Tonårsdrömmar med Pernilla Gillback

Pernilla Gillback har släppt boken ”Tonårsdrömmar – Noice, Hasse & Jag” som är en historia om åren tillsammans med Hasse Carlsson ur Pernilla’s egna perspektiv, fram tills hans död 2002. Det är även en bok som ställer sig undrande till musikbranschens agerande under bandets storhetstid, där både alkohol och droger serverades till 14 åriga pojkar av turnéledarna.

Det verkar som att det gick väldigt fort för grabbarna i Noice att slå igenom. Och att de fort fick känna av framgången och dess baksida.

Det gjorde det ju. De hade spelat ute sen de var tolv år, men när det sen satte fart så gick det väldigt fort. Det blev som man säger att ”det blev över en natt”. Man skulle kunna säga att det finns ett före och ett efter Måndagsbörsen (TV-program) . Det var där de slog igenom.

Själv så minns jag låten ”En natt i tunnelbanan” och om jag får kalla mig lantis då jag inte är Stockholmare så var det här med tunnelbanan lite främmande och mystiskt.

För mig var det lite annorlunda för jag åkte i den varje dag. Jag bodde ute i Vällingby och tog den till skolan och baletten i stan. Så det blev inte något exotiskt utan min hemmaplan som nån sjöng om. På ett ungdomligt sätt. De var ungdomar i samma ålder som mig. Något sånt hade inte jag hört förut. Sen tror jag att Hasses utstrålning med kombinationen av det lite rädda samtidigt med den jäkla lusten slog an hos oss unga. Det ärliga och det desperata i sången.

Det var en stor skillnad mellan dem och Gyllene Tider.

Det var det. Sen kom Freestyle med ”Vill ha dig hos mig”. Det var häftigt på ett annat sätt. Gessle var kanske lite mer vågat, men det var inte alls samma sak. Det fanns två läger kan man säga.

Märkte du av medaljens baksida som kom?

Jag trodde att jag inte gjorde det, men jag gjorde det ändå. Det var det som fick vårt förhållande att rasa. När Hasse och jag var ihop ville han aldrig berätta om Noice. Jag tyckte det var lite svårt att prata om Noice för jag ville absolut inte framstå som ett av deras fans. De gånger som han pratade om det så var det som att han kastade ur sig små flikar. T ex att det var personal på turnéerna som hade sett till att det fanns droger, hur personal hade utnyttjat unga tjejer genom att säga till dem att för att få träffa grabbarna i Noice så måste ni hångla med oss först och att personal, i det utsatta läge som han befann sig i, såg till att hasch fanns lättillgängligt. Det var inget som jag tänkte på när jag var 19, 20 år, utan man tyckte det var lite häftigt att höra om. Jag levde i en annan värld och det här var bandromantiskt. Jag hade även läst i tidningen om att han åkt dit för amfetamininnehav så jag visste att han hade hållit på med droger. Men jag visste inte att han höll på med droger under tiden som vi var ihop.

Ingen i omgivningen som lade märke till det?

Min mamma kunde se att han hade väldigt små pupiller. Han tog valiumtabletter. Medicinerade sig med såna grejer.

Då blir det svårare att skönja om det är medicinering eller drogmissbruk.

Jag hade svårt med det. Jag märkte att han blev en annan i humöret. Från början när vi var tillsammans så vet jag att han rökte hasch nån gång. Han skulle alltid försvara sitt beroende. Jag hade då svårt att se att han var en missbrukare. Men nånstans så var han det.

Kan man på nåt sätt säga att han skötte sitt beroende så att vardagen fungerade?

Vi levde ett helt normalt liv. Han gick i skolan, jag jobbade, vi var med mina föräldrar på landet, med hans föräldrar ute och seglade osv. Så vårt liv var inget drog och rock´n´roll liv.

När han införskaffade sig droger så rörde han sig i kriminella kretsar, men det var inget som du kom i kontakt med?

Nej, jag träffade bara en del av hans kompisar. Han kunde säga att han skulle träffa några polare och försvann iväg. Då började han träffa personer som jag inte visste vilka de var. Han var väldigt, väldigt mån om att jag inte skulle knarka. Ha sa till mig att jag skulle aldrig testa heroin. Testar man det så är det kört.

Det var lite beskyddande.

Det var ju det. Vi rökte hasch två, tre gånger, men då fick jag tjata ordentligt på honom. Det var inget vidare. I efterhand förstår man att han hade varit i kontakt med personer som testat heroin och satt fast i det. Annars skulle han inte ha kunnat prata så mycket om det.

Det känns lite som att musikbranschen har alltid lite glorifierat de artister som håller på med droger.

Om jag tar Noice som exempel. De var Sveriges högst betalda akt och en stor del av att Noice gick så bra var efterfesterna. Festerna var nästan lika stort som spelningarna bland fansen. Så man måste ha tänkt från bokningsbolagens sida att festerna var viktiga. Det var inget som Noice såg till att det skulle vara. Hasses föräldrar säger att de hade föräldrarträffar med bokningsbolaget där de sa att de kunde inte skicka sina ungar på turné. Bokningsbolaget sa att de skulle ta hand om grabbarna. Det skulle vara ordentligt och ordnat då ungarna är unga. Som förälder var det bara att lita på det. När det blev rubriker om spritfester sa de att Hasse drack inget. Hade det kommit fram att han drack så hade de kunnat ställa in allting då han var minderårig. Så alla inklusive bandet höll tyst om det. Jag tycker att musikbranschen skulle kunna reflektera över det åtminstone. Tycker de kunde lyfta frågan för att se till att sånt här inte ska hända. Varför ska de stoppa nånting som drar in en massa pengar samtidigt som en person mår jättedåligt? Kanske har man ett vuxenansvar.

Blir artisten mer en produkt än människa?

Exakt. Med Noice blev det så att även om Hasse mådde dåligt i det här, han ville hoppa av under en period, så märktes inte det då bandet fortfarande gick bra. Maskineriet gick bra och skivor såldes, bandet bokades och pengar rullade in.

Vad tror du var det jobbigaste för Hasse?

Det var nog svårt att som artonåring se att karriären var över. Att redan i så unga år ha varit på sin höjdpunkt i livet. När han blir av med bandet blir han helt ensam, har inte gänget som han umgåtts med hela tiden, inte musikbranschuppbackningen och då ska han försöka palla sig tillbaka in i nåt svenssonliv som han aldrig har haft. Svårt att kliva tillbaka som artonåring till när man var fjorton.

Foto: Peter Knutson

Det blir lite som att det fattas en bit i utvecklingen?

Han hade ingenting att kliva tillbaka till. Slår man igenom när man är tjugo har man gjort nånting innan som man kan falla tillbaka på. Man har en annan vuxenbild av sig själv. Men han hade inte det.

Hur var han som person? Var han deppig över att det blev som det blev?

Nej, jag upplever inte Hasse som depressiv. Han var en trevlig, glad kille. Lite blyg. Kul med mycket självdistans och självironi.

Om vi tar en titt på din egen karriär…

Den satte lite fart när Hasses tog slut. Jag har varit ute i lite olika showgrupper. Något som var populärt på 80 talet. Dansade på olika diskotek, släppte några singlar och sjöng i dansband.

Du utbildade dig musikaliskt?

Jag gick på Operans balettskola. Jag dansade klassisk balett till jag var arton, nitton år. Då dansade jag sex dagar i veckan. Det var ganska strikt. Vi fick inte gå på disko, inte röka, där var det ordning och reda. Så när jag såg Noice första gången var det som att en ny värld öppnade sig. Revolten som man kan ha inom sig när man är fjorton år. Den river inom en i bröstet.

Då fick du inte samma glapp som Hasse?

Min karriär går inte att jämföra med hans. Det var aldrig så att jag tappade fotfästet. Jag var ute lite då och då och uppträdde. Jag åkte aldrig iväg utan mina föräldrar. Jag pluggade på komvux eller jobbade samtidigt som jag turnerade på helgerna. Jag hade ett parallelliv till scenlivet.




Posted in Jörgen Fredriksson, Kultur.