Paulo Mendonca är beredd att ta fighten

Paulo Mendonca är den världsberömde funkgitarristen som har fått känna på både framgång och platt fall. Paulos otroliga artistkarriär är en fängslande historia om hur han gick från att spela på utsålda arenor, turnera med storheter som ​Tina Turner​ och ​Peter Gabriel​, sälja hundratusentals album till att plötsligt försvinna helt från musikscenen. För att sedan resa sig igen – och göra en fantastisk comeback.

Är man lite spänd inför släppet av en platta?

Ja, man gör ju ändå musik för att folk ska kunna digga det och uppskatta det. Man är alltid lite nojig över vad folk ska tycka. Jag har ändrat stilen lite då man utvecklats. Hoppas folk är med på utvecklingen, so to speak.

Utvecklingen beror den även på vilka musiker man har med sig på plattan?

Absolut. Men i det här fallet är det mer på grund av de år som jag levde som låtskrivare som jag utvecklats att inte bara bli bäst på en grej och vara trygg i det som man alltid har gjort. Man har alltid försökt att gå framåt och inte göra samma grej hela tiden. Så det är mer en mognad i byggandet av låtar som man har lärt sig och fått med sig.

För du skrev låtar till artister inom lite blandade genrer…

Jag var stationerad i London i nio år och fick glädjen att kunna leva på det. Fått jobba med fantastiska artister, människor och låtskrivare framför allt.

När du skrev låtar till andra artister hade du då en tanke att du skulle skriva till en viss artist?

Nej, inte riktigt så. Vissa gick inför att t ex skriva för Rihanna, men jag hade ganska bra koll på att hennes produktionsteam kommer inte att släppa in outsiders låtar. Spelar ingen roll om de är bättre utan det handlar bara om som man säger, its not what you know, its who you know. Så det med Miley Cyrus var hårt slit av han som sålde in låten. Jag försöker alltid skriva bara vad jag själv tycker är en bra låt och sen får nån sätta en kostym på den.

Nu när du släpper plattan, kommer du känna dig som en kung för en dag då?

(skratt) If I Could Be A King 4 A Day. Lite så. Det är så mycket med den här plattan som betyder så mycket för mig. Det tog fem år, jag slet sömnlösa nätter för jag hade beslutat mig för att göra den här själv. Första gången som jag har ett team bakom mig som jag kan bolla med och som liksom jag blickar framåt och vill lyckas. Det har varit väldigt nervöst. Tidigare har man förlitat sig på att människorna som släpper plattan ska göra det här jobbet. Nu är det liksom upp till en själv. Och det är vansinnigt skrämmande och spännande. (skratt)

Du har även producerat plattan?

Precis.

Så det finns ingen att skylla på…

Nej, its on me. Samtidigt är jag så vansinnigt stolt. Det fick ta den tid det tog, men till nästa platta har jag större koll, vet vilka jag ska jobba med och vet hur allt ska göras. Det var en resa och jag hoppade på tåget. Idag kan man göra grejer själv.

Foto: Mårten Levin

Då är det inte bara Mindcontrol utan total control?

Typ så kan man säga. Jag skulle vilja säga att livet är som Peaches and Cream, om vi ändå är inne på det spåret. But Im not a Preacher. Vi kan gå på varenda tema på plattan. (skratt) Vänta, jag kan ännu bättre; I can´t rewind. Det är grymt med lite Göteborgshumor.

Blir det en fysisk platta eller enbart digitalt släpp?

Det blir en vinyl för jag vill ha det på pränt. Den kommer till Record Store Day i april 2020. Vi tog det beslutet efter att jag märkt att det inte fanns nån CD-spelare i min bil. Det är jättetråkigt. Folk lyssnar bara på streamingtjänster idag, tyvärr. Och vinylen har åter plockats fram. Jag köpte mig en vinylspelare förra året så det måste komma en vinyl.

Nu kommer den på vinyl. Hade du några funderingar från början hur låtarna skulle ligga på plattan?

Nej, inte riktigt. Setlistan som är på plattan nu tog mig hur lång tid som helst att sätta ihop. Det var många sömnlösa nätter som jag satt och funderade på vad jag hade gett mig in på. Napp har jag inte använt sen jag var ett år gammal (skratt) men nu var det mycket tumme i munnen och i fosterställning. I learn as i went along. Enda tanke jag haft var att varje låt som kommer med på plattan ska jag vara vansinnigt stolt över. Det är min primära grej.

Har du då några ratade låtar liggandes?

Ja herregud. Tror jag skrev mellan trettio till fyrtio låtar. Har alltid gjort det per platta. Vissa som jag ratat tidigare har jag ändrat på till den här plattan. Kommer nog att göra likadant framöver med några som jag ratat denna gång. Plockar lite delar från dem.

Du började med att spela trummor, hur länge höll du på med det?

Mellan åren tio till tretton. Började lira gitarr när jag var tolv, men alternerade då med båda instrumenten. Sen så fick jag tokfeeling på gitarr. Rest is history.

Händer det än idag att du sätter dig bakom ett trumset?

Absolut, jag tycker att det är jättekul att spela trummor. Det är en skön vibe att bonka loss på grejerna. Demos till den här plattan gjorde jag med pads för att få den riktiga trumfeelingen. Det tyckte jag var vansinnigt roligt. Men att jag skulle spela in trummorna på plattan fanns inte på kartan.

Är dina barn musikintresserade?

Jag tror att min dotter kommer att bli det. Tyvärr.

Tyvärr?

Jag har fyra barn och tre höll på med musik bara för att pappa höll på. Men jag såg aldrig hungern i deras ögon. Om man ska in i branschen måste kärleken till det du gör vara så pass stor att det hjälper dig att överkomma alla komplikationer som kan komma när du ska starta din karriär. Det är inte för alla. Det höll på att knäcka mig på 80-talet. Jag fick nej från alla skivbolag under flera år. Tack, men nej tack. När jag kände att nu skiter jag i det här så skickade jag en demo till Prince och fick ett svar ”How to proceed?”. Det gav mig självförtroende och känslan att det är nån som gillar det jag gör. Det manade mig att fortsätta och nåt år senare satt jag där med Stickan Andersson och skrev på kontraktet. Det som gjorde att jag fortsatte var kärleken till musiken. Så min barn ska inte göra det för att pappa håller på, utan för att de genuint älskar musik och är beredda att gå in i den här fighten. Om min dotter vill hålla på med musik kommer hon ha en manager i mig. Det kan jag lova.

Är du signad nu eller kör du helt eget?

Jag kör helt själv.

Känns det befriande eller skrämmande?

Många har kommit fram och sagt att de signat för det eller det bolaget. Då har jag tänkt; lycka till! När mitt skivbolag sa att jag var på banan så tänkte jag att är det upp eller ner? Det finns inga garantier, utan min platta, ”Different Phases”, som fick genomslag i Schweiz berodde inte på skivbolaget. Det enda de gjorde var att ställa upp med att betala för plattan. Det var en fotograf som ändrade mitt liv genom att han gick igenom varenda skivaffär och sa: lyssna på det här. Det ledde till att det började importeras mängder med skivor. Efter det gick jag från att vara den som spelade inför halvfulla hus till att vara headline. Så länge som man gör bra grejer så är det bara att hoppas på det bästa. Det ska bara hamna på rätt bord för att mitt liv ska se helt annorlunda ut.

Lever du rocklivet?

(skratt) Nej. Bara på scen. Jag tillhör kategorin som är sjukt tråkiga människor som inte festar och kastar ut TV:n genom fönstret. Jag har mina 90 minuter när jag spelar. Då lever jag ut alla mina barndomsfantasier, liksom. Där älskar jag att vara och det är därför som jag gör det här. Där mår jag som en prins.

Vilka är dina egna musikaliska förebilder?

Musiker inte så många. Det är mer band. Många har trott att jag lyssnade på Hendrix. Jag pallade inte Hendrix, tyckte han var skitjobbig att lyssna på. Tyckte han var all over the place musikaliskt. Jag var ett Deep Purple freak från Burn plattan. Jag köpte tre exemplar som jag spelade sönder. Sen fick jag Frank Zappa tokspel. Sen var jag inne på Westcoast, den slicka bagen. Det var först när jag blev äldre i slutet på 90-talet som jag klockade Jimi Hendrix. Då förstod jag hans storhet. Thin Lizzy ska vi inte ens prata om.




Posted in Jörgen Fredriksson, Nöje.