Lisa Miskovsky delar med sig känslan av att vara lite eljest

Två delar släppta, men nu blir det som en helhet. Det är ganska många som jobbar så idag. Det är mycket jobb att göra ett helt album under ett år när man turnerar och ska skriva låtar samtidigt, så jag tycker att det är ganska bra format, som faktiskt funkat bra. Jag tror att om jag skulle ha andra som skrev låtar till mig så skulle man ju säkert kunna hålla ett annat tempo.

Jag tyckte också det. Jag kände precis samma faktiskt. Tyckte att det var väldigt så här utelämnande. Lite grann så att naken i en bastu med andra. (skratt)  Jag tyckte det var tråkigt i början. Annika Nordin , som jag gjorde en jullåt tillsammans med,  har varit som ett bollplank som jag har jobbat lite med. Jag jobbade även med Sofia Jannok som också gjort en EP på svenska som jag tyckte var fin. Vi skrev om en text från samiska till svenska. Det blev en annan närhet på något sätt. Som min granne sa, att han har aldrig riktigt känt igen den här officiella sidan av mig. Han tycker det är lite nästan obehagligt att att man ser så annorlunda ut. Han är van att se mig på ett visst sätt hemma på landet och upplever mig på ett annat sätt.  Han är ingen sån som sitter och kollar på när jag  är på TV och så där, men men han hade hört någon låt med svensk text på radio och sa att nu känner jag igen dig .Där är Lisa, så det var väldigt fin komplimang faktiskt. Så då fortsatte jag med svenskan. (skratt)

Vi har nästan aldrig pratat om mitt artistliv,  utan om mer om diket och vardagslivet. Så det var en väldigt fin komplimang.

På de låtarna hon var med på så var det jag skickade en melodi och ett textförslag som jag hade. Då hade jag oftast redan skrivit  en text. Då kanske hon ändrade på en mening eller ibland bara på något ord. Jag tyckte att det var väldigt lärorikt.  För det första för att se vilken annan typ av dynamik, saker och ting faktiskt får när man ändrar ett ord. För det gör det verkligen. Även om hon själv tyckte själv att hon gjorde lite så var det väldigt värdefullt för mig. Till slut sa hon: – ”Nu vet jag inte ens vad jag ska ändra på längre, nu kan du det här Lisa”. Då var det bara att ta det där hoppet utför det stupet.  Men det här känns jättefint och det känns som att det får fortsätta.

Det blir som en liten film eller vad man ska säga. Jag tycker om när man får en bild när jag själv lyssnar på andras texter och jag lyssnar väldigt mycket på texterna. Tycker om när man kan måla upp någonting.  Ibland så är det bara en känsla när folk skriver mer kryptiska texter och och mer som poesi. Jag gillar när sveps med och man hamnar på olika platser eller att man kan relatera till någonting som man själv har upplevt.

De har jag gjort själv, fast jag har skrivit en en låt tillsammans med Peter Kvint och David Zacharias Lindgren, ”Drömmen” . Jag brukar bolla mina låtar med min pianist som jag spelar med. Jag är väl lite less på att jobba själv. men jag tycker det är härligt att bolla med honom. Alltså att han kanske skriver en b del eller lägger till någonting. Även om jag kommer med en en låt som är typ färdig, så tycker jag att hans touch på det blir det där sista som som jag är ute efter. Vi har hittat en fin form för det. Jag skriver mycket texter när jag är ute och reser , men jag skriver mycket av musiken hemma.

Ja det kan det vara. Text och melodi brukar som komma först faktiskt, och ibland kommer allting samtidigt. Men oftast får jag en melodi, huvudet och en text. Det är oftast någonting man upplever som leder fram till att man känner att man skriva om den här grejen.

Jag tror faktiskt att det hjälpte mig betydligt. Jag tror att det kan nog vara svårt att ibland sätta sig in i det. Jag testade spelet och det var väldigt roliga människor att jobba med på Dice. En av killarna på spelstudion hade jag träffat redan tio år innan och då hade vi sagt att det var någon gång i framtiden vore det kul och och göra någonting ihop. Vi hade precis åkt snowboard i i Stryn i Norge och bara snackade lite grann om musik och tio år senare ringde han och ville ha mig med på på det här. Det var väldigt kul. Men det var väldigt bra med min rollspelsbakgrund tror jag.  För att där går man ju verkligen in i en story där man är delaktig själv, så det tror jag verkligen var en hjälp.

För det första tänkte jag på att jag hade varit 20 år som artist Jag ville liksom summera det. Det är ju klart att det är många roliga historier och många stories man har hört när man har varit ute och spelat. Jag började skriva lite grann utifrån det för att jag ville ha ett manus. Jag ville att det skulle bli en berättelse eftersom jag också har använt svenskan som berättarspråk.  Min pappa berättade alltid sagor för oss när vi var små när strömmen gick. Så jag har  haft en nära relation till det där med berättande, så jag ville nog testa att göra det själv.  Så jag börjar skriva manus, men det blev ju ganska tråkigt och jag kände att det var svårt att hitta en röd tråd eftersom jag spretat så mycket som artist. Vad ska den röda tråden vara? Då började jag tänka på de människorna som hade format mig mest, som har betytt mest. Och vad som har format mig. Då landade jag någonstans i familjen, min släkt, min mormor och morfar. Vi åkte till deras sommarstuga varje sommar och de resorna och deras närvaro.  Och den finska sidan, morfar var speleman och min förkärlek till en melankoliska på något sätt. (skratt) Då blev det en berättelse om det istället. Då var det roligare att skriva manus också, för det hade jag en massa att säga om.

Pappa spelade mycket jazz. Mamma älskade också klassisk musik, så hon kanske var den som spelade upp mest klassisk musik för mig. Vi gick alltid på konsert när det var någon dirigent som till exempel Esa Pekka Salonen som kom hit till Umeå. Jag tror att under högstadiet spelade jag klassisk piano. Vi har ju haft pappas instrument hemma så att det är nog tack vare han man började spela elgitarr. Vi hade en akustisk gitarr hemma som man satt och plågade sig med, med sina små fingrar på nylonsträngar. Jag tror att  just närvaron av instrument och att kärleken till musiken fanns där väckte mitt intresse för musiken. Vi lyssnade väldigt mycket på musik hela familjen. t ex när vi reste med bil. Sen så fanns det väldigt stora  kompositörer från Finland, Sverige och Tjeckien.  När jag åkte dit  var det en elev som höll en orgelkonsert med Bach i Sankt Peterskyrkan. Då var jag väl 15, 16 år. Det var såna fantastiska känslor som väcktes till liv. Jag ville skriva klassisk musik ett tag för att jag hade nog melodierna, men jag kunde inte få ut det för jag var sämst på noter. Jag var inte så himla bra på piano heller, jag ville nog mer än vad jag fick ut. Så det är jättekul för mig att jobba med en orkester. Är verkligen ett privilegium.

Jag gick ett år på högskolan i Piteå. Då gick jag grundskollärarlinjen.  Om det hade varit idag så hade jag gått musik och produktion. För att liksom producera och skriva egen musik, men det det fanns inte de inriktningarna när jag var ung. Jag insåg väl kanske någonstans där efter första året och efter mina tre år i Skellefteå när jag gick musiklinjen där att det var otroligt viktiga år. Vi alla var peppade. Vi satt alltid i övningslokalerna och övade flera timmar per dag. Det var väldigt kul att vi hade sådan driven klass. Jag kände på första året där i på högskolan att jag, jag hinner inte skriva min egen musik. Och jag kände att jag behövde space för det. Jag ville ge det ett år för att skriva eget. Jag kände att den den viljan var så stark, så då tog jag ett sabbatsår. Men jag vet att det var många som jag hängde med där som gick instrumentlinjen som sa att du kommer aldrig att komma tillbaks Lisa. Det var det nog det sista vi såg av dig och jag bara: – ”Nej, nej, nej, jag kommer tillbaks nästa år”. Men det är ju längesen nu.

Min trummis som också skrev egen musik. Vi sjöng ju allihopa, men det kanske var hon och jag som som hade väl lite mer av låtarna eftersom vi också skrev själva. Hon och jag har faktiskt spelat tillsammans en del. Vi möts ofta på konserter. Hon är ju svinduktig på sjunga. Det hade varit väldigt kul att se henne i typ Melodifestivalen.  För idag kan man som göra sin grej och hon har en helt outstanding röst. Hon heter Malin Jonson. Vi har gjort några grejer tillsammans med symfoniorkestern också hon och jag.  Så vi har följts åt lite faktiskt. Jag tycker hon har en grym röst. Verkligen helt fantastisk.