Frida Braxell – tillbaka efter några tuffa år

Frida Braxell beskriver sig som en tjugofemåring från Göteborg som ser ganska lätt på livet trots att hon haft en del motgångar. Hennes första skiva ”Fattiga Riddare” fick ett varmt mottagande. Sen har det tagit nästan fyra år mellan skivsläppen. Hon har släppt singeln ”Gatorna på Söder” från kommande skivan ”Försök igen när det blir vår".

Vad jag har förstått så blev det uppehåll mellan skivsläppen då din mor blev sjuk?

Det var inte alltid lätt under perioden när min mor var sjuk (i cancer). När man är i en situation där man är i behov av hjälp från samhället så finns inte de insatser som man behöver. Då hamnar man lätt i kläm som familjemedlem. Vilket så klart var tråkigt. Jag hade önskat att jag skulle ha kunnat stötta min mamma på ett annat sätt. Inte vara tvungen att gå in och hjälpa mina syskon som har funktionsnedsättningar helt och hållet.

Med tanke på det förstår jag att du fick lägga karriären åt sidan.

Det blir ju så. När man ställs inför en sån situation får man göra en prioritering. Jag hade valen att antingen leva livet som en vanlig 23, 24 åring gör, men då får jag också räkna med att mina föräldrar går in i väggen och hela min familj får lida. Eller så axlar jag en del av det ansvaret och lägger mitt eget liv åt sidan ett slag.

Har situationen rättat till sig?

Ja, sakta men säkert. I vårt fall så handlar det om att få in nya människor i vårat liv som kan hjälpa till. Det är inte lätt att släppa in vem som helst. Utan man måste hitta en person där kemin stämmer. Det är ändå människor som ska leva nära inpå. Det är tillräckligt bra nu för att jag inte ska behöva axla det ansvaret. Jag har nu lämnat Göteborg och bor nu i Stockholm.

Titeln ”Försök igen när det blir vår” syftar det på att det är ett nytt försök efter fyra år?

Fyra år har det inte varit. Utan snarare två och ett halvt år, som den här perioden har varit. Efter förra skivan så tänkte jag att nu får det gå nåt år innan jag släpper nästa. Men de planerna fick jag lägga på is och skjuta upp på framtiden. Under perioden från att första plattan släpptes till att jag gick in i studion nu så har jag skrivit nya låtar. När vi fick veta att min mamma hade fått sjukdomen så kände jag att nu får jag lägga mitt liv åt sidan ett tag. Och jag kommer inte att kunna vara närvarande på det sätt som min omgivning önskar. Jag fick avvakta med en del saker som jag alltid identifierat mig med.
Jag har alltid varit friluftsmänniska. Jag har varit med i scouterna i många år. Så minst en helg i månaden har jag varit ute i skogen och tältat. Det fick jag lägga på hyllan. Sen musiken fick jag också lägga på hyllan. Vissa dagar var jag glad över att jag kunde ta en kopp kaffe med en kompis. Jag pluggade även på heltid. Så det blev mycket på en gång. Men jag kände att jag får helt enkelt acceptera att nu ett tag måste jag göra annat. Sen får jag försöka med karriären när livet ser ljusare ut eller att det blir lättare. Det var någonstans där som titeln ”Försök igen när det blir vår” passade in.

Vad utbildade du dig till?

Socionom. Men jag hoppade av den utbildningen. Det är ändå musiken jag vill satsa på.

Foto: wereckipr

Du skrev låtar under den här perioden. Då undrar jag om innehållet i texterna speglar den tiden?

Ja, så är det absolut. Som titelspåret. Sen finns det små fragment av den här perioden i allt som jag har skrivit tror jag. Även om inte allting stämmer till punkt och pricka, så plockar jag in bitar av mitt eget liv i alla låtar. Det kan vara egenupplevda händelser, saker vänner har upplevt eller dagliga intryck.

Sen finns även ett lyckorus?

Det finns. Det lyckliga slutet. Jag flyttade till Stockholm för att jag träffade min nuvarande sambo. Vilket var väldigt befriande och härligt. Då kände jag att då får det vara med en låt för att avsluta den här skivproduktionen med ett lyckligt slut.

Men titeln ”Försök igen när det blir vår” är inte en uppmaning till din sambo att han ska fria till våren?

Nej. Inte riktigt. Låten som inspirerats av sambon är den som jag släppte som singel, Gatorna på Söder.

Hur började din musikaliska resa?

Jag har hållit på med musik i hela livet. Jag har alltid någonstans i bakhuvudet haft sikte på musiken. Sen tog det tid innan jag hittade exakt vad inom musiken jag ville göra. När jag var i 15, 16 års åldern skrev jag mycket för att andra skulle gilla det. På engelska. Det skulle låta coolt. Så det har varit ett sökande. Nånstans har jag väl alltid känt mig dragen till text. Jag tyckte om att skriva noveller i skolan. Strax efter gymnasiet gick jag en kurs för en musiklärare som heter Hanne Juul och i och med det så kom jag i kontakt med Christina Kjellson som är vissångerska och även Marie Bergman från Family Four. I samband med de kurserna fick jag en helt ny bild av hur jag kan kombinera sättet som jag skrivit på med bara text, med musiken som alltid legat mig varmt om hjärtat. Det var där någonstans som det förenades. Plötsligt uppstod något och jag kände att det här är min grej. Och på den vägen är det.

Spelar du något instrument?

Gitarr.

På skivan och när du komponerar?

När jag komponerar spelar jag piano ibland, men på skivan är det gitarr jag spelar mest. Jag behärskar fler instrument, men det blir i andra typer av sammanhang. När jag står på scenen så blir det gitarren jag har med mig.

Minns du första skivan du köpte själv?

Oj. Jag minns tidiga skivor, men vilken som jag köpte först själv har jag inget minne av. Däremot så minns jag att jag har önskat mig skivor. Jag minns att jag var väldigt glad när jag fick en skiva med bröderna Hanson när jag var sju, åtta år. Jag lyssnade på det alla andra lyssnade på under nittiotalet.

Ibland så kan det återspegla sig i det man själv komponerar.

Då är det nog bättre att jag lyfter fram det som jag lyssnade på i tre, fyra års ålder. Det har min mamma berättat, att när hon lämnade mig på dagis så kunde mina kompisar gå omkring och sjunga Blinka lilla stjärna eller Bä bä vita lamm medan jag sjöng Maj på Malö av Evert Taube. Där finns det nog ett litet tecken på att det här med texter kom in tidigt i livet. Sen tycker jag väldigt mycket om att lyssna på Lisa Ekdahl. Som faktiskt spelade in sin första platta i samma studio som jag spelade in min platta nu.

Du har planer på en turné…

Det finns inga färdiga datum spikade ännu, men det blir absolut en turné. Utan det blir lite småspelningar innan skivsläppet och sen finns det en skiss hur turnén kommer att se ut.

Har du ett band som spelar både på skivan och som ska följa med ut på turnén?

Det är lite mer av frilandsmusiker. På skivan arbetar jag bara med två personer. Den ena är studioteknikern som äger och driver studion, Gunnar Noren. Han är en jätteduktig musiker. Han spelar de flesta instrumenten på skivan . Han spelar elgitarr och lägger basen, tja det mesta. Det som han än så länge inte spelar är trummorna. Bakom dem sitter Mats Persson som bland annat spelat med Roxette. På turnén vet jag inte hur det kommer att bli. Men Mats kommer att dyka upp på någon spelning i alla fall. Hade jag bott kvar i Göteborg hade det varit lättare att skrapa ihop ett band för där har jag alla mina gamla musikervänner, men som ny i en ny stad är det lite svårare. Men ett band är på g, det är i startgroparna.

Kommer skivan att släppas fysiskt eller digitalt?

Det blir både och. Jag märker att det är fler och fler som är av åsikten att man vill ha något som man kan hålla i handen. De lyssnar gärna på musiktjänster, men sina favoritartister vill de ha fysiskt. När det blir på skiva så blir ljudet i högre kvalité.

Har du något udda eller roligt turnéminne?

Oj! det är många. En av de mest udda sakerna jag varit med om var när jag turnerade med Oscar Svanström
Vi stod och spelade i Småland på en scen när det plötsligt kom upp ett får. Det var spännande. För övrigt så träffar man många underbara och härliga människor när man är ute. Det som fastnar mer är nog det som hänt runt om turnén än på själva spelningarna. Som förra året då jag hade den stora äran att få följa med på en turné i Finland. Det var föreningen Visans vänner i Helsingfors som hade 70 år jubileum. De hade hyrt en segelbåt, typ sjörövarskepp. Det fanns plats för ca 30 personer ombord. Under en vecka seglade de ut med finska kusten. De gjorde stopp där de hade konserter. Då fick jag möjlighet att följa med på andra halvan av den veckan och gjorde en eller två spelningar varje dag. Även om jag inte bodde på båten så fick jag vara med ombord och umgicks, åt god mat och hade trevligt. Det var fantastiskt!