Forskare vid Uppsala universitet och SLU har hittat ett nytt sätt att läka sår snabbare. De är först i världen med att utveckla detta för behandling av sår. Då behandling av kroniska sår är ett område som idag drar enorma resurser är detta positivt då det i dagsläget saknas tillfredställande tekniker som ökar sårläkning. Vi frågade Mia Phillipson, professor vid institutionen för medicinsk cellbiologi, avdelningen för integrativ fysiologi, Uppsala universitet, för att få reda på lite mer.
Proteinet som man för in i såret, vad är det för protein?
Det är ett protein, CXCL12, som kroppen själv bildar när man får sår och som reglerar skadan. Det är en chemokin, vilket betyder att det lockar till sig immunceller.
Och dessa immunceller har vi i kroppen från början?
Ja, så det enda som vi gör är att vi lägger på de här bakterierna som producerar proteinet, så att man lokalt höjer koncentrationen av just det här proteinet i såret. Man hjälper kroppen att få dit lite mer protein vilket i sin tur gör att man får fler immunceller som är mer intresserade av att läka såret.
Skulle man kunna göra en liknelse med EPO?
Epo är ett hormon som ökar antalet av de röda blodkropparna. Här rör det sig om de vita blodkropparna. De vita blodkropparna är immuncellerna och de röda transporterar syre. När man ger insulin så ersätter man något som kroppen normalt gör. Ett kroppseget protein som man ökar.
Ni har testat detta på möss och på en modell av human hud? Har man tagit mänsklig hud då?
Ja, den har vi fått från sjukhuset. Den har blivit över efter ex bröstförminskning eller liknande. Så det är frisk mänsklig hud.
Då har ni testat på friska möss och på frisk hud, men kommer det att fungera på människor som inte är i hyfsad kondition också?
Det är det vi hoppas, för de här kroniska såren finns framför allt hos de som har diabetes eller har dålig cirkulation i benen. Därför har vi även testat på möss med diabetes och med dålig cirkulation i benen för att se om vi kunde se någon effekt då också. Vi blev jätteglada när vi kunde se det.
Ni kommer även att testa på en gris?
Det gör vi för att se så att det inte är farligt på något sätt. En toxikologistudie. Då kommer vi kolla att det inte blir rött eller svullet runt såret. Så inte bakterierna läcker in i kroppen. Det är samma studie som vi gjort på möss fast nu blir det på en mer människolik modell.
Och slutligen så testar man på en människa?
Ja det måste vi göra. Vi hoppas testa första gången i slutet av det här året.
TGFß – trasforming growt factor beta är något som finns i immuncellerna?
Det är många av kroppens celler som kan göra tgf beta. Det är en signal att öka sårläkningen. Det är som att cellen kan kommunicera att det är ett sår här, kan vi göra något åt det. Det är en cellkommunikatör, att celler pratar med varandra. Instruerar varandra och informerar varandra vad som behöver göras.
Det uttrycks som accelererad sårläkning, hur mycket snabbare går det?
Det är svårt att säga, men i våra möss går det väldigt snabbt de första två dagarna. Det är själva den initiala fasen som är väldigt accelererad. Men det är svårt att sia om. Det kommer säkert vara olika för olika situationer. Det som är viktigt om man tänker på infektion är att man snabbt stänger såret så att inte bakterier kan komma in. Där verkar det ha en väldigt tydlig effekt. Vi har bara jämfört med vad som finns rapporterat i litteraturen och då har vi inte sett någon annan behandling som ger en så här snabb acceleration. Det är det som gör att vi tycker det är väldigt spännande. Men jag vill inte säga att om du har ett sår så stänger det dubbelt så snabbt. Det beror säkert på individuella skillnader och vilka sjukdomar man har. Äldre personer läker långsammare än yngre.
Sårets placering kanske påverkar?
Absolut. Det är jag övertygad om.
Skulle man på sikt kunna ha med sig detta i en förbandslåda på arbetsplatsen?
Det är inte det som är vårt mål just nu, men förhoppningsvis kommer det alla till gagn. Nu jobbar vi för att se var det största kliniska behovet finns. Och det är hos de med svårläkta sår. I framtiden kanske det blir något som man kan köpa i kassan på Ica.
Var det här en forskning som ni hade planerat eller är det ett sidospår av något annat som ni har forskat på?
Vi såg att vi kunde få immuncellerna att göra det vi ville genom att förstärka såna här signaler i skadad vävnad. Det hittade vi först i en annan modell. Så var vi och pratade på sjukhuset om vad man skulle kunna använda det till. Då hade vi inga bakterier med i spelet utan bara ett övertryck av protein. Behandlingar är dyra så fort man ska ge ett protein. Ett annat problem är att de här såren, som vi blev uppmärksammade på, är att de producerar mycket enzym. Det är en del av skyddsmekanismerna, det som hamnar i såret ska brytas ner så det inte transporteras vidare i kroppen. Men det i sin tur gör att den behandling man lägger i såret snabbt bryts ner. Därför tänkte vi att vi skulle behöva ha som små proteinfabriker som hela tiden fyller på proteinet i såret. Gärna i en snabbare takt än det bryts ner så vi kan få en effekt av det. Det var så vi kom på de här mjölksyrebakterierna, som anses vara snälla bakterier. Man har inte i några studier sett att de skulle vara farliga för människor. Det visade det sig att vi var extra tursamma när vi använde oss av mjölksyreproducerande bakterier för att de producerar som namnet antyder mjölksyra i såret. Och den lilla pH-sänkning man får hämmar det nedbrytande enzymet. Vilket gör att vi får en pågående produktion av bakterierna och en minskad nedbrytning av bakteriernas mjölksyra. Jag skulle vilja säga att det här är grundforskning som genom olika sammanträffanden, som det ofta är, kunde leda till en klinisk effekt.
Det blev mer positivt när man la ihop sakerna?
Ja, synergieffekter. Det är härligt.
