Backyard Babies rockar vidare

Det är en bra fråga. Jag har alltid varit fascinerad av formatet radio och haft en romantisk syn på mediet och så fick jag frågan om att göra mitt eget radioprogram 2011 på Bandit. Jag tackade ja direkt! Men jag var ganska grön. Det är en hel vetenskap att göra bra, underhållande kommersiell radio. För fyra år sen hamnade jag på Rockklassiker. Det är det bästa som hänt mig på sätt och vis för dels så är det fruktansvärt kul och sen är det en bra grej att kombinera artisteriet med. Jag är en person som gillar omväxling. När jag suttit på radion länge är det skitkul att gå ner till studion och repa, skriva låtar och vise versa. De tar ut varandra väldigt bra.

Speciellt på Rockklassiker. Det universum vi rör oss inom ligger mig varmt om hjärtat. Man blir väldigt passionerad när man rör sig med den här musiken och sen känns det som att brunnen av gamla rövarhistorier är oändlig. Så det är bara att mata på så länge som nån orkar lyssna. (skratt)

Nu känns det som att det kan vara bra ett tag. Jag är egentligen inget jättefan av popcorn, men det var nästintill att man ville spy till slut. Vi hade med oss en kille som hjälper till och säljer vår merch, Matti, han älskar popcorn. Han åt så mycket under hela videoinspelningen att till slut när han var på bio med en tjej så fick han kväljningar när han kände popcornlukten. Men det blev snyggt. Vad gör man inte för konsten.

Planen är att albumet ska vara ute tidigt nästa år. Vi har två gigs kvar den här sommaren i England och Österrike. Sen är det ner i kryptan för att skriva och färdigställa resten av skivan under hela hösten. Ibland går det smärtfritt, ibland stöter man på patrull och det kan man aldrig veta innan. Även om man har bra låtidéer så kan saker ta längre tid än man tror. Vi är ett band som behöver jobba under press, att man har en deadline, då jobbar vi som bäst. Annars blir vi lätt lite loja.

Det tycker jag absolut. Och jag tror att det är en bra måttstock att ha, att man ska överträffa sig själv. Att avancera i livet generellt. Man vill bli en bättre människa och bättre på det man håller på med. Men när det gäller skivor så tycker jag att det är svårt idag. Förr när man visste att fansen, även de som inte var våra corefans plockade upp skivan och engagerade sig i albumet. Gav alla låtar en chans och ännu längre tillbaks när man satt med konvoluten och läste texterna. Den eran är tyvärr över. Det gör att när man gör en skiva med tio, tolv låtar så kan man dras med känslan att många av låtarna kommer det inte att lyssnas på i den utsträckning alls. Vilket är synd. Man skulle vilja att om du satte på skivan så skulle du vara tvungen att lyssna på hela skivan på streamingtjänsterna. Men man kan nästan inte tänka album längre. Men jag är inget fan av att man släpper en massa låtar hej vilt oregelbundet under ett års tid för att sedan baka ihop det till en platta. Det känns inte så kul för de som är förtjusta i ett album. Men visst ska det bli bättre! Vi har två nyckelord: enkelt och effektivt.

Vi har väl aldrig gått jättelångt utanför vår bakgård. Men det känns ännu viktigare idag än det någonsin känts att värna om vårt arv. Tuff och hård rock´n´roll som ska göra människor glada. Det ska vara rakt, pang på. Sätta sig rakt in i hjärtat. Det är många gånger svårare än att skriva långa episka, konstiga, ja inte vet jag (skratt). Tre ackord har man ju vänt och vridit på ett antal gånger förut. Så vi får se. Vår nya singel har satt riktningen på vart det hela kommer att hamna.

Det är vår vinylfetisch. Dregen är han som brinner för det här mest och ser till att det händer. Jag vet inte exakt när den kommer. Any day.

Ja, vi är ett visuellt band och så är man själv ett fan av gamla skivomslag. Vi vill paketera vårt album på ett coolt sätt och då är naturligtvis vinyl ett av sätten. Hoppas våra fans uppskattar det och att nya fans får upp ögonen för det.

Det är en fråga som ingen i bandet någonsin kommer att kunna svara på fullt ut. Det är ett mysterium. Samtidigt kanske det är tillfälligheter och tur, men det bottnar i en enorm kärlek för rockmusik. Att få spela sin musik som man har skrivit under olika faser i livet inför publik som vill höra låtarna och som har i sin tur sina upplevelser ihop med den musik du skapat (jag får nästan gåshud när jag pratar om det) är en fin grej. Det här bandet har liksom gått igenom helvetets eldar och varit väldigt nära att ge upp. Samtidigt har det gjort att man blivit mer motiverad och känt att vi ska inte knäckas av att vi sitter i en ekonomisk situation med rättegångar eller om vi är osams i bandet. Utan vi ska överleva sånt. Det har nästan blivit som en morot. Vi tog ett break 2010 av den anledningen att vi var väldigt trötta och det kändes som att vi bara gick i upptrampade spår. Vi var ärliga med att vi skulle ta en paus på obestämd tid. Dregen fick möjlighet att göra grejer som han inte hade hunnit med annars och så var det även för mig. Det gjorde att vi var mycket starkare nu. Nu ska man inte jinxa det här, men jag har svårt att se att det skulle komma något idag som skulle få bandet att bara lägga ner.

Ja, hela tiden. Rockband och rockmusiker är väldigt ödmjuka. Nu ska jag inte svartmåla nån genre, men inom hiphop scenen kanske det är mer prestige att vara cool i alla lägen. Jag är jätteimponerad från det att jag har turnerat med och lärt känna Mike Ness och Social Distortion till AC/DC till you name it. Samtidigt så ser jag bilder på Mike Ness där han är imponerad när han står å hänger med Clash. Vi är alla rockfans, det blir en cool grej. Det är ingenting som på nåt sätt blir negativt eller skämmigt att vara så här. Jag har faktiskt en historia, jag är ett stort fan av Steve Earle, och han var i Stockholm och hans trummis lirade på min första Homeland release så vi tittade på giget å så säger han , come and meet Steve in the dressing room. Jag blir så nervös, vad ska jag säga till Steve Earle? Jag vet ju själv hur man kan vara efter ett gig, man vill inte snacka med vem som helst som dyker upp. Tänk om han är otrevlig? Då kommer det mötet att förstöra min uppfattning om honom och all hans fantastiska musik. Så jag säger att jag hoppar, jag åker hem.

Ja. Wham! (skratt) Snabbt efter Iron Maiden. Jag vet inte hur det kom sig. Måste haft nån glitch i skallen. Jag började samla på Maiden väldigt tidigt, tyckte att det var skithäftigt. Jag hade en klasskompis som hade hela sin vägg upptejpad med Maiden, WASP, Mötley Crue osv. Vi blev hårdrockare när vi gick i småskolan. Man tejpade insidan av bänklocken och öppnade den hela tiden och kollade på sina hårdrocksbilder som fanns där. Coolt!

Oj, det är oändligt många. Brukar få den här frågan ganska ofta så det är svårt att på rak hand plocka något som skulle kännas som att man valt ut det bästa för den här intervjun. Det händer väldigt mycket sjuka grejer. Jag får nästan en blackout, plötsligt känns det som ingenting hänt på 30 år, fast jag vet att det inte är sant. Du får läsa om det i våra rockbiografier. Man kan säga så här: det finns två stora faser i min karriär. Jag firar tio år som nykter och drogfri i år. Det hände annorlunda grejer för över tio år sedan än som hänt de senaste tio åren. Kanske lika knäppa grejer, men de har olika karaktär så att säga.

Både ja och nej. I mitt fall så är det inte så svårt i och med att jag är trygg i min nykterhet. Idag har jag bra förståelse från folk runt omkring mig och det har gått bra många år. Det är ingen anledning till att det inte kan vara förstört på fem sekunder. Men jag tror att det är svårt för att gränserna flyttas fram ganska rejält. Det märkte man när man började turnera. Vi började turnera som väldigt unga. Det vi tyckte var normalt var i högsta grad onormalt. Att börja dagen med kaffe och kokain kändes inte som nåt märkvärdigt. Så här i efterhand så förstår man att det är inte så många som gör det egentligen. Det svåra är att du blir verklighetsfrånvänd. Ett turnerande band hamnar snabbt i en bubbla som är abnorm på nåt sätt. Men allt är personligt. Idag skulle jag säga att det är lättare än för 10, 20 år sen då det är många som är nyktra och drogfria. Äldre skaran och många nya unga artister väljer den livsstilen för att man blir bättre liksom. Man vill satsa på sin karriär och då har man inte tid att ligga bakis och kravla runt i två dar.