Roger Pontare tar oss med till sitt vinterland

En av våra folkkäraste sångröster, Roger Pontare, ger sig ut på julturné betitlad ”Mitt vinterland”.  En tradition som han startade 2011. Premiär blir det den 28 november i Kiruna och sen besöker Roger 10 kyrkor i orter runt om i landet.

Blandar du traditionella låtar med eget material?

Vi har 80% julklassiker. Som White Cristhmas, Jul Strålande Jul, Dagen Är Kommen och psalmer. Även lite irländsk julmusik, Coventy Carol. Så det är lite blandat, men de har julbudskapet som gemensam nämnare. Sen kör vi faktiskt När vindarna viskar mitt namn och Stjärnorna , men de är då i en slags folkton. Så det är en salig blandning, med betoning på salig då vi framför det i kyrkor.

Du har ju bra tryck i din röst, törs du ta i i en kyrka?

Det är ett jättebra forum. Jag tycker om att sjunga i kyrkor. Nu varierar akustiken i olika byggnader. Stenkyrkor är lite besvärliga för tekniker och även för lyssningens skull. Träkyrkor är kanonbra. Nu har ljudteknikern Håkan varit med i tre år. Han är fantastiskt lyhörd och jobbar febrilt i vissa kyrkor. Vi får till det riktigt bra. Det är härligt att sjunga i kyrkor för man behöver inte ta i så fruktansvärt mycket. Man pitchar rätt osv. Sen är det mycket kyrkans akustik som sköter resten. Det är lättsjunget i kyrkan. Sen är det en publik som är enastående andäktig. Stämningen finns där med massor av levande ljus. Det är jul i förtid.

Ni kör nästan ända fram till jul…

Ja, till den sextonde december. Lite bantad turné i år. Alla tidigare år har vi åkt så fruktansvärt mycket. Det blir körigt. Jag tycker det blir jobbigt med transporterna. Vi har ett stort område i år, men vi kör färre konserter. Då blir det lite luftigare emellan vilket är för allas bästa.

Körerna på de olika platserna, är det såna som du jobbat med tidigare?

På vissa ställen, typ Burträsk i Västerbotten. Det är fjärde gången vi är där. Sen varierar det ganska mycket. I Stockholm är det alltid nån ny kör. Ibland är det ett hopplock av gospelkörer, ibland är det ordinära kyrkokörer. Det varierar efter vad det finns för underlag på varje spelställe. Det görs upp av producenten. Han bokar kyrkor tidigt på våren och kontaktar körer. Körerna repar under sensommaren och fram tills det är dags att träffas.

Om vi går lite tillbaka i tiden så kallade du dig för Mango i början av din karriär..

Vi prövade några singlar, kan det ha varit sent 70tal eller början på 80,  det var Olle Bergman på CBS Intersong som lanserade det här och då skulle vi ha nåt fräckt artistnamn. Då blev det Mango. Det var ett rätt trevligt namn.

Men det hängde inte med så länge?

Nej, det blev liksom ingen succé med det där.  Jag hade flyttat ner till Stockholm 1976 , det var mycket som skulle ske, en massa olika grejer på gång för att komma in i svängen riktigt så där. Symfonisk rock med en grupp som hette Nebulosa. Vi gjorde en LP. Musikaler och storband.

Då har du i stort sett provat på hela spannet av musik…

Rösten min passar till mycket. Jazz, musikal och operett har jag också kört. Det är kul med mångfalden. När man hållit på i 40 år, som jag gjort, är det  roligt att göra olika saker. Dels  för motivationen och för att det är kul.

Stämmer det att du hade en dröm att bli en renskötare?

Njae, det tror jag väl inte att jag har sagt. Men jag har varit å dragit renar för min bror var tillsammans med en tjej och hon hade rätt mycket renar så jag hjälpte honom ibland och drog renar vid skildringen. Så det kan man ju göra, men det är en rolig grej att vara med för det är en otrolig stämning med renhagar. Det är väldigt nära till hands, men det är en annan dimension. Det kan hända att jag nån gång drömt om det, men sen har man insett att det är i stort sett omöjligt när man ska satsa på musiken. Det är väldigt svårt att kombinera. Då blir det dåligt skötta renar. Men jojka gör jag ibland, så det är en bit på väg. (skratt)

Foto: Madelene Jonsson

Hade du en tuff uppväxt med mobbing?

Ja speciellt i högstadiet. Jag var väldigt liten, blyg och sen i puberteten, ett typiskt mobbingoffer. Jag är fortfarande väldigt blyg, det kanske inte märks på scen, men privat är jag blyg. I skolan var det ett par killar som alltid var på en. Vilket var väldigt jobbigt. Då såg man inte på mobbingen som ett problem hemma heller utan det var väl ens eget fel. Lite ”du får väl skärpa till dig” mentalitet. Det var ingen som snackade med nån lärare eller lärare som gjorde något åt det, utan det var sånt som bra fanns. Jag har träffat de där mobbarna i vuxen ålder och då är de väldigt små helt plötsligt. Det är roligt att det gick såpass bra för mig för jag har liksom fått slå tillbaka. Nian i högstadiet hade vi satt ihop en popgrupp. Vi var fem musiker som spelade på skoldanser och då vände allting för de såg att det här bandet var populärt. Då hade de ingen att mobba för jag blev populär i skolan. De flesta kulturarbetare har på ett eller annat sätt varit utsatta för mobbning för de är annorlunda. Jag var annorlunda då också, men på ett blygsamt sätt. Det är inget roligt att ha med sig. Det hände för länge sen, men om man ser ett dokumentärprogram som behandlar mobbing så blommar tankarna upp igen.

Du är ambassadör för Green Cross, vad innebär det?

De jobbar för jordens bevarande. Det handlar om naturbevarande i alla mått. De sysslar med träplanteringar, brunnsborrningar osv. Man vill ställa upp och hjälpa alla som blir drabbade på olika sätt.




Posted in Jörgen Fredriksson, Nöje.