Två rutinerade musiker – Judith Owen & Leland Sklar

Reklam

Fredagen den 9 oktober var vi inbjudna till ett showcase och en intervju med Judith Owen och Leland Sklar på Engelen i Stockholm.
Judith som med sin kritikerrosade platta "Ebb & Flow’" i bagaget är ute på en turné tillsammans med Leland, Russ Kunkel och Pedro Segundo.
De är inga musikaliska nybörjare då detta är Owens åttonde album och Sklar har skapat 70-talets trubadursound och ligger bakom studioinspelningar med artister som Linda Ronstadt, James Taylor, Hall & Oates, Jackson Browne, Phil Collins, Clint Black, Reba McEntire, George Strait, och många, många fler.
Så det var med spänd förväntan vi slog oss ner inne i Rhapsody Lounge för att få se och höra duon.

Foto: Kirsi Fredriksson

Stället i sig är litet och intimt vilket passar musiken ypperligt.
De varvade senaste plattans låtar med några covers, bland annat Joni Mitchells "Blue", som hon beskrev som politiskt inkorrekt men som ändå är en av hennes favoritlåtar.
Hennes mellansnack var kul och en klar kontrast till hennes låtar. Paret har verkligen kul ihop på scen vilket avspeglade sig i musiken.
Vid ett tillfälle tyckte Leland att hon pratade lite väl mycket och kommenterade med att säga: När du började prata var jag renrakad.

Efter en sjuttio minuters härlig anrättning, som inte kan ha lämnat någon besviken, fick vi oss en pratstund med de båda.
Vi började med att ställa lite frågor till Judith.

Foto: Kirsi Fredriksson

Kan du, Judith, berätta lite om din musikaliska resa?

Den börjar med att jag är ifrån Wales. I Wales sjunger vi. Min far var operasångare, vilket medförde att jag växte upp i London med operaföreställningar varje veckoslut. Jag var "omringad" av fantastiska musiker. Det var musik i huset hela tiden. De sjöng och jag spelade. Det började med piano, min syster var en riktigt duktig musiker. Hon kunde spela efter noter medan jag spelade på gehör. Jag lärde mig spela på det sättet då jag inte kan se symboler. Ett slags dyslexi jag har. Hur som helst, i vårt hem var det klassisk musik, men även jazz, gospel, folkmusik, deppig walesisk musik. Allt detta fastnade i min hjärna. Varje söndag var vi ute på åktur på landet, sjungandes i bilen till Frank Sinatra, Ella Fitzgerald och James "Chello". Det var första gången som jag hörde denna musik, som var en personlig musik där de beskrev svåra upplevelser. Jag älskade det. Senare har jag fått arbeta med några av dessa musiker. Jag kanaliserar ... det är det närmaste man kan komma att flyga. Det är så det känns. Jag började faktiskt som skådespelerska för jag ville inte gå i min fars fotspår. Men sen träffade jag min make i London, följde med till Amerika och började min musikaliska karriär och har fortsatt den sedan dess. Jag flög mycket mellan England och Amerika för att kunna träffa min släkt. Sen blev min far sjuk och dog 2012. Då bestämde jag att jag skulle göra skivan som jag velat göra under en lång tid. Det var som ett kärleksbrev till den musik jag växt upp med, vilken gjort mig till den musiker jag är, en sing - songwriter. Jag mötte Leland genom min man och vi började arbeta tillsammans. Det klickade direkt. Den här skivan var viktig för mig, verkligt viktig. Och på grund av barndomsminnen så kom den här skivan till. Det var den bästa studio erfarenhet jag haft.

Spelade ni live i studion?

Ja, jag spelar alltid in live. Men med dessa killar så kändes det så naturligt. Det var så det startade, spelandes live, inget konstgjort, bara straight dub. Så jag var väldigt nervös då jag skulle jobba med människor jag älskar som musiker. Det betyder inte att det automatiskt skulle bli bra.

Kanske snarare att det blir svårare?

Mycket, mycket svårare. Så när jag spelade första sången var de där och lyssnade, Russ Kunkel, Lee Sklar och Waddy Watchtel, lyssnade och tittade och sen gick de ut och spelade lite för att hitta rätt ton och ackord. Sen efter andra ackordet var det klart. (knäpper med fingrarna) Som det mest naturliga i världen. Deras skicklighet, och de sa detta till mig: att deras jobb är att få min sång att glänsa och inte att vara i vägen, inte skyla över utan låta sången komma till sin rätt. Och det känns väldigt speciellt. Sen är de väldigt kul personer vilket är bra för jag har behov av att få skratta mycket då jag själv är en väldigt allvarlig person.

Lite som Yin och Yang?

Ja eller som ebb och flod. Det är vad det betyder, högt och lågt. Som albumets titel, ibland känns det som att man förlorat allt men sen kommer allt tillbaka igen. Som ett kretslopp. Det är så jag brukar beskriva mig, en allvarlig person som har ett stort behov av att få skratta.

Du har varit med i The Simpsons…

Oh ja. Det har jag faktiskt... Det är riktigt kul för jag hade en näsa stor som en fot. En näsa som en gigantiskt stor fågel, som en tukan. Otroligt stor näsa. Men det var en av de bästa saker jag varit med om, att få vara animerad. det var fantastiskt.

Foto: Kirsi Fredriksson

Kändes det som en ära att få vara med?

Ja. en stor ära. Närhelst jag sjunger får det mig att känna mig så bra till mods. Det är ett privilegium att få göra detta. Att veta att andra uppskattar det man gör. Jag är väl medveten om hur privilegierad jag är som får hålla på med detta. Och sen en sak som The Simpsons är verkligen det lilla extra. De har frågat mig om jag kan sjunga slutvinjetten nästa år. Vilket är verkligt fantastiskt.

Har du spelat ihop med din syster?

Nej.

Varför inte?

Hon har slutat spela. Hon var den som gjorde alla tentor. Hon var en klassisk musiker. Men när man ska spela klassisk musik så tappar barn sin glädje då de måste öva, öva, öva. Jag måste få vara mer fri. Jag måste få vara kompositören. Det var min dröm. Min syster är min största fan. Hon är psykoterapeut så jag tror att vi båda hjälper människor med deras känslor och tankar. Fast på olika sätt. Olika fast lika på något underligt vis.

Foto: Kirsi Fredriksson

Du har ett tufft schema när du turnerar?

Ja det är tufft.

Får du någon ledig stund?

Jag har en ledig dag imorgon. Vilket jag behöver. Det är tufft när du är en sångerska. Du måste låta din röst få vila. Det är det enda instrument du inte kan bara stänga av. Men jag gillar att gå ut och se städerna jag besöker. Jag tänker se så mycket jag bara kan av Stockholm i morgon. Men, det är ett tufft schema, men jag är väldigt stark och disciplinerad. Tidiga nätter, mycket sömn, inget snack, inget drickande och ät nyttigt. Träna...

Inget rock´n´roll liv?

Nej, nej. Det går inte med mitt sångsätt. Min far som var operasångare visste det och jag förstod det som liten flicka genom att se på honom. Hur försiktig han var med sin röst.

Hur tränar du din röst?

Operaövningar. Sjunger skalor. Du måste värma upp. Men det är skalor som gäller. Saker som öppnar din strupe. Varje muskel måste få sin del.

Det är något du gör varje dag?

Varje dag. Innan jag sjunger.

Du har bytt skivbolag?

Ja, fast jag har i praktiken samma bolag. Jag bytte distributionsbolag. Men mest är det skivmärket som är utbytt. Inget hemskt bakom bytet.

Har du något roligt minne från turnerandet?

Varje dag, varje minut. Låt mig se. Jag kan berätta att idag när vi gjorde showen så tittade jag ut på er i publiken och tänkte att detta går ju riktigt bra. Då glömde jag var jag var i sången, totalt. Och Lee spelade samma sak om och om igen. För mig kändes det skrämmande, jag var helt borta. Skrämmande inte sant Lee?

Leland: Det var inte skrämmande. Jag hade en trevlig stund.

Judith: Jag spelade och tänkte vilket förtjusande rum. Vilket resulterade i att jag spelade samma sak om och om igen.

Leland: Det har aldrig hänt förut, det var bara ett ögonblick, inget någon märker.

Judith: När bandet följer en så väl som de gör är det lätt att ha riktigt kul ihop. Vi hänger ihop som ett band.

Leland: Vi är väldigt lika.

Judith: Vi skrattar mycket för vi gör fåniga saker hela tiden.

Leland: Det är ett äventyr varje dag.

Foto: Kirsi Fredriksson

Du började som pianospelare, Leland?

Ja, och allt på grund av Liberace. Mina föräldrar brukade se hans tv-shower. Och som barn brukade jag sitta med och titta...Och det var fantastiskt att se honom med sin frack och kandelabrar på flygeln, jag blev förälskad i detta och vi hade ett piano i huset. Men att ta sig an detta som barn var som ett Normandie. Så vid tolv års ålder var jag ett komplett vrak. Utbränd (skratt). Men jag var lyckligt lottad när jag började high school för sa de till mig: "det är femton stycken som spelar piano, men vi behöver någon som spelar bas". Så de hängde på mig en bas och lät mig spela en not och jag var såld. När basens vibration gick genom kroppen kände jag att det var detta jag ville spela nu och lämnade pianospelandet bakom mig.

Så du spelar inte piano alls nu?

Leland: Nej.

Judith: Jag har aldrig hört honom spela.

Leland: Jag rör inte vid ett piano igen. Jag är lycklig med att få spela bas.

Judith: Då Le är en pianospelare i botten tror jag att det är det som gör det så rätt, för han spelar bas mer som en gitarrist. Han flyttar sina fingrar runt så mycket, i bland är han lite hänsynslös mot mig, så stor del av tiden rör han sig i en lyrisk väg. Det är svårt att förstå ett piano men han gör det riktigt bra.

Leland: För James spelar gitarr som hon spelar piano. Det är flat picking /platt plockning så jag måste klura ut hur jag ska kopiera hans spelande ..... det är min utmaning. Innan jag mötte James spelade jag musik som typ Hendrix, Cream m.fl. Jag var en hårdrocksbasist. Sen mötte jag James som är den mest känsliga killen i världen och var då tvungen att simulera hela den grejen. Det är något jag verkligen omfamnar, jag älskar det. Jag gillar att tänka ut hur jag ska bli involverad i sången, ge stycket en god uppbackning. Jag har inget ego längre som ska tillfredsställas vilket en del killar har. De vill bara glänsa hela tiden.

Judith: Det är fantastiskt, fantastiskt. Och det är fritt, befriande och det mest musikaliska, tycker jag.

Leland: Jag behöver inte göra något från ingenting. Hon behöver inte mig här utan det är trevligt att få dela scen tillsammans. Hon har många år bakom sig som soloartist så hon skulle lätt kunna sitta bakom pianot och göra detta på egen hand. Det skulle låta fantastiskt.

Judith: Men då skulle vi inte ha så mycket kul och det skulle inte låta lika bra.

Leland: Det var hon som sa det.

Judith: Musiken skulle låta ensam och det skulle vara ensamt på scen.

Vi på svip.se tackar för att vi fick ta del av showcaset och av er tid, Judith och Leland. Önskar er många kul och musikaliska stunder på resten av er turne.