Robert Wells firar 30 år med Rhapsody In Rock.

Ja det har jag, absolut! Det har hänt att jag har fått extremt ostämda pianon och vad ska man säga om det? Lite grand kan man stå ut med, jag är inte jättekänslig, men det är inte kul när det som vid nåt tillfälle fattades tangenter. Då kan det bli lite kämpigare. När vi spelade i Kina nån av de första gångerna så var det nästan efter varje låt så sprack en sträng. Till slut hade jag en och en halv mindre oktav att jobba med. Det var ett för gammalt instrument och det var för fuktigt, så träet gav vika.

När vi spelar utomhus brukar jag köra en stor digital konsertflygel, för då behöver man inte bry sig om väder och vind. Den är stämd hela tiden. Nu har de blivit så bra kvalité på instrumenten att det är helt ok. Jag jämför aldrig ett digitalt instrument med ett akustiskt, för det kan man inte göra. Det är två helt skilda instrument, en del avfärdar det, tycker inte att det är fint nog, men det räddar spelandet.

Repet var ett härligt återseende av många musikanter som var med redan för trettio år sedan, så det var jätteroligt på alla sätt. Första spelningen vi hade så var vi lika många, 52 plus eget kompband, men det var bara 80 i publiken. Det var inte lika kul, kan jag säga. Det var i Sundsvall. Då sved det, för jag var ensam ansvarig ekonomiskt för det.

Precis! Jag håller på och skriver en bok, men har medvetet väntat med sista kapitlet för jag vill ha med detta med olika möten och musiken. Jag är väldigt tacksam och stolt över mitt yrke och det som jag håller på med. Det är mycket roligare nu än för trettio år sedan. Då var man bara nervös och ängslig över allting. Nu kan man njuta på ett annat sätt.

Press kan man känna, men framför allt så har man inte så bråttom. Allt måste inte gå så jävla fort hela tiden. (skratt) Jag kan höra på gamla inspelningar att det borde bli fortkörningsböter på några låtar. Vi spelar mycket av det vi gjorde förr men det är mer tung gung i musiken nu. Det är en extrem blandning av musik. Det är Mozart, Tsjaikovski, AC/DC etc, precis som jag vill ha det. Hela mitt mål med det här är inget annat än att visa att det finns bra musik i olika genrer. Bara för att jag hade sånt strul när jag gick i skolan med min pianolärare som försökte tala om för mig att det var fult med vissa stilar inom musiken. Det är nog mer som jag är som människa jag gillar inte när någon ska tala om för mig vad jag ska tycka om och det gäller allt. Man måste ha ett öppet hjärta och lyssna och fråga sig : vad vill jag göra egentligen? Jag vill bara spela och det här passar mig som handsken. Och jag tror att tack vare att vi har den inställningen så märker folk det. Jag hoppas publiken ser att vi på scen har väldigt roligt.

Nöjesbranschen och musikerbranschen är så otroligt stor i olika områden. Om jag skulle fråga mig själv, vilket fack hamnar jag i? Jag vet inte om jag hamnar i något. Jag är musikartist, det är precis det som jag tycker om. Har man ett uppsåt när man går upp på scen och man verkligen vill underhålla så är det nog. Det lärde jag mig av Charlie Norman. Vi hade långa , långa diskussioner om det här med att varför går man upp på scen? Jo man älskar att stå inför en publik, man vill se att de är nöjda och dessutom trivs i salongen. Jag vill att de ska le och vara glada när de går hem.

Men jag började jobba som musikant för 40 år sen och hade turen att få åka bakom en massa svenska artister. Lill-Babs framför allt. Även Jerry Williams. Charlie och jag jobbade ihop i fjorton år. Så det är många lärotimmar som jag har fått genom att sitta bredvid och insupa deras kunnande.

Sju år. Jag är 57 år nu så det var för 50 år sedan. Jag började med pianolektioner när jag började i första klass.

Jag släpper boken ”Blod, svett och toner” den 28 augusti. Det är en osminkad bild av min del av branschen. Lite om upp- och nedgångar, saker som hänt under åren, roliga grejer och lite konstiga saker som har varit på vägen. Boken har kommit av jag har sommarläger en vecka varje år och jag har hållit på med ungdomar i tio år. Lite för att visa dem hur branschen fungerar. Det är en rolig och tuff bransch. Man får inget gratis utan det är ett hårt jobb. Man måste framför allt vara en entreprenörer.

En del får nog av mig, för jag älskar att byta låtlista. Eller bryta låtlistan. Jag är inte speciellt duktig på att hålla den kan jag ärligt säga. Man har lite mer ramar när man gör en symfonikonsert, men är jag ute med trion eller kvartetten så existerar inte låtlistor. Det finns inte på världskartan. Jag älskar att gå upp på scen, känner av publiken och underhåller från hjärtat. Det lärde jag mig av Charlie. Möjligtvis så kunde jag få reda på första låten, sen så sa han inget mer.

Jo, men kunde jag inte så gick det att hoppa in än då, så att säga. Jag lärde mig väldigt tidigt det här med gehör och jobba med alla former av musik. Redan när jag var 15 år kompade jag talangjakter i Gamla Stan i Stockholm. Sen var jag med i ”Så Ska Det Låta” i många år och där lärde man sig mycket.

Jag har lekt klart. Jag har fyllt min lekkvot för all framtid. Jag var med i nio år och det var jätteroligt, framför allt de första åren. Sen var det kanske lite upprepningar. Men den typen av lekprogram, inga priser, bara glädje, det kan inte bli bättre. Jag är allergisk mot program där de ska ha ihopsatta intervjuer, det ska lagas mat och gråtas ut. Jag får nässelfeber av det. Det måste finnas några program nånstans som värnar om musiken, det är inte så tyvärr. Den enda dröm jag har jag skulle vilja göra ett program typ ”Två och en flygel”.

…Jon Lord, Michael Bolton, Paul Carrack, en väldig massa olika artister. Jag ska inte sticka under stolen att jag blev lite starstruck när jag spelade in med Celine. Samtidigt så är jag ganska trygg i mig själv så jag kan inte säga att det musikaliskt var någon jätteutmaning, däremot var det en häftig grej för hon spelade in en låt som jag hade skrivit ihop med Anders Bagge. När vi var i Las Vegas och spelade in så var det bara hon och jag i studion. Inga andra. Det var magiskt och det var en fantastisk feeling där inne.

Jag var med 1987, 2003 och sen i stora finalen var jag med 2010. Då kompade jag Vitryssland. De frågade om jag ville vara med och då jag är en sån nörd som samlar på turnébadgear och som hade gett mig fan på att jag skulle ha en från Eurovisionfestivalen. Så jag var bara med för att få den där badgen.
Jag gillar melodifestivalen, men nu kan jag inte kalla det för melodifestivalen längre,  utan det är ett väldigt bra underhållningsprogram tycker jag. Jag älskade 70talet med mello, då längtade man till den kvällen. Jag satt själv i publiken när Ted Gärdestad vann på Cirkus med Satellit.

Jag är en nyfiken typ, så jag säger hellre ja än nej. En del i den här branschen är så trångsynta och rädda, vad ska folk tycka då, om man gör det eller det. Jag stötte på det där en gång när jag satt i orkesterdiket på Chinateatern i Stockholm. Jag var 20 år och bredvid mig sitter Ulf Andersson, en av Stockholms främsta jazzsaxofonister. Han hade tre år innan kommit hem från en världsturné med ABBA. Bara för att han hade spelat med ABBA fryste de ut honom från jazzscenen. Och just den här rädslan och tanken om vad som är fint eller fult, jag är inte riktigt vän av sånt, men alla får tycka vad de vill. Man måste inte gilla vare sig mig eller ABBA eller något annat. Men jag tycker att man måste respektera folks val. Det lättaste man kan göra när man hör någonting är att avfärda och bara hitta fel. Det fina är om du nånstans kan hitta något positivt i det. Man har alltid ett val att välja hur man reagerar.