Full fart mot trettio med Sator

En grådaskig lördagskväll smiter jag in på Mastmagasinet i Kristinehamn och lyssnar till Sators soundcheck. Förutom den välbekanta musiken som slår emot mig så kan jag höra ett band bestående av tighta musiker. De är väl sammansvetsade och ger varandra förslag på hur de ska framföra olika låtar för att få det att ljuda så bra som möjligt i lokalen. När resten av bandet går mot buffén slår jag mig ner med Chips Kiesbye vid ett bord för att snacka lite och höra om bandets framtid.

Ni har hållit på rätt så länge…

Ja det blir 30 år nästa år sedan vi bytte namn till Sator.

Är det därför det står 20 år på er backdrop?

Nä, det står over 20 years på den. Det var för att vi turnerade med Backyard Babies och de hade på sin backdrop skrivit 20 years of rock´n´roll. Då gjorde vi vår egna backdrop och skrev over 20 years of rock´n´roll. Ett internt skämt mellan banden. Men vi har spelat över 20 år fortfarande.

Ni behöver aldrig fixa någon ny…

Vi får se om vi ska skriva "över 30" på nästa års.

Blir det någon ny skiva? Det var ett tag sedan sist.

Det första som kommer blir Barbie-q-killers vol 2. Som vi sagt att vi håller på med i 17 år. Nu är den nästan klar men vi får se. Den är klar när den är klar.

Är det du som producerar den?

Ja, det får man väl säga. I princip är det väl ingen som proddar utan vi bara spelar in och ser vad som händer.

Men du tar extra betalt för att ditt namn står som producent?

Absolut. Alltid. Ha ha. Nej, jag vet inte ens om det kommer att stå mitt namn, Sator eller inget alls. Det får vi se. Men det är jag som är chef över projektet.

Är det du som väljer ut vilka låtar som ni ska ha med?

I princip är det väl jag som har lagt fram alla förslag på låtar. Men vi har spelat in 24, 26 låtar. Så i slutändan får vi vara lite demokratiska och se vilka som kommer med.

Det blir inte både en vol 2 och 3 på en gång?

Det vore coolt. 20 år mellan de två första och sen några veckor mellan de två andra. Det vore kul i och för sig. Det kommer definitivt att räcka med låtar till två skivor.

Du producerar andra bands skivor…

Det är väl det som jag lever mest på egentligen, Sator är min hobby.

Hur är det att producera någon annan artist? Du är själv musiker, är det inte lätt att man vill ha samma stuk på det?

Nej. Jag tror att de flesta musiker vill nog spela lite allt möjligt egentligen, men man blir nischad. Så därför kommer det inte att komma någon reggae platta med Sator. Det är väldigt nyttigt att kolla hur andra människor tänker. Man får något tillbaks. Nya tänk liksom. Sen kan man ta lite därifrån när man skriver eget. Vare sig man vill eller inte kommer det att sippra in inspiration. Men det händer också att man undrar, varför sliter jag ihjäl mig för andras skivor när jag kunde göra inte min egen platta istället.

Det blir ingen solo platta med Chips där du har andra influenser?

Nån gång ska det väl bli en solo platta. Kent har gjort en, så jag borde göra en också för balansens skull. Men det blir aldrig tid över. Jag har min mapp med sololåtar. Man skriver ju alltid, det blir olika stilar. Det beror lite på vad man lyssnar på för tillfället. Både jag och Kent har väl runt 100 countrylåtar och vi kommer aldrig att göra någon countryskiva. Så jag vet inte vad vi ska göra med dem.

Du har inte funderat på att sälja låtar till andra artister?

Det skulle man kunna göra. Men vi är dålig på att sälja oss. Man lägger dem i den där mappen, sen ligger de där.

Minns du första skivan du köpte själv?

Det är ganska lätt. Den första skivan som jag sa till att jag ville ha och som morsan köpte var Burken ”Live”. Den första skivan som jag köpte för egna pengar var ”Rocket To Russia” med Ramones. Så jag vet precis vilka det var. Båda har jag kvar. Nej förresten, Burkens hittar jag inte. Vet inte om jag har tappat bort den i nån flytt. Jag brukade se Burken utanför bolaget på Södermalm förr i tiden innan han dog. Så var jag hem och letade å tänkte att kan jag inte få den signerad. Det var en viktig skiva för mig. Men jag hittade den inte. Så den kanske är borta.

Du har en diger samling med skivor antar jag.

Ja, hela lägenheten. Alla rum utom barnens är fulla med skivor. Och bokstavsordningen är raserad så att det kan ta åratal att hitta en skiva. Så Burken skivan kan dyka upp, Men det är ju försent att få den signerad nu när han är borta.

Vad tycker du om detta med streamad musik kontra att ha den i fysiskt format?

Jag tycker inte man har den om man inte har den på vinyl. Jag tycker inte ens att en CD är på riktigt. CD har jag i bilen och streaming då har man den inte alls. Det är som att ha den på kassett.

Ni gav ut en CD ihop med Norrlands Guld (2010), hur kom den konstellationen till?

De frågade oss helt enkelt.. Vi har alltid sagt nej till alla reklamlåtar och sånt där. Vi behövde pengar för att finansiera en skivinspelning. Då tänkte vi att den där låten (I Wanna Go Home) är gammal, alla känner till den redan , ok vi släpper den till dem. Och så var hela skivinspelningen klar. Så det var av rent ekonomiska skäl.

Ni sålde er själ till mammon?

Ja, vi sålde oss. Men man måste se till att när man säljer sig att man får betalt. Vi såg till att pengarna gick tillbaks in i musiken. Det blev en skiva av det.

Ni går under epitet punkband när man läser artiklar om er, tycker du att det stämmer?

Vi är svårplacerade. Vi är vanlig rock´n´roll som Gasolin' eller Hurriganes fast lite mindre 50tal. Eller Clash. Sator består liksom av en del punk, men då är det 77-punken. Den första generationen. Sen är det en del hårdrock typ BTO, Kiss och en stor del glamrock. som Sweet och Slade. Sånt vi växte upp med och sen har vi 60-tals delen. Om man blandar ihop alltihop så blir det någonstans vi. Det finns några andra band man känner släkskap med, som Cheap Trick och Dictators. Australienvågen på 80 talet är också en stor influens. Men vi har aldrig plockat från bara en influens.

Utan det blir en smältdegel…

Förhoppningsvis blir det något eget av den här blandningen. Det är tråkigt när man hör att band bara har lyssnat på ett band och så har man gjort allt på samma vis. Det blir kanske helt Ok, men originalet är alltid bättre.

Ungefär som med AC/DC och Krokus.

Precis. Det blir liksom ingen mening. Även om Micke [Mikael Solén] påstår att Krokus är riktigt bra så är jag skeptisk.

Chips Kiesbye Foto: Jörgen Fredriksson

Är det du som är själva motorn när det kommer till text och låtskrivandet i bandet?

Nja, vi skriver ju tillsammans (Chips och Kent Norberg). För det mesta 50/50. Jag kanske skriver lite mer av texterna. Men sen har vi gjort en deal att vi alltid delar lika oavsett vem som kommer med låten. Vi vill inte ha någon rivalitet i det. Som att man skulle försöka få med fler låtar av sina egna för att tjäna mer pengar på det. Men de andra får inget.

De får vara glada ändå?

Så hade vi i början, att hela bandet delade lika på allt. Men sen började jag och Kent muttra lite grand: -När ni åker på semester så sitter vi i en replokal i sex veckor och skriver låtar. Och jag minns att Hassel sa: -vilken tid det tog innan ni kom på det. Vi trodde att de skulle bli sura men de tyckte bara att det var logiskt. Men vi har ingen regel om att de andra inte får skriva låtar. Det är bara att vissa gör det och andra inte. Jag kan inte sitta ner med en gitarr utan att det kommer en låt. Jag säger inte att alla blir bra, men det kommer nåt iallafall.

Sen hamnar några i mappen?

Ja, oftast finns det 50, 60 låtidéer om man ska göra ett album. Sen börjar man sålla. Ibland när man går tillbaks och lyssnar efter tio år kan man fastna för något och tycka att det var ju riktigt bra. Plötsligt vet man vad vi ska göra av det. Jag såg att AC/DC hade gjort något liknande. De hade suttit och lyssnat igenom gamla riff och hittat några som de missat.

Skriver du låtar hela tiden eller bestämmer du dig för att nu ska jag skriva låtar till en skiva och så sätter du dig och gör det?

Förr gjorde vi så, när vi turnerade hela tiden. Då var det liksom, nu har ni sex veckor på er sen ska ni spela in. Då var det bara att gå ner i replokalen varje morgon. Sen satt man åtta timmar och kom man hem med tre låtar. Vissa dar blev det tre Sator klassiker andra dagar tre helt värdelösa låtar. Jag har fört dagbok genom alla åren och har ibland bläddrat tillbaks och tittat. Det är kul att se hur två låtar skrivna samma dag har hängt med i 30 år. Oj, om man vetat att den här skulle hänga med så länge kanske man skulle ha tänkt igenom det hela lite mer.

Är texterna något som bara ploppar upp eller är de något du upplevt?

Vi har ju nån idé om att det måste handla om någonting. Inte bara ”hey baby”.Jag gillar när andra har sådana texter men jag kan inte stå och sjunga ”baby walking down the street”. Det funkar inte..Det är väl våra punkrötter som skiner igeom där. Det är ett ganska brett område vi skriver om. Ibland är det som att man bara lekt med orden. Mer lek med orden än ett budskap. Ibland har man blivit arg på någott. Mycket handlar om folk man känner, men de kanske inte vet om det. Ibland handlar det om två personer man känner som i texten har de blivit en person. Jag kan säga att en del kommer jag inte ihåg vad vi menade när det gäller äldre låtar vi plockat upp. Jag vet att de handlar om nån vi umgicks med då men minns inte vem längre.

Men ni har ingen direkt protestlåt?

Börjar man titta så har vi skrivit mycket som nästan är punk texter. Ren samhällskritik, bara att vi väver in det lite. Vi vill inte att det ska gå framför låten. Vi är fortfarande ett rock´n´roll band. Låten kommer först, sen ska texten passa till låten. Jag har svårt för när det blir för tydliga slagord. Det ger liksom inget. Det skrämmer bara bort folk. Vi lurar dem istället så kanske de tänker efter, sakta men säkert.

Har du nåt kul eller udda turnéminne att dela med dig av?

Det som man skulle vilja haft med en dokumentärfilmare på är vår första Norge turné 1986. vår trummis tittade på kartan och ringde runt till en massa ställen i hela Norge.
Vi åkte från Tromsö i Norr ner till Oslo i ca tre veckor. Mitt i vintern. En jättedålig idé. Vi körde av vägen flera gånger och vi hade bara pengar så vi tog oss till nästa spelning hela tiden. Vi fick i stort sett bensinpengar. Så vi var tvingade att ta oss fram bit för bit.En dag hade vi hade kört efter kartan och så kom vi fram till en fjällövergång med en bom som har texten ”stängt mellan november och mars”. Då blev det 25 mil till att åka för att ta sig runt berget. Det resulterade i att vi kommer en minut före vi ska gå på scenen. Publiken hjälpte oss in med grejerna. Och ibland tror jag att Micke hade ljugit lite för när vi kom fram kunde de fråga oss: -spelar ni country rock? Så vi fick kasta in några covers för att få betalt. Vi hade otroligt mycket roligt, men det var också en enorm prövning. Vi brukar säga att det var under den turnén vi blev ett band.

svip.se tackar Chips och ser fram mot kommande skivor.