Johanan vill dela sin glädje och spontanitet

Bandet Johanan har nyligen släppt sitt debutalbum ”Village On The Hilltop”. En platta som kännetecknas av, som bandet säger, en lekfull kompromisslöshet och en vision om att skapa musik som är gränsöverskridande och nyskapande med influenser från många olika håll. Johanan utgörs av grundaren Johan Stattin som frontfigur, kompositör och medproducent. Johan skriver även all text själv och har komponerat musiken tillsammans med bandmedlemmen Jesper Lundquist och producenten Sven Johansson.
Vi fick en pratstund med Johan Stattin och en möjlighet att få dela hans tankar.

Vilka influenser och husgudar har du?

Hmm.. jag har ju inga husgudar hehe men musikaliskt skulle man kunna säga att det är ett brett spektrum. Jag är ett gammalt metalhead som växte upp med grunge och skatepunken., med band som Nirvana och Millencollin. Sen började jag spela musik själv, i mitt första band som har det bästa namnet fortfarande, Mysbetong. Vi var tre snubbar som turades om att spela e-moll i repan på fritidsgården. Typ tio år senare fick jag vara med i ett band som några goda vänner och skolkamrater från Adolf Fredriksmusikklasser bildat. Vi lirade obskyr metal, hardcore och emo alltså som emo var innan det blev smink å fall out boy liksom. Där har jag många av mina rötter. En sångare jag beundrat väldigt länge nu är Jeff Buckley. Fast det jag kommer på mig själv med att lyssna mest på just nu är nog klassiskt och jazz.

Var har du hämtat inspirationen till dina texter på nya plattan?

Jag har genomgått en fundamental förändring i mitt sätt att se på vem jag själv är de senaste åren. Början på slutet till min gamla identitet initierades av att mitt första riktiga förhållande till en tjej gick i tusen bitar. I samband med uppbrottet så blev det mycket soul searching. Det var en väldigt mörk period i mitt liv men mitt i allt smärta small det till och jag upplevde plötsligt en känsla av kärlek och inklution, ja en villkorslös kärlek så påtaglig och stark att jag aldrig tidigare hade kunnat föreställa mig den och den hade inte ett jota att göra med min egen prestation, till min stolthets stora förtret, utan snarare tvärtom. Trots att jag var ett asshole på många sätt så fick jag den här nåden att känna mig inkluderad och förlåten. Relationen till den kärleken och uppvaknande till att; här har jag min identitet, är den röda tråden genom hela plattan. Titeln på plattan anspelar på en bibelvers, Village On the Hilltop, (stad uppe på berget) Matteusevangeliet 5:14. Vilken kan tolkas på olika sätt. Jag ser det b.la. rent bildligt som staden lyser i mörkret på horisonten och man vill liksom dit. Portarna står alltid öppna. Jag tror att vi befinner oss där redan nu och att det mer är en fråga om man är uppvaknad till den verkligheten eller inte. Jag försöker skicka ut flygblad med den här plattan och säga att vi är alla välkomna, att vi alla redan är där.

För jag funderade lite då jag såg låttitlarna Hallelujah & Holy Spirit…

Ja där är det rätt rakt på sak hehe. Det finns så otroligt mycket skit inom kyrkligheten har jag upptäckt allt mer som jag intresserat mig för den, och det var förmodligen mycket den skiten som gjorde att jag förr var så otroligt långt ifrån den plats där jag är idag i min tro. Kristendomen har i mångt och mycket varit sin egen största fiende genom tiderna. Man har försökt institutionalisera den personliga relationen till Jesus, som ju är villkorslös kärlek till alla för alla, och vi har i Sverige fått en torr och blodfattig kvarleva av statskyrkan som knappast kan kallas kristen i många fall på ena kanten och en hyper-religiös, i ordets rätta bemärkelse, legalistisk frikyrka längst ut på den andra kanten. Båda har dock samma problem i grunden och det är ett uråldrigt sådant; i vår stolthet och rädsla försöker vi vända oss bort från en Gud som är överallt och återigen se till oss själva för frälsning. Jag tror att vi är mystiskt förenade med Kärleken själv, Jesus Kristus, och att det bästa sättet att prisa honom är att luta sig tillbaka och erfara honom här och nu i oss själva, i varandra ja i hela skapelsen. Det är så jag ser på det. Det är det som jag tror är de goda nyheterna, evangeliet eller gospeln.

Hur tas ett sådant budskap emot?

Lite kul att vi genast snöade in på det här för det är något som jag bävat inför. För man vet att så fort man här i Sverige säger att man är kristen så tror alla att man är en skogstokig Knutbypastor. Jag må vara galen men inget kunde vara längre ifrån sanningen. Ha ha

Är du uppväxt i en musikalisk familj?

Jag skulle vilja säga att jag kommer ifrån en familj som älskar musik, men jag har ingen i min familj som sysslar med musik. Jag har alltid låtit mycket, redan som ung. Mamma har varit väldigt svingrym på att ta vara på de passioner jag och brorsan har haft. Hon uppmuntrade och satte mig i en kör tidigt. Jag sjöng i St:Jakobs gosskör, vilket jag tyckte var skitkul. Det var stenhårt. Kadaverdisciplin. Vilket nog var rätt bra för mig som var och fortfarande är rätt så busig. Det kunde vara kaos innan konserten men under framförandet stod vi småungar som tända ljus och sjöng. Det lät sjukt bra. Sen sökte jag in till Adolf Fredriks-musikklasser och efter det var det ett naturligt steg för mig att börja på Stockholms musikgymnasium. Vilket också var körsång och ofta klassilska verk. Några av mina fetaste scenupplevelser har jag haft i körsammanhang. Jag hade gåshud genom hela framförandet när vi sjöng Arvo Pärts Magnificat i en kyrka i Italien med min körklass i 3:an på gymnasiet, so much Glory! Mäktigt att så här i efterhand titta tillbaka och se hur Gud burit och vakat över mig genom alla mina villfarelser och ockulta galenskaper.

Men det är inte så mycket körsång i bandet Johanan?

Nej. Vi har spelat in en låt, Come all, som har en gospelkörs flirt. Där har jag använt mig av sångare som gillar att sjunga i kör. Men det är väl inte riktigt den typen av körsång jag höll på med i skolan, den typen märker man mer av i introt till Hallelujah. Som mest har vi varit tio pers på scen, vilket var i somras när vi spelade på Stockholm Music & Arts. Det blir mäktigt när allt klaffar och alla sjunger.

Du halkade in på film en sväng också…

Adolf Fredrik är en sån skola dit det kom folk och letade efter ungar som tycker att det är kul att spela apa. Och det gillade ju jag. Min musiklärare tyckte att jag sjöng bra och var en rolig prick som kunde bjuda på mig själv. Genom det fick jag dubba några tecknade filmer och göra några auditions för Kalle Blomqvist filmerna. Där var jag med på ett hörn, i en biroll. Sen har det varit några smågrejer. UR och radioteater. Sen fick jag provspela för Kenny Starfighter och fick en av rollerna. Ledaren för ungarnas gäng. Det var svinkul att hänga med de här galna vuxna människorna i allt i från teamet till Tomas Di Leva och Johan Rehborg.

Filmagerande och scenspråk är lite skillnad…

Jo, det är det. Fast det kan bero på vad man har för ambition. Jag känner inte att jag har någon scenperson. Jag förstår att det kan vara coolt att ha ett alter ego på scen om man har en tanke med det. Det respekterar jag. Men med det här projektet vill jag förmedla det hopp och den glädje jag bär inom mig. Jag försöker snarare ta bort filtret, rädslor om jag har några och bara gå upp och vara mig själv. Jag vill inte att det ska uppfattas som spelat. Utan mera what you see is what you get.

Det är spontanitet som gäller?

Ja och lekfullhet. Vilket har varit en röd tråd igenom hela produktionen av plattan. De fantastiska musikerna som jag har blivit välsignad med, skulle jag vilja säga, har varit med på en otroligt rolig och ibland utdragen process. Häftigt hur folk har graviterat till projektet.

Nu har ni släppt tre singlar av de tio låtar som finns på plattan, var det svårt att välja vilka som skulle bli singlar?

De där singlarna tror jag åkte ner från Spotify nyss. Det beror på att vi hade ett skivbolag i början av den här resan, ett litet indie label i New York vid namn Neon Gold Records. Vi hade från början en helt galen plan att vi skulle breaka det här i amerikansk underjord. Sen bara köra på och skita i att slå i Sverige. Då tyckte vi att vi hade det perfekta upplägget med det här skivbolaget och deras super kreddiga umgängeskrets. Det gick bra, vi fick coola bloggar och balla DJ´s som spelade och skrev om oss. Men vi insåg ganska snabbt att ratta ett band som kan vara mellan fem och tio man från andra sidan Atlanten skulle det innebära svårigheter. Så det slutade med att vi bröt med vårt management och det skivbolaget. Nu släpper vi det här på eget label och det blir nästan som en relaunch för att det är nästan ingen som vet om det här i Sverige. De som lyssnat har gjort det på Soundcloud och många av de lyssnarna, om jag har förstått det rätt, är i från USA. Även om det inte är det så kan man säga att Because Of You är första singeln från plattan.

Och bandet The SOL/Stat & Orchestra Live ligger det lite på is nu?

Det självdog lite då jag hade en period när jag flyttade ut på Ingerö. I en liten stuga med min hund. Eldade i brasan, gick i skogen med min hund och läste böcker. Jag lagade en massa grytor. Långkok är fantastiskt. En lyx att bara peta i en gryta och smaka av. Inte ha nån som helst tidspress. En vinter var jag där ute i skogen. Jag tänkte väl att jag skulle skriva ny musik till Sol och hade även en idé att jag skulle spela in demos där ute. Men de låtar som började komma ur mig vid den tidpunkten började dra åt ett annat håll. Sen tipsade Jesper Lundquist (gitarrist och med-kompositör i Johanan) mig att jag borde höra med Sven Johansson (mäster-producent på Fashion Police Studios) om han kunde mixa låtarna. Jag kände snabbt att den här mannen borde få en större roll än att bara mixa. Sen gick det ganska fort från det till att jag kände att det var dags att göra något helt nytt. Men det finns fortfarande kopplingar till det bandet då några av musikerna från The SOL återfinns i Johanan.

svip.se tackar Johan Stattin och önskar bandet en glädjefylld musikalisk resa.