Lina Horner på en resa i flera plan

Reklam

Efter några år så var det dags för Lina Horner att släppa sitt nya album ”Lights”.  Ett album som fått sin prägel av livsomvälvande händelser, och som omgetts av ett osynligt mantra: ”Bryt dig ut, ta dig loss!”.

Ditt album sägs ha varit klart i två år. Var det helt klar då?

Vi spelade in den för två år sedan. Sen har vi gjort mix och mastring för ett och ett halvt år sen.

Om jag får fråga utifrån att jag är en gubbe, låten Women innehåller nån strof om att man inte vill att någon annan kvinna ska lyckas, är det en vanlig känsla för kvinnor?

För mig har det varit en ganska vanlig känsla. Det har varit så konstigt i musikvärlden tycker jag. Mycket prat om att vi kvinnor ska stötta varandra, men när det väl kommer till kritan och det går lite bra eller man är ute och spelar, kämpar på och gör sin grej så har det varit lite ”det är roligt att du håller på, men du vet väl att jag står lite högre”. Jag träffar många yngre låtskrivare och musiker i mitt jobb och jag försöker verkligen vara noga med det då jag upplevt den grejen själv och många med mig att jag tar med dem och att vi jobbar tillsammans helt enkelt. Försöker vända på detta.

Under tiden som du gjorde albumet så provade du på nya instrument…

Sång är det som är min grej och jag är inte instrumentalist från början. Har alltid haft hjälp av musiker, även denna gång. Men vad händer om en sångerska som jag provar att sätta mig vid t ex trumsetet och börjar där. Jag har skrivit de flesta låtarna vid pianot tidigare. Nu blev det låtar som fick ta avstamp från andra instrument. Vilket var väldigt kul.

Spelar du något instrument på skivan?

Nej det är bara sång på skivan. Jag släppte in mitt band, Divers, som fick sätta sin prägel.

Då hade de en ram att utgå ifrån…

En ganska tydlig ram, men ändå frihet inom den.

Du reste till indianreservat, hur kom det sig att du hamnade där?

Första gången jag var i USA på ett songwriting retreat så träffade jag en tjej som heter Christina som har varit gift i en Navajo familj. Hon fick idén att samla ett gäng låtskrivare i reservatet där hon har vänner och släkt. Hon frågade om jag ville hänga på och det ville jag. Vi hade skrivit en låt tillsammans.

Märks denna händelse i nån av dina låtar?

Grunderna till låtarna var gjorda redan då, men det färgade det slutgiltiga soundet. Egentligen hela min syn på musik och livet.

De lever närmare jorden och vårdar den bättre än vad vi västerlänningar gör antar jag?

Verkligen! Det är något som jag kan känna igen hos dem. Framför allt hur de levde och vilka förutsättningar de hade. USA ska vara så väldigt lyckat och rikt. Men vi har alla begränsade möjligheter. Jag har nån slags fixering vid havet, sjöar och vatten. En tjej som var i stammen som jag skrev med, hon hade vid den tidpunkten aldrig sett havet. Saker som man tar för givna själv det får andra inte vara med om.

Det är sex år mellan detta album och det förra, men nu har du låtar för ett till på g?

Ja, nu har jag kommit igång. Det känns väldigt kul att jag har börjat skriva ny musik igen och börjat spela in det.

Kommer du att ge dig ut och spela i samband med att du släpper albumet?

Vi har haft en releasespelning, förfest i Göteborg. Sen bokar vi resten framåt våren. Vissa i bandet är så upptagna så vi måste spela längre fram.

Har du nåt udda eller kul turnéminne att dela med dig av?

Varje spelning med bandet tycker jag är nån slags utomkroppslig upplevelse. Magin som kan bli när vi står på scenen, det är något magiskt som händer, man lyfts av bandet och vi lyfter varandra på något vis. Men det största för mig tror jag ändå har varit när jag var i USA och spelade helt själv. Jag spelade gitarr själv, jag som inte brukar spela offentligt. Jag tänkte att när jag är så långt bort så behöver de aldrig träffa mig mer om det går fel.

Det skulle gå att göra akustiska versioner på alla låtar på albumet…

Jag har faktiskt haft ett rep idag med Erik som spelar gitarr. Vi ska göra lite annorlunda versioner av låtarna och spela lite duo.

Vilka influenser har du?

Några av mina allra största är The Doors som har hängt med från att jag var väldigt ung, fjorton- femton år och Nick Cave lyssnar jag jättemycket på.

Men du har inte texter som Cave…

Det kanske drar lite åt det hållet nu på på det nya som kommer (på nästa album). Jag har tänkt annorlunda tidigare när jag har skrivit låtar. I och med den här skivan så känns det som jag har börjat skrapa på nånting som är närmre min musikaliska kärna. Då tror jag på att våga närma sig mörkret och det som inte alltid är så bekvämt. Skriva om, sjunga om och vara i. Vad finns under allt, inom oss och andra. Kanske nåt om var jag är i livet.

Det blir inte det glättiga?

Det finns väl delar av det också, men det känns mer som att jag faktiskt har nånting att säga. Det finns de som har det när de är väldigt unga, men för min del så har resan och prövningar i livet gjort att jag har mer nått dit. Förut var jag nog väldigt mån om att passa in och då höll man sig mer på ytan.