Annika Andersson & the Boiling Blues Band

Annika Andersson (fd. Salminen) är tillbaka på blues-rockscenen med sitt nya band, The Boiling Blues Band. Efter lång tystnad kom så första ljudet ifrån henne, singeln Little Trixter. Och lite längre fram i vår, femte april, släpper de sin fullängdare Reborn. Ett album med nyskrivna låtar.

Din musikaliska karriär började tidigt…

Det stämmer. Jag var tretton år när jag hittade den här typen av musik. Ungefär då började vi också repa.

Var ni ute och spelade med det bandet?

Vi gjorde vår första officiella spelning 1973 med ett band som hette Model 73. Då hade vi repat ett par år innan dess. Efter det så började det rulla på.

Sen har du varit med i olika band under årens gång.

Precis. Sen hade jag en lång paus, men vi hade en kul tid på 70-talet i Finland. Vi åkte runt på dansbanor och blev hotade med kniv om vi inte spelade humppa eller tango. Allt det härliga hände. (skratt) Men jag överlevde.

Är blues i dagsläget stort i Finland?

Jag tycker att det är det, speciellt bluesrocken. Vi är en generation som började lyssna på den musiken under 70–talet. Rocken och hårdrocken har alltid legat finnarna varmt om hjärtat. Många band har kommit från Finland och blivit kända utanför landets gränser. Det är väl nåt med aggressionerna som vi får ut den vägen.

Men din bror bor kvar i Finland?

Han bor kvar där. Det är han som är Buck Jones. När vi slutade med Dead End 5 startade han med rockabilly. Nu har han skrivit låtarna till mig som kommer att finnas på nya plattan som kommer i början av april.

Märks det på låtarna att han har rockabilly i sig eller blir det bluesrock?

Han har också bluesen i sig för det var så vi började. I grund och botten är han en bluesare.

Nya skivan är döpt till Reborn och det är ett självklart namn för dig?

Ja. När jag lade ner min musikkarriär i bandet så gjorde en egen soloplatta. Den var mer åt pophållet. Jag kände att jag tappade min identitet i och med den. Det var inte roligt längre, utan kändes mer som ett jobb. På scen är jag väldigt energisk, men jag måste känna att det kommer från hjärtat och själen för annars blir det inget bra. Men pop var inte min grej. Det var fantastiska människor jag fick spela med. Finlands bästa musiker, men det räckte inte då det inte var min musik. På 80-talet kom techno och bluesrocken började dala ner. Jag hittade ingen väg tillbaka. Då bestämde jag mig för att nu får det var nog. Jag lämnade musiken och flyttade till Sverige. Men det var smärtsamt. De tio första åren kunde jag inte ens lyssna på musiken. Jag hade en sån längtan blandad med en stor besvikelse så jag lade locket på.

Men för två år sen hände något…

Då fyllde jag 60. Min bror hade skrivit låtar till min sextioårsdag. Vi satte oss vid köksbordet och det jag fick höra var verkligen den musik som jag brinner för. Några månader senare hade han skrivit texterna.Vilken grym födelsedagspresent. Tack vare honom så ger jag ut det här materialet nu.

Hur många låtar blir det på albumet?

På vinyl blir det åtta låtar och på CD tio stycken. Det blir en gammal god vinyl. En vän som är konstnär har ritat baksidan. Vi vill tillbaka till 70-talet. Det var fantastiskt när man tittar på omslag. Musiken hade större betydelse då den kom ut så minimalt om man jämför med idag.

Blir det spelningar efter skivsläppet?

Vi är i startgroparna när det gäller spelningar. Vi har fyra spelningar i april. Det blir releasefest i Stockholm och i Finland. Vi vill gärna ut och rocka loss folket!

Vilka är dina förebilder?

ZZ Top, Led Zeppelin, Cream, Elkie Brooks och Janis Joplin. Då jag har lyssnat mycket på manliga sångare så tror att min röst har formats därifrån. Jag har ingen lätt, tunn kvinnlig röst utan en ganska kraftig röst. Sen fanns Creedence, men det var lite för tamt för mig. Sen kom Ramones.

Posted in Jörgen Fredriksson, Nöje.