Stenkul i Norge

När jag blev tillfrågad av min dotter om jag ville med och vandra i norska fjällen visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Att man skulle ha kläder som helst var både vind och regntäta förstod jag och inhandlade dessa under torsdagen pluss lite underställ och strumpor i ull. Ordentliga skor behövde jag också införskaffa. Tog mig till en sportbutik och hittade ett par vandringsskor. Nu skulle jag väl vara redo för ett par dagars trevliga promenader.

Kjerag och Kjeragbolten.

Upp tidigt på lördag morgon för att få i sig en stadig frukost. På med lager av lager med kläder. Packa ryggsäcken med ät och drickbart. Sen bar det iväg med en fullpackad buss av förväntansfulla vandrare. Bussen tog oss med på en slingrande väg upp till utgångs punkten parkeringsplatsen på Øygardstøl. När det är dags att kliva av bussen får vi några varningens ord från chaffören: -Var försiktiga! Underlaget är halt när det är fuktigt. Det är regn på väg in vilket kommer att medföra att underlaget blir ännu halare.

Foto: Cathriné Fredriksson

Fjällvandring, vandring?!

Efter att ha gått ur bussen och mot vandringsleden möts man av en stenvägg som tycks stiga rakt upp. Här ska man ta sig upp genom att dra sig upp med hjälp av en kätting. Märker rätt snart att orden om att det skulle vara halt underlag känns som en underdrift. Samtidigt som jag ser min dotter försvinna upp över krönet sliter jag med att försöka få något fäste med mina skor. Står bara och slirar på samma ställe. Får gå åt sidan konstaterandes att de skor jag köpt inte kan ha varit tänkta för detta underlag. Funderar allvarligt på om jag ska ta av mig dem och gå barfota upp. Hittar dock en annan väg upp utan kedja som hjälp. Finns lite sprickor i berget att kila in fingrarna i. Trodde att det var vandring jag hade gett mig ut på men nu kändes det mer som bergsklättring. När jag kommit upp på krönet och står där med svetten sprutandes i pannan ser jag till min förfäran att framför oss ligger en mindre dal vi ska ta oss ner i innan det är dags för ännu en kraftig uppförsbacke. Även här finns det kedjor att dra sig upp med. Men en bit upp så har en kedja gått av och även en av stolparna som den ska vara fäst i. Bara att stanna och se sig om efter en annan väg upp bland bergets små sprickor. Väl uppe får vi vandra på en vacker platå en längre bit innan tredje och sista stigningen tar vid.

Foto: Jörgen Fredriksson

Kjeragbolten, målet för dagen.

Vi blickar ner för en ravin för att se det mål vi strävat mot, Kjeragbolten. En klippblock inkilat mellan två bergväggar. Ett välkänt fotomotiv. Många har låtit sig fotograferas på stenen som är ca 1000 meter över havet. Nu börjar regnet sippra ner och vinden tillta i styrka. Efter att jag tagit fotot som inleder den artikeln känner jag hur vinden tar tag i mina kläder och pressar regnvatten genom baksidan av mina byxor. Konstaterar att det är regnvatten och inte något annat som rinner längs benen då det är kallt. Vi beslutar oss för att ta oss ner innan det blir ett skyfall. Glömmer i all hast kedjan som var av och kommer nu dit fast från andra hållet. Står vid kedjans slut med två val samtidigt som vinden piskar regnet mot ansiktet. Känns som småspik. Nu får jag välja mellan att försöka halka mig ner till nästa kedja med risken att missa den och fortsätta utför berget eller att förflytta mig i sidled och klamra mig fast med fingertopparna i de få skrevor jag finner. Det blir det senare alternativet. Även om det känns lite bättre att kunna hålla sig fast i kedjorna så stör det mig att kedjelåsen sitter lite var stans istället för vid varje stolpe. De känns när man missar att se dem. Ha gärna nån typ av tunna handskar om du ska ta dig upp här. Väl nere är jag helt slut efter turen med en höjdökning på 800meter, glad att jag lever och medveten om att nästa dag ska vi ut på nästa tur.

Predikstolen nästa.

Glatt överaskad. Dagens vandring är som ”a walk in the park” jämfört med gårdagens tur. Bara ett par timmars vandring upp på rejäla ”stentrappor” och många flata partier där man kan njuta av utsikten. Ca 450 meter från målet kommer man till ett krön där stigen svänger och man får ta sig fram på en smalare avsats som stupar rätt ner. Det finns en kedja man kan hålla sig i som de har varit snälla att placera ute på kanten. Hade hellre sett att man kunde hålla i sig inåt bergväggen.

Ska bara tillägga att det är fantastiskt vackert på båda ställena. Väl värt att åka till om man inte lider av höjdskräck.

Foto: Cathriné Fredriksson

Posted in Jörgen Fredriksson, Resetips.