The Vanjas förvaltar the rock´n´roll spirit

Reklam

Sedan starten har denna Stockholmsbaserade kvartett levererat en hyllad egenart av rhythm ’n’ blues, pop, soul och rock ’n’ roll. De har under våren / sommaren spelat utomlands i Tyskland och Spanien och även här hemma i Sverige . Trots idogt turnerande har de hunnit med att släppa två singlar under året, My Girls och I Love Joey. Snart kan vi höra dem live i Stockholm på Akkurat . Vi fick en pratstund med sångerskan Vanja Lo.

Var det första gången som ni var på turné i Tyskland?

I Tyskland har vi spelat / åkt runt på en kortare turné förut, men vi har spelat i Berlin två gånger innan. Nu var det bara nya ställen som vi spelade på, förutom i Stuttgart där var det några som sett oss förra gången vi var där.

Kul när de dyker upp igen…

Verkligen! Det är alltid lite nervöst när man åker utomlands och man vet inte vilka ställen som det är som man ska till. Det känns alltid så osannolikt att det ska komma folk dit. Så då blir man jätteglad när det kommer en massa folk.

Hur stora är dessa klubbar?

Det har varit lite olika. Det har varit rockklubbar som tar typ 200-300 pers. Första spelningen som vi gjorde i Bremen var utomhus.

Ni kommer ge er ut på vägarna i Sverige…

Vi har varit på några orter under våren och sommaren. Men det blir fler spelningar på hemmaplan, snart i Stockholm. Den 19 augusti. Det gör vi parallellt som vi jobbar på vårt kommande album. Spelar in låtar och gör lite pålägg på låtar som nästan är klara.

Har ni nåt releasedatum för albumet?

Nu är allting så annorlunda. Vi kommer nog att släppa ett gäng singlar, men vi har inte satt nåt datum för hela skivan. Vi får se lite hur det blir. Men inom ett år kommer vi säkert att ge ut ett album. Vi har nu släppt två singlar. Först My Girl i februari och 18 maj släppte vi I Love Joey.

Och den senaste singeln har inget med Ramones att göra?

Det vill jag inte kommentera.(skratt) Om man är lite lurig där så kan man nog hitta en del saker som pekar mot Ramones. Ramones är stora förebilder kan man säga. De och många andra. Men de är som ett seriefigursband. Klär sig enhetligt. Man känner igen deras musik direkt, den var en så tydlig image. Det är nog något som alla i bandet dras till. Hela paketet som dem representerade. Det var lite som en saga på nåt vis.

Hur fungerar låtskrivandet? Skriver ni dem tillsammans?

Oftast så är det så här att Tristan som spelar bas kommer med nån typ av låtidé. Vers, refräng och melodi. Sen skriver jag texter. Oftast bygger han och jag utifrån nån idé. Som senast när vi skrev I Love Joey, man tänker sig in i nån sorts fantasivärld där det är nån som är kär i den där Joey typen, vilken kanske inte är den tuffaste killen eller snyggaste killen. Tristan och jag bygger ganska mycket tillsammans och sen så gör han låtstrukturen och jag skriver texter och gör sångmelodier. När vi sen repar ihop med de andra blir det alltid en massa ändringar. Så på ett sätt så skriver vi alltihop tillsammans.

Det är ni två som gör ramarna och sen så fylls det på, vilket gått bra.

Precis. Under åren har vi spelat mycket live och inte tagit oss så mycket tid att skriva en massa material. Vi har haft fullt upp med att spela ute. Vår grej är att vara ett bra liveband. Så det är skönt och roligt att få hooka lite på bygga låt världen.

Har det mest rört sig om covers när ni spelat ute?

Vi har alltid kört lite covers. Första spelningen hade vi nog bara covers, men ganska snabbt började vi göra egna låtar. Det tog dock lång tid innan vi spelade in dem. Vårt första album släppte vi 2014, men vi har spelat låtar live som är våra egna före det. Det är lite som att låtarna sätter sig på ett annorlunda sätt när man går in i studion. Då får man det på pränt. Vi kör ganska många låtar som inte är inspelade. Det finns låtar som bara är livelåtar. De gör sig bra live men kanske inte är lika intressanta på skiva.

Man har jämfört er med The Hives, Sonics och Blondie, så er musik måste vara ganska bred?

Ja, det är jätteintressant. Alla de här olika banden som vi jämförs med är stora förebilder. Så man blir väldigt glad av att få höra det. Eftersom det är referenser som ligger mig nära hjärtat så känns det för mig inte som helt olika band även om det är olika genrer. Det är roligt att man hör vad vi gillar och vad vi lyssnat mycket på i vår musik. Jag har försökt komma på vad de har gemensamt och jag tänker att det är nån sorts rock´n´roll. Det är det som är den röda tråden i alla våra referenser. The spirit of rock´n´roll. I Tyskland kom det fram en kille och sa att vi borde ha med vår musik i en Tarantinofilm. Vilket jag tycker är en jättefin komplimang då jag ofta tycker att musiken i Tarantinofilmer är skitbra. Flera gånger har man även nämnt Twin Peaks, vilket är en serie jag inte sett. Det är jättespännande vad folk får för associationer.

Foto: Pressfoto

Minns du första plattan som du köpte själv?

Vad svårt. Det har jag aldrig funderat över. Jag vet att jag älskade Mauro Scocco och lyssnade jättemycket på låten Sarah när jag var liten. Sarah hade nog mina föräldrar på singel. Min moster heter Sarah så jag tänkte på henne. Första skivan som jag lyssnade sönder var Hansom med de tre bröderna. MMMBop. Det var jag helt besatt av. Det händer att jag lyssnar på MMMBop än idag. Varje jul lyssnar jag på Hansons julskiva. Snowed In, det är ända jultraditionen som jag har. När jag hör Taylor sjunga så kan jag känna att jag är lite influerad.

Men du hade fördelen att inte gå igenom målbrottet…

Ja. (skratt) Hanson finns faktiskt fortfarande i versionen efter målbrottet och det är inte lika bra. Det blir inte det samma, så jag håller mig till inget målbrott, rösten i toppform. Under turnén spelar man live i en timme och sen sitter man i en bil, loge eller ett hotellrum. Då lyssnar vi på musik hela tiden. På den här vändan har vi lyssnat väldigt mycket på Blink-182. Vilket är väldigt otippat. Vi skulle spela med ett amerikanskt band som heter Bomb Pops. De spelar typ high school punk. När vi peppade inför det så hade vi en liten vattendelare i bandet för att två medlemmar tyckte att det var skitbra musik. Medan jag och gitaristen tyckte att det där var bara skit. Tills vi bestämde oss för att lyssna igenom Blink-182 genombrottsskiva, Enema of the State, i bussen. Då kom det som ett rinnande vatten. Jag kunde ju de här låtarna utantill. Då kom det över mig att jag har lyssnat på det här bandet när jag var typ tretton år. Det hade jag glömt bort, men nu kom det en konstig kärlek till det bandet långt inifrån.

Kan det bli lite sånt stuk på nån låt framöver?

Vem vet? Det ligger inte så långt från Ramones. Tematiken är ganska rolig. Det handlar om tonåringar som inte vill bli vuxna.