Musiken är mörk fusion-funk som i princip bara framförs på en Gretsch halvakustisk gitarr. Vad som ledde Vai fram till detta för honom udda val säger han, ”Den hänger på väggen tillsammans med alla andra gitarrer och jag tittar på den lite då och då och tänker att någon gång ska jag spela på den…” Han fortsätter, ”Då jag skrev ackordföljderna för solodelen, och själva solot, grävde jag djupt ner i mina kunskaper i akademiska musikstudier för att skapa en uppsättning ackordföljder där harmoniernas atmosfär ändrades för varje byte. De täta ackordstrukturerna krävde en radda av intrikata former för att kunna fungera. Det är ett sätt som används av jazz- och fusion-musiker men jag visste att jag inte ville att det skulle låta så och att solona skulle vara mycket melodiösa. Resultatet blev starkt på så vis att hela solosektionen tar fram melodiösa atmosfäriska förändringar som växlar dramatiskt men som funkar som en helhet.”
Under sin över 40 år långa karriär har Steve Vai rutinmässigt skapat vad som vanligtvis skulle uppfattas som fullkomligt omöjligt till något mycket, mycket möjligt…men fortfarande ganska oerhört. Från starten som Frank Zappas ”stuntgitarrist” till sina senare expansiva och utforskande soloplattor har Vai ständigt utmanat uppfattningar om traditionellt gitarrspel och komponerande och har mer än en gång uppfunnit instrumentet på nytt.
Det har dock inte alltid, erkänner han, varit hans intention. ”Det är inte så att jag sitter och tänker att vad kan jag göra för att tänja på gränserna?” förklarar Vai om hans inställning till gitarren. ”Vad jag säger till mig själv är, OK Vai, vad kan du göra för att hålla dig intresserad, som kommer att fascinera dig och som är annorlunda än det du tidigare gjort?” Svaret på den frågan kommer i form av Vais nya och tionde soloalbum Inviolate. Ett nio låtar långt opus som (ledsen, Vai) tänjer på gränserna för instrumental gitarrmusik. Den här gången uppfann Vai, bokstavligen, inte bara en ny gitarr men en helt ny spelteknik.
Samtidigt innehåller Inviolent hans mest fokuserade, strömlinjeformade och kanske mest upplyftande musik på många år. ”Den är mycket Vaisk, vad nu det betyder,” säger han och skrattar. ”Någon annan skulle kanske kunna förklara det bättre än jag. Det är väldigt ärlig musik. Många av mina plattor är långa och innehåller flera koncept och sätt att leka med de olika historierna. Den här innehåller inget sådant. Det här är nio ganska täta helt instrumentala kompositioner som jag ville fånga och spela in så att jag kunde ta ut dem och spela dom live inför en publik.”
Plattans trollbindande öppningsspår, Teeth of the Hydra, är en slingrande, latin/fusion-färgad komposition som Vai skrev och spelade in med en unik specialbeställd gitarr som han döpte till Hydra. Men att kalla Hydra bara en gitarr är en underdrift. Den byggdes i samarbete med designers på Hoshino och byggde på ett steampunk-motiv som Vai kom på. Hydra är en best till instrument med en kropp, två huvuden och tre halsar som har bl a sju- och tolvsträngad gitarr, en fyrsträngad bas, välljudande harpasträngar, en halv bandlös hals, single coil, humbucker, piezo och sustainer mikrofoner, flytande och fasta vibraton, fasförskjutning och mycket mer. ”Det är en otroligt välbyggd maskin,” säger Vai. ”Jag sa åt snubbarna på Hoshino, ”Vad som kan anses som konventionellt, använd inte det.” Det här var ett tillfälle att vara brutalt kreativ. Det lyckades de med och mer därtill.”
Vilket även Vai gjorde. Låten igenom utnyttjar han Hydrans fulla potential av toner, omfång och klanger till att skapa en gitarr som med sitt omfång och uttryck låter i högsta grad levande. ”Det intressanta med låten och gitarren är att alls kom på en gång,” säger Vai. ”Det var ett av det där omedelbara stunderna av inspiration som bara slår till-boom!”
Med det sagt fortsätter han, ”Jag visste att jag behövde skapa något med Hydran som lät som ett riktigt stycke musik. Det skulle inte bara vara en kul grej. För om du visste vad mina händer gjorde och hur jag använder min vänstra hand för att skapa fraseringar som funkar när jag inte kan ta en ton för min högra hand gör något helt annat…åh herregud. Men det slutgiltiga resultatet måste funka på egen hand. Det fick inte låta som om jag försökte jonglera.”
