjar skriva och om vi då hittar något intressant så försöker vi utforska och skriva om det. När vi sen har en kladd så tar vi det till bandet som får känna in sig, komma med input då alla kan ha nånting i livet som vi kan få in i samma låt. Vi försöker få in flera aspekter. Det är därför låten Lou, Lou är en kärlekslåt som alla i bandet kan relatera till, för vi har tagit bitar ur varje bandmedlems liv.
Viktor: Vi snackar alltid innan hur det känns för att kunna hitta nån referenskänsla, så man har något att förhålla sig till.
Har ni nån som bestämmer i bandet?
Robin: Det är jag såklart. (skratt).
Viktor: Jag tänker att vi är en demokrati med en diktator. (skratt) Alla ska ha sitt å säga, liksom. Vi har olika områden där vi har olika mycket bestämmanderätt. Sen så var Joakim den som startade projektet och han är bra på att driva bandet framåt, komma med övergripande idéer och styr upp alla våra tankar.
Joakim: Jag är nån slags projektledare. Vi är demokratiska och har många idéer allihop. Men det måste vara nån som tar beslut och det blir ofta jag.
Har det hänt att det blivit två versioner på nån låt för att ni tyckt olika?
Ruben: Vi har nog haft tusen versioner på samma låt.
Joakim: Det behöver inte bero på att vi i bandet inte kommer överens utan det kan vara bolaget eller management som tycker att en låt ska anpassas efter en viss målgrupp. Då kanske man inte tyckt likadant utan det har blivit erfarenheter som man stött på under vägen.
Robin: Man vill skapa sin konst.
Ruben: Det är ändå viktigt att man drar åt olika håll. Det tycker jag att vi gör i bandet, men vi landar alltid i nånting som vi är väldigt nöjda med. Som Joakim sa så är det också andra faktorer som spelar in. Varje låt har många upplagor, men för det mesta håller vi med varandra om vad som ska göras.
De versioner som ni inte ger ut, lägger ni undan dem och eventuellt gör om dem till en ny låt?
Joakim: Det har hänt. Nu jobbar vi redan på uppföljningsmaterial till EP´n. Majoriteten av låtarna på Blue är gamla, de har legat i två år redan. Processen från att man skrivit en låt tills att den blir färdig och släpps är sjukt lång. Därför är det lätt hänt att man samlar låtar på hög som man sen inte kan göra nånting av förrän längre fram.
Men det är väl skönt att ha ett litet lager man kan plocka ifrån?
Ruben: Som band gillar vi att ha lite framförhållning. Vi vill ha nånting klart innan vi ger oss in i nästa sak. Men vi är också bra på att kill our darlings när det kommer till låtar. Vi släpper inte ut allt vi skriver utan bara en bråkdel. Den bästa bråkdelen.
Om man tänker på ämnena på Blue, var det svårt att blotta sig gentemot de andra i bandet?
Robin: Det är väl alltid svårt att blotta sig och prata om sina känslor. Men vi har känt varandra ett tag så det är ganska skönt att vi har varandra och vi kan dela med oss av grejer vi går igenom i livet. Det kan vara allt ifrån kärlek till familjegrejer. Vi jobbar mycket med musiken, pr-biten och administrationen och där emellan försöker vi hitta tiden till att prata och connecta. Vi jobbar inte bara ihop utan vi är ju vänner. Så det handlar nog mer om ifall man är redo att prata om vissa saker, men oftast spiller vi ut det för varandra. Oftast blir det nån sorts konst av det vilket är kul.
Joakim: Något som är viktigt för oss då vi spenderar så mycket tid ihop så vill vi vara så transparenta och öppna som möjligt hela tiden för vi vill att alla ska må bra. Det har också gett inspiration textmässigt och melodiskt. 2020 var ett år av motgång för alla. Vi tillät oss att känna det och gjorde något fint av det.
Kan man säga att det blir lite terapi att gå in i studion?
Bandet: Verkligen, definitivt.
Är vi gamla gubbar för dåliga på att dela med oss av våra känslor?
Ruben: Det är inte bara en fråga om åldern. Vi killar i allmänhet är inte så bra på att prata allvar runt känslor. Men som Joakim säger, spenderar man så mycket tid tillsammans så är det nästan ofrånkomligt. Hade vi inte berättat för varandra så hade vi blivit ovänner. Så jag tror att alla gubbar har det i sig också, det är bara att kämpa på.
Viktor: Man måste våga vara sårbar för det vinner man en del på i längden.
Robin: Då kan man läka också.
Ni tar själva fram det visuella så jag undrar vem den skyldige är till omslaget med hjärtat? (singel Wait on Me)
Viktor: Det var ett teamwork. Främst mellan mig och Joakim. Alla kan komma med idéer till det grafiska, men då vi två är utbildade och jobbar med grafisk design så är det något vi blandar in i musikskapandet. Ibland blir det halva jobbet att sitta med omslag och musikvideor, hela den visuella biten som är en stor bit av hur man presenterar sin musik. Hjärtat specifikt var Joakims idé.
Ruben: Det var mitt hjärta. (Ruben visar upp en plastmodell av ett hjärta) Jag blandade till blodet av sirap och karamellfärg. Men helt konceptuellt var det Joakims idé.
Hur känns det att lägga ner så mycket jobb på det visuella nu när ni bara ger ut musiken digitalt? Blir ni inte sugna på att ge ut det fysiskt?
Joakim: En vinylare vore absolut något.
Ruben: Vi har affischerna som bolaget tryckt upp och som man kan hitta i Sveriges större städer. De blir en fysisk manifestation av arbetet, men det vore trevligt att ha något påtagligt. Det digitala ger otroligt många möjligheter att sprida sin musik på ett sätt som innan var omöjligt.
Viktor: Jag tänker att det är något när vi gör när vi släpper en riktig fullängdare. Att vi trycker upp något. Det vore roligt.
Robin: Vinyl är på väg tillbaka hos ungdomarna.
När det gäller det svenska musikundret så brukar man säga att det delvis beror på vår statliga musikskola, har ni gått i musikskolan?
Viktor: Det kanske bara är jag och Ruben som gått musikskola. Ruben har gått på en dansk musikskola och jag har studerat på Skurups musikhögskola i två år. Det är en stor tillgång som jag är glad över att vi har i Sverige. Vi har fått tillgång till replokaler via kulturföreningar och vi fick chansen att åka med ner till Kroatien och spela där via en kulturförening. Malmö är en tacksam stad och Sverige ett tacksamt land att vara musiker i. Men det blir svårare och svårare att hitta replokaler nu för tiden.
Ruben: Det rivs titt som tätt. Man ska säga att man är ett företag som behöver ett kontor, då kan man få nåt bra.
Vad blir nästa steg efter Epn? Nya singlar?
Joakim: Vi har jobbat väldigt hårt med Blue så vi kommer lägga mycket krut på att marknadsföra den, spela den live på digitala festivaler. Det fokuserar vi på nu även om vi har material för en fullängdare och en till EP. Drömmen hade varit att corona äntligen lättar lite för vi har under 2020 fått en stor fanbase i Filipinerna, av alla ställen, och tanken var att vi skulle åkt dit och spelat i år. Pandemin satte käppar i hjulet, men det är vårt mål att få komma dit och spela för dem på riktigt då de har gjort väldigt mycket för oss digitalt.
