Sparks vill föra det konstnärliga framåt

När vi arbetar så tänker vi inte så mycket på det. Vi försöker att så lite som möjligt titta i backspegeln. Men som en återblick när vi har slutfört något som kommit till sin egen rätt, satt oss ner och blir påminda om att vi har gjort 24 album, då blir det ”wow, har vi åstadkommit det”!  Om det bara handlade om att göra ett nytt album som var en kopia av föregående och inte åtminstone var något som förde det konstnärliga framåt musikaliskt, något vi tycker är riktigt livligt och vitalt för denna dag och år,  skulle vi inte vara stolta över att det var vårt 24 album. Jag tror inte det låter som ett album av en grupp som har gjort 24 album och det är det vi är stolta över.

Ja, det är lite konstigt för vi skrev och spelade in dem innan den här sorgliga vändningen i världen. På nåt sätt kan Ron se framåt i tiden med sina texter (skratt). Olyckligtvis var han väldigt precis med vad som skulle hända. Det är väldigt aktuellt och sorgset, men det är det är där vi har hamnat.

Det gör dem. Det finns några andra exempel på albumet som besynnerligt har träffat helt rätt. Det finns en låt som heter ”I´m Toast” som också, om du drar den slutsatsen (skratt), är väldigt passande för tillfället. Även låten, fast i en annan mening, ”Please Don´t Fuck Up My World” som du kan tolka på olika sätt. Det behöver inte vara taget som en klimat referens utan kan vara en uppmaning på så många olika sätt. Så jag tror att det finns några framförhållande tänkesätt som uttrycks på albumet som blev, underligt nog, mer relevanta nu än när inspirationen till dem kom.

Vad vi verkligen uppskattar är när lyssnare och fans får sin egen innebörd i låten. Men du har helt rätt, ibland tvekar vi över att berätta vad vi hade i vårt sinne när låten gjordes. Vi vill ha våra texter utan tidsbegränsning och att alla ska kunna relatera till det som de själva vill. Att den skulle handla om aktiemarknaden skulle kunna vara relevant och träffande som vilken annan referens. Men sorgligt nog så är så fallet. (skratt)

Självklart! Jag tycker att det är styrkan i texter som är åtminstone provokativa på något sätt. De har en mening med djup och är inte bara några släng-iväg-texter. Texternas innebörd och mening kan förändras över tid. Det är också en styrka i Rons textskrivande att det han skriver får dig som lyssnare att tänka på grejer. Det är inte bara tapet texter (wall paper lyrics) som finns i bakgrunden och som du inte behöver vara uppmärksam på. Det finns så mycket av det i popmusik, texter som inte har nån riktig mening utan är klichéer, temat kan vara ok, men sättet det är gjort på är en kliché. Du har hört det så många gånger, men här är det raka motsatsen. Texterna är Sparks styrka för även om ämnet är något som man är bekant med så är sättet som det uttrycks på förhoppningsvis på ett fräscht sätt, ett sätt som du kanske inte hört det på innan. Det är ett riktigt trick att komma upp med fräscha sätt att skriva om saker som vi alla känner till. Som exempel en kärlekssång. Att behandla ämnet på ett fräscht sätt även om man hört storyn förut. Det krävs en talang för att göra det, tycker jag.

Ja det är det. Han är den som vi ska skylla på. (skratt)

På några av de tidigare Sparksalbumen, under olika perioder i mitt liv, bidrog jag mer till texterna. På senare tid så har Ron tagit mer ansvar att sköta om textskrivandet. Då hans texter är så starka så tar jag glatt ett steg åt sidan och tillåter honom stå för dem. Han är riktigt bra på det han gör och hans texter tillhör en tradition av något som man inte hör så mycket av nu för tiden. Texter som är en specificitet till orden. Ibland överdetaljerat när det handlar om, kan vi kalla det för måndagsämnen som sedan övergår riktigt intrikat detaljerat om det ämnet, som i sången ”Lawnmower”. Där det berättas om en kille med sin gräsklippare (lawnmower) och går in riktigt detaljerat när killen berättar om sin flickvän som tar ett beslut rörande hans gräsklippare, hon har en Land Rover och till sist packar hon sina saker och lämnar honom då han inte visar henne tillräcklig uppmärksamhet. Det är en riktigt underhållande detalj. Det är vad jag verkligen gillar med Rons texter. Detaljer över små saker som i kontexten av en sång hamnar i spotlighten.

Det är använt som en uppenbar metafor för bristen på riktig kommunikation. Men även använt som en referens till olika saker i låten. Inte enbart använt som en referens till att nutidens folk spenderar sin tid med sina iPhones utan det är en generell metafor för bristen att kunna komunicera ordentligt med folk tillnärmesevis. Lite av: – Hey stoppa ner mobilen och prata med mig! Det är den idén bakom låten.

Ron har studerat mer grafisk konst. Vi gick på University of California i Los Angeles. Vi båda tog studenten där. Ron i grafisk design. Han ville bli en bildesigner och gick på bilutställningar under sin uppväxt. Samlade på broschyrer med olika bilmodeller. Vi båda var riktigt intresserade och absorberade av film.

Det är lite udda för på universitetet var vi båda lika intresserade av musik. Vi var med i olika band, men ingen av oss tog det på allvar. Vi tänkte oss inte att vi skulle kunna leva på det, utan det var mer som en hobby. Vi tänkte oss att vi skulle leva på det som vi lärde oss på universitetet. Skaffa oss nån sorts jobb utan att veta exakt vad det skulle bli för något. Tror att det var lättare att tänka sig att få ett jobb inom filmindustrin, även om det vore svårt att säga att man ska bli en filmregissör och sen bli det också. Vi närmade oss saker (musiken) blint och gjorde dem tillsammans med andra killar på universitetet. Den tidiga versionen av Sparks hette Halfnelson och vi spelade in kassettband på vår lediga tid. Vi skickade dem till massor av skivbolag, men ingen svarade överhuvudtaget. Vi skickade ett band till Todd Rundgren och han hörde av sig till oss riktigt snabbt. Han sa att han gillade vad han hört och att där fanns något speciellt. Det var starten på alltihop. Utan honom hade vi inte haft möjligheten att producera vårt första album och få vårt första skivkontrakt. Vet inte vad vi hade gjort utan honom. Det var vad som tog oss från hobbyband till ett riktigt band. Vi såg oss inte som professionella och det är vad som kännetecknar Sparks. Vi är lite naiva i vårt förhållningssätt till allt vi gör. Vi trodde inte då att vi skulle göra 24 album, det fanns inte i våra sinnen, utan vi var bara exalterade över att en kille som spelade in album och var framgångsrik med det trodde på oss. Han auktoriserade oss rakt i ansiktet på folk som hade sagt nej till oss. Det stöttade oss att fortsätta med det som vi gjorde och har stöttat oss ända till i dag genom att vi fick veta att vi kunde göra nånting som är unikt och inte nödvändigtvis göra vad andra gör. Det är en styrka om folk vill erkänna det.

Till viss del. Det beror på. Vi har starka åsikter och ideér mycket av tiden. Vi är visuellt orienterade, men det beror på vem som är regissören. Förhoppningsvis har han starka idéer. Vi spenderar så mycket tid med att göra musiken så det är svårt för oss att få tid att mikrohantera våra videos. Men vi har input till de videos vi gör. När den visuella konsten/designen är riktigt bärkraftig, som när det kommer till albumomslagen, då har vi en vision av vad vi vill göra och vi vill behålla och upprätthålla den känslan i albumomslaget. Jag tror att det speglar vad vi representerar som ett band och jag tycker inte att man kan separera visuella element som omslagsbilden från musiken, från karaktärer, från våra personligheter eller från texterna då allt är sammanflätat. Allt är delar av vad bandet är. Vi är fortfarande intresserade i design och filmskapande och jag tror att det syns i våra albumomslag.

På ett visst sätt. Vi bryr oss om vad vi gör och vi lämnar inte ifrån oss halvfärdiga produkter eller är framfusigt provokativa. Vi är fortfarande hungriga på att vara utmanande och vill inte vila på vårt förflutna. En styrka som vi har är att vi inte är lata utan att vi vill fortsätta göra saker som inte låter som något vi gjort förut. Därför bryr vi oss om vad vi gör och i den meningen kan vi kallas för multiartister.

Jag tycker inte det. Kanske är vi ett ovanligt undantag om man ser till andra band med bröder som väldigt tydligt har svårt att kommunicera med varandra och har svåra tider ihop. (skratt) Vi har liknande visioner och strävan för vad vi vill att Sparks ska vara. Alla har vi våra specifika små saker som vi är oense om, men i det stora hela så har vi samma vision när det kommer till vad bandet ska göra. Vi ser uppdraget som Sparks har och vill överföra det till så många som möjligt i dess renaste form som det kan vara utan att kompromissa på något vis. Vi vill göra det utan att bli mindre extrema i vad vi gör, för jag tror våra fans uppskattar att vi är trofasta till vår känslighet och inte frångår det.

Musiken till vår film är något vi jobbat med i åtta år. Nu är den äntligen filmad och det är en komplett musikal. Sånger och dialoger är färdiga på något sätt. Filmen är en förlängning av det som Sparks gör musikaliskt. Detta går tillbaks till din fråga om vad vi gjorde på universitetet och om filmskapande. Det känns som att vi slutit cirkeln. Vi har inte själva regisserat filmen, men den är gjord som en fullfjädrad spelfilm . Den är riktigt stilistiskt kompromisslös och det är en ganska speciell film . Skådespelaren Adam Driver har aldrig setts i ett sånt här sammanhang. Den är en del av samma vision jag och Ron ser saker på  99% av tiden. Efter alla dessa år med att göra Sparks musik vet vi hur en spelfilm skulle se ut. Det är troligen på samma sätt som Sparks musik, men den kommer inte bli en smal film för konst konnisörer. Pga av att den innehåller stora kända stjärnor och har olika kvaliteer. Den är nästa naturliga steg för Sparks.

Kanske. (skratt) Det kan vara det på ett generellt sätt. Kanske skrev de musik speciellt för den filmen, jag vet inte. Det är lite annorlunda på det sättet att delar är gjorda för att passa berättandet i den filmen. Yellow Submarine är konstruerad och berättad för att passa in. Vår film är skriven som en berättande pjäs.

Vi hoppas på det också. Vi ber att allt på något sätt ska förändras till det normala. Det är inte förrän i oktober så vi hoppas verkligen att det ska kunna bli av. Showerna de föregående åren i Sverige har varit så hjärtvärmande för oss. Att få komma tillbaka till Stockholm och spela skulle bli en riktigt kul kväll. Hoppas att det inte blir spolierat av den här fruktansvärda pandemin. Vi håller våra fingrar korsade för att något mirakulöst kommer att hända som får ordning på nuvarande situationen. Men vi ser verkligen fram emot att få komma till Sverige, vilket vi alltid gjort för Sverige har omfamnat Sparks under åren. Speciellt de senaste åren har vi haft underbara stunder när vi spelat där.